viewpoint-east.org

Spilld mjölk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2020
Dagens polska affisch
My pijemy tylko pasteryzowane mleko
Wasyl Diadyniuk (Василь Дядинюк)
1936

Ja, polsk affischkonst är ofta oerhört svår att motstå, men ibland blir resultatet inte så lyckat, så som med dagens affisch.

Ty vad är det vi ser här? En lintott, som kan föra tankarna till Trump i Vita huset, dricker mjölk. Med sorgsna, och kanske lidande, ögon låter lintotten mjölken rinna ner i knät. Där slickar en svårtolkad varelse girigt upp mjölken. Det ska väl föra tankarna till en katt, men den har något oroväckande råttaktigt över sig. Om någon blev lockad av att köpa pastöriserad mjölk genom denna affisch, så lär det ha varit någon med en väldigt annorlunda uppfattning om estetik, eller helt enkelt en präst.

Ty Wasyl Diadyniuk (eller Vasyl Djadynjuk på ukrainsk) visste vad som behagade en präst, enär Diadyniuk egentligen var mästare i ikonmåleri. Vasyl föddes 1900 i Lutjynets (Лучинець) en liten by, som idag balanserat på gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Han kom från en religiös familj, och både hans farfar och far hade inrett flera kyrkor i regionen.

Det skulle dock dröja ända till efter första världskriget som Vasyl började studera konst i Lviv. 1926 började han studera vid konstnären Oleksa Novakivskyjs privata konstskola. Novakivskyj tillhörde en av de mest tongivande ukrainska konstnärerna vid denna tid (och hans gärning är aktad än idag). Vasyls skicklighet drog till sig metropoliten Andriy Sheptytjkys uppmärksamhet. (Sheptytjky var ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.) Genast gav Sheptytjky Vasyl Djadynjuk i uppdrag att åka till bland annat Volynien och Vilnius för att smycka kyrkor. Vasyl Djadynjuk fick även i uppdrag av nämnde Sheptytjky att grunda en skola i ikonmåleri, en nobel befattning, som gjorde honom till en av de mest inflytelserika ikonmålarna i regionen. Han ansvarade för skolan mellan 1930-33, men varför han slutade på sin post anges inte av några källor.

Det finns inte heller några källor som ger svara på vad som fick honom att ge sig in i affischkonstens värld. Kanske trodde han att det var lätt förtjänade pengar, eller så hade han tröttnat på ikonmåleriet och ville vidga sina vyer. Men resultatet blev föga genialiskt. Det är kanske inte så lätt att byta bana. Om man en gång har lärt sig att försöka få folk att tänka på Jesusbarnet genom sin konst, känns nog mjölk ganska pyttigt. Fast att det faktiskt finns de som hävdar att det är nyttigt. (Med det grötrimmet stänger vi luckan för idag.)


Fotnot: Vasyl gick ur tiden 1944 i Wien efter en lång tids sjukdom.

När Eryk mötte Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.

Dans med Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2020
Dagens polska affisch
Adria Café Dancing
Alicja Frenkel-Eberowa
1929

Efter så mycket öl är det väl dags för lite dans. Och visst gör man det bäst på 1930-talet och på dansklubben, restaurangen och baren Adria i Warszawa.

Arbetet med att bygga upp Adria påbörjades 1928, och man slog upp portarna 1931. Initiativtagare var paret Edward Eber och hans fru Alicja Eber. Båda var av judisk börd, men de tillhörde den gruppen av assimilerade judar som blivit allt vanligare under 1900-talets början. Det var Edward som stod för arkitekturen, och Alicja för logotyp och grafik. Det är alltså hon som gjort dagens affisch. Affischen gjordes 1929, och är troligen ett förslag till hur deras logotyp skulle kunna te sig, men de måste ha ratat många förslag innan de bestämde sig, och alstret till dagens affisch tillhör de förslag som tydligen inte fick godkänt.

Adria var ett tillhåll för eliten under mellankrigstidens Warszawa. Hit kom de intellektuella, de politiska högdjuren och de med feta plånböcker. Det fanns ett dansgolv på en snurrande skiva, samt ett ordinärt dansgolv för de som föredrog att snurra runt själva. De hade dessutom en vinterträdgård, med exotiska fåglar, en amerikansk bardisk (som var en nymodighet på denna tid), samt restaurang.

