viewpoint-east.org

Med Marla och Jay i Rohatyn

Category: by sophie engström, Historia, Intervju, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

19 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Ivano-Frakivsk oblast eller Ivano-Frakivsksjtjyna
Rohatyn Jewish Heritage

Rohatyn kan måhända tyckas vara en liten och betydelselös ort i Ivano-Frakivsksjtjyna, som vi nu befinner oss i, men skenet bedrar, enär det är härifrån som Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete utgår ifrån. Vi ska således åter stifta bekantskap med dessa två aktivister som på många vis förändrat stadens renommé. Sedan deras organisation, Rohatyn Jewish Heritage, kom till stan hat väl inget varit sig riktigt likt. Låt oss därför återvända till en resa i december 2017 till Rohatyn med Marla och Jay.

Tilläggas bör dock att sedan artikeln skrevs har Rohatyn Jeish Heritages arbete fortsatt i oförminskad skala, och ett av de senaste tillskott är en förteckning över judiska begravningsplatser i bland annat Lvivsjtjyna, Ternopilsjtjyna och Ivano-Frakivsksjtjyna. En viktig dokument.

—

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Kohanim hands. Här kan du läsa mer om dessa tecken på judiska gravstenar.


Marla och Jay på gamla begravningsplatsen i Rohatyn.

Flykten från Krym

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Intervju, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

“Jag ser Ukraina lite som ett trasigt land, med olika och konstiga presidenter. Vi kommer att få en konstig president även denna gång, men vi reder oss ändå”, skrattar Andy (Andrij) Netjaevskij. Jag sitter tillsammans med honom och hans fru Dinka på en pub i Lviv. Vi har inte behandlat presidentvalet särskilt mycket. Det är svårt att känna något verkligt engagemang, fast att alla vet att väldigt mycket står på spel.

Men det är inte för att prata om presidentvalet som jag bestämt möte med Andy och Dinka. Det är deras konstnärliga gärning som lockar. Tillsammans jobbar de som illustratörer och deras underbara teckningar har länge varit en källa till glädje för mig. Jag är nyfiken på hur de träffades och beslöt sig för att börja jobba ihop, och lite hur om vad de gjorde innan de kom hit till Lviv. Ty de är precis som jag förhållandevis nyanlända och lite främmande fåglar i Lviv.

Givetvis visar det sig ingenting är som jag trodde. Andy och Dinka träffades på Krym (Krim) när Andy precis avslutat sin militära tjänstgöring. De slog sig tillsammans ner i samma by som Dinka vuxit upp i, som ligger strax utanför Kertj på Krym. De köpte ett hus med utsikt över Azovsjön. Dinka kommer från en konstnärsfamilj, och de blev båda skolade in i konsten av hennes far och mor. Dinka gick även i en konstskola i Kertj, emedan Andy inte gått någon annan konstskola än Dinkas pappas konstskola. Men Dinka och Andy arbetade inte som illustratörer när de bodde på Krym. Nej, enligt Andy ägnade de sig åt något helt annat.

“Jag ägnade tio år av mitt liv åt att drömma och titta ut över havet. Jag skulle lätt kunna göra det i tio år till”, säger Andy och får något drömskt i blicken.

Men 2014 skulle innebära slutet för Andys drömmande. När förre presidenten (Janukovitj) flydde ut ur Ukraina bort från folkets vrede på Euromajdan, började Ryssland oroa sig att de skulle förlora Krym. Det var väl inte många som trodde att Ryssland skulle invadera Krym, men det var det de gjorde.

Andy och Dinka låg sjuka i influensa när de plötsligt hörde ett märkligt ljud i nattmörkret. De sprang ut ur sitt hus, men kunde inte se något.

“Det var kolsvart och bara det där olycksbådande ljudet”, säger de. Det pågick hela natten, och när ljuset kom kunde de se det vad det var. Det var helikoptrar. Hela konvojer med helikoptrar.

Det tog inte lång tid för Andy och Dinka att förstå vad som var på gång, och de visste exakt vad de vad de skulle göra. De var tvungna att fly, för de ville inte bli tvingade att bli ryska medborgare.

Egentligen borde de förstått vad som var på gång långt tidigare, menar de. I Kertj hade det pågått massor av konstigheter. Och det var väldigt uppjagad stämning. Folket på Krym var helt indoktrinerade. Överallt på bussar, i affärer, på gator och torg, hörde de hur man uppskrämt pratade om de fascistiska ukrainarna. Men eftersom Andy och Dinka hade flera vänner på Euromajdan visste det är bara var Moskvas hjärnspöken som nu poppade ut ur folks munnar.

Andy och Dinka bommade igen sitt lilla hus, och begav sig först till Kyjiv. De kände ganska snabbt att de inte ville bo där, utan bestämde att de skulle turnera runt Ukraina för hitta en plats att bo på. Först ut var Lviv. Det räckte med att hoppa av tåget i Lviv för att bestämma att här skulle de bo.

“Det var som att komma till Europa”, säger de.