Edward Eber och hans fru Alicja Eber tvingades att fly när tyskarna anföll Polen 1939. De tog sig till Trieste i Italien, och upplevde en fasansfull tid där, förföljda av nazisterna. Trots att det var nära ögat många gånger, lyckades de överleva Förintelsen, med hjälp av den italienska motståndsrörelsen.

I Warszawa hade Adria samtidigt blivit ett tillhåll för nazisterna. Den 22 maj 1944 utförde en ensam man en attack på nazisterna som satt och roade sig på Adria. Han lyckades mörda tre Gestapo-män, innan han själv blev skjuten. Mannen hette Jan Kyst, och tillhörde den polska motståndsrörelsen, kallad Hemarmén. Några månader senare hade det polska motståndet växt till sig, och Warszawa reste sig till uppror. Warszawaupproret höll på från augusti till oktober 1944. Under denna tid var Adria en samlingspunkt för motståndsmännen. I köket lagade man mat till de ofta helt uttröttade upprorsmakarna. Det var därför inte förvånansvärt att en tysk bomb sköts mot Adria den 18 augusti 1944. Den briserade inte, men borrade sig genom husets alla våningar, och hamnade slutligen i källaren. Motståndsmännen lyckades på något mirakulöst sätt att desarmera bomben, och kunde senare använda sprängämnet till granater som de kastade tillbaka på tyskarna.

Efter kriget rymde Adria ett försäkringsbolag, men 2017 kunde Adria åter öppna. Om det är ett tillhåll för dagens elit i Warszawa får någon vän av nattliv förtälja.

Det spelades in flera filmer på Adria under 1930-talet, men en av dessa filmer har ett alldeles särskilt värde. På filmen syns nämligen poeten Zuzanna Ginczanka skymta förbi. 0.38 sekunder in i filmen syns hon. Med håret i en tidsenlig stram knut, med ett leende på sina läppar, och blicken fixerad vid linsen glider hon förbi kameran. Några år efter att hennes glada ansikte fångades på film, skulle hon vara död. Mördad, som så obegripligt många andra, av tyskarna under Förintelsen. Undertecknad har återkommit många gånger till henne, och detta lär ju knappast vara den sista.

Törstig?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

12 december 2020
Dagens polska affisch
Browar Tarnowie XX Sanguszków
Jan Bukowski
1907

Efter så mycket musik är det dags att fukta strupen. Vad sägs om ett glas öl från Tarnów? Bryggeriet i Tarnów grundades 1826 och var vida känt i Galizien, och tävlade med de mer kända konkurrenterna Żywiec och Okocim.

Det var visserligen inte det första bryggeriet i Tarnów. Redan 1719 omnämndes det i flera krönikor att det fanns bryggerier i staden, men dessa var små och nådde ingen ryktbarhet utanför stadsgränsen. 1815 påbörjade den polske adelsmannen och tillika prinsen Eustachy Stanisław Sanguszko uppbyggnaden av bryggeriet. Det skulle ta tid, och det var alltså först 1826 som man slog upp portarna. Man investerade i den tidens modernaste apparatur för att brygga öl. På det här viset kunde man snart ta till sig stora marknadsandelar av försäljningen av öl i Galizien. Det här ledde till att man i slutet av 1800-talet stod för 17% av öltillverkningen i området. Då producerade man ungefär 30 000 hektoliter (en hektoliter är 100 liter). Efter en modernisering av bryggeriet kunde man brygga 50 000 hektoliter, och på 1930-talet var man uppe i 80 000 hektoliter. Det är dock oklart om bryggeriet tog fler marknadsandelar, eller om det bara förhöll sig så att folk i allmänhet började dricka mer öl.

De som arbetade på bryggeriet i Tarnów hade det mycket bättre än många av de andra som stretade runt i staden. De hade goda löner, tilldelades fina bostäder som hade vattenförsörjning och de fick tidigt elektricitet.