Man skulle kunna tänka sig att allt nu skulle vara frid och fröjd. De hade ju kommit ut ur Krym i tid. De hade hittat en plats de trivdes på. Men så var det inte. På deras bankkonto fanns det $40.000 när annekteringen skedde. Efter några desperata försök att få ut deras pengar på deras konto hos Privat bank insåg de att de var bestulna på sitt kapital. Privat bank vägrade, och vägrar ännu, att lämna ut alla medel som satts in i deras bank på Krym. Ja, inte har de tänkt ge upp, men pengarna är nu konfiskerade. Deras plan är att ta ärendet till hela vägen till Europadomstolen om det så krävs.

De var alltså bestulna på sitt hus, och allt i det. Och deras kapital hade konfiskerats. Mat på bordet behöver även drömmare, och av en händelse hittade de en webbsida där man kunde sälja teckningar eller målningar. De satte sig tillsammans och började teckna små fåglar. De laddade upp teckningarna, och vips hade de sin första kund. De fick $12 per teckning, och allt såg inte riktigt lika mörkt ut längre.

En vän till dem såg deras teckningar, och eftersom hon jobbar inom förlagsbranschen tipsade hon en förläggare om Andy och Dinka. Nu fanns det inte längre tid för att drömma. Förlaget gav dem nämligen flera uppdrag, och på den vägen blev de illustratörer. Idag får de uppdrag från hela världen, och samarbetar med ett nytt förlag i Kyjiv.

Jag minns när jag träffade dem första gången. Det var en ganska kylig kväll den våren, 2014. Vi hade varit på en konsert och plötsligt stod de där framför mig. Paret som jag kände från Facebook, och som jag visste hade lämnat hela sitt liv på Krym. De såg trötta och lite vilsna ut. Jag trodde då att de inte skulle stanna, eftersom jag nog inte riktigt förstod innebörden av att Ryssland annekterat Krym. Men jag förstår nu att Andy och Dinka visste redan då att de nog aldrig kunde flytta tillbaka till sitt lilla hus igen.

De åker ändå till Kertj nästan varje år. Dinka har kvar sin familj där. Men de känner sig inte hemma.

“Det är den platsen, samma blommor som tidigare, och samma utsikt. Men något är fel”, säger de. När de talar om Krym säger de att det var ett annat liv, och Andy delar överhuvudtaget in livet i flera olika andra liv. Livet före han träffade Dinka, livet före internet, och nu finns det även ett liv före och efter Krym. Krym är något som aldrig kommer åter.

Dinka har precis kommit tillbaka från ett besök hos hennes mamma som bor kvar på Krym. Och det hon såg skrämde henne.

“Överallt finns det taggtråd, stängsel, vakter. Det är en paranoid stat”, säger hon. Vi tittar tillsammans på bilder som hon tog vid sitt senaste besök. På huset. På utsikten. På allt bråte som flutit upp på stranden.

“Jag älskar skräp”, säger Dinka och jag förstår precis vad hon menar. Även jag går och tittar på strandbråte, och drömmer om varifrån det kan komma.

Som avslutning ställer jag frågan om vad de har för förhoppningar om framtiden. I min enfald tror jag att de ska svara något om sitt yrke som illustratörer, men givetvis har jag fel.

“En sjö, eller en liten flod här i Lviv. Det önskar jag mig”, säger Andy och trots leendet ser han lite sorgsen ut.


Andy och Dinka Netjaevskij i Lviv.

Andy och Dinka Netjaevskijs Facebooksida.

Andy och Dinka Netjaevskijs webbsida.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en kommande barnbok av Juriy Nikitinskij.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en blogg om trummisar.

Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).

Livet på Krym. Målningar av Dinka Netjaevskas far Gennadij Batov.

Andy och Dinka Netjaevskijs oljemålningar som är kvar på Krym.

Anna Mysysjyn: med engagemang för e-demokrati

Category: by sophie engström, Galizien, Intervju, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är lite svårt att hitta tid. Jag har nämligen tre jobb”, skrattar Anna Mysysjyn avväpnande, när vi äntligen träffas efter flertalet misslyckande försök att ses. Bland hennes tre jobb finns ett som intresserar mig mer – projektet Inclusive e-democracy.

Inclusive e-democracy är ett projekt som leds av organisationen Institute of Innovative Governance. Projektet som har för avsikt att stärka e-demokratin i Ukraina, alltså att ge medborgarna bättre inblick i den politiska styrningen. Tanken till projektet föddes då Anna var student inom ramen för Erasmus+ i Estland. Hon fascinerades av hur myndigheternas användning av internet var riktat mot att försöka ge medborgarna större förtroende för den demokratiska processen. Hon såg även att många funktioner kunde bli säkrare med en tillämpad e-demokrati.

“Som exempel, läkarna i Estland kan logga in på apotekens databas för att se var den medicin finns som de ska skriva ut till en patient. Patienten behöver inte springa runt och leta efter medicinen på olika apotek, utan får en adress dit den kan hämta ut receptet. Det skapar trygghet och är dessutom mer tidseffektivt”, förklarar Anna.

När Anna kom hem till Lviv började hon och hennes team att undersöka var det fanns störst behov att stärka tillgängligheten på Lvivs kommuns webbplats. De hittade snabbt flera brister, men det som var mest akut var att deras sidor inte vara