Bryggeriet bryggde inte bara öl till närområdet, utan man exporterade till flera länder i Europa. Man bryggde allt från ljus lager till den mörkaste mörka öl. (De som kan polska kan också läsa på affischen vad bryggeriet kunde bjuda på år 1907.) Därvid tillkom också att man producerade flera starka drycker, så som likörer och andra välsmakande läppfuktare.

Den öl som exporterades bryggdes även i Pidhirtsi (polska: Podhorce) i dagens Ukraina. Där byggde arvtagaren Roman Sanguszko, upp en filial till bryggeriet. Roman Sanguszko ömmade även för slottet i Pidhirtsi. Hans ambition var att försöka bygga upp det så som det var vid sina glansdagar, men andra världskriget kom emellan. Han tvingades att fly när röda armén anföll Polen. Med sig tog han en stor del av de konstskatter han samlat, och dessa transporterades under stort hemlighetsmakeri till Brasilien. (Ni kan läsa om slottet och konstskatterna här.)

När andra världskriget kom innebar det också slutet för bryggeriet i Tarnów. Tyskarna beslagtog utrustningen och flyttade allt till Tyskland.

Dagens polska affisch visar en ölsejdel, dekorerat med förföriska hjärtan. De ger faktiskt riktigt julstämning. Runt om sejdeln slingrar sig humle. Så nu tar vi en klunk av ölet. Ah, nog smakar alltid en öl!

I Harnaś rövarkula

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2020
Dagens polska affisch
Harnasie
Zdzisław Czermański
1936

Nej, vi får nog ta och stanna kvar lite i Tatrabergen, bergsluft är ju bra för lungorna, vilka har varit ett tema för året. Och låt oss stanna kvar i musikens värld. Det kommer nog göra oss gott. Men idag ska vi ge oss i slang med riktiga förbrytare.

Mellan åren 1923 och 1931 skrev Karol Szymanowski baletten Harnasie (op 55). Baletten kom till efter Szymanowskis första besök i Zakopane, en plats han senare skulle bosätta sig på. Harnasie utspelar sig alltså i Tatrabergen, och handlar om hur en ung flicka blir kidnappad av en av Karpaternas gängledare, Harnaś, och hans rövargäng, Harnasie.

Baletten består av två akter, med tre scener och den har egentligen bara tre karaktärer: banditen, den bortrövade flickan och en fåraherde. I den första scenen kommer fåraherden med sina får. Vi kan höra det tydligt i musiken. Här möter också flickan på Harnaś. I den andra scenen rövas flickan bort på sitt bröllop. I denna scen finns en underbar dryckesscen, vars toner nästan leder tankarna till huzulerna. Den sista scenen utspelar sig i rövarkulan.

Tonspråket är starkt narrativt genom hela baletten, och det är lätt att uppbringa bilderna i sitt inre, och inslagen av folkmusik hörs också mycket tydligare än de gör i exempelvis Halka, som vi bekantade oss med igår. Förutom orkestern finns här en kör, samt en solostämma för tenor. Baletten beskrivs som en pantomim-balett, vad det innebär är tyvärr höljt i dunkel för undertecknad, men det troliga är väl att sångarna är dansarnas röster. Trots att det är lätt att föreställa sig vad som pågår i handlingen, hade det ju varit trevligt att få se den. Men det går tyvärr inte att spåra någon hel uppsättning av baletten på våra digitala tjänster, men ändock i konsertant framförande.

Baletten uppfördes också första gången konsertant i Warszawa 1929, men troligen var inte Szymanowski helt nöjd, ty en ny version sattes upp två år senare i Prag. Det var också den versionen som fick premiär första gången 1936 i Paris. Dagens polska affisch kommer från den uppsättningen. Den som gestaltade Harnaś då var Serge Lifar, och det är också han som syns på affischen. Lifar var en ukrainsk dansare som skulle dominera den franska dansscenen under flera decennier. Han föddes i Kyjiv, men tillbringade hela sitt yrkesverksamma liv i Frankrike. Det innebär dock inte att han inte älskade sitt hemland. Han lär ha sagt att Paris må vara vackert, men inte lika vackert som Kyjiv med floden Dnepr.

Men nu råkade vi ju hamna väldigt långt bort från Karpaterna.

Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.

En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34
Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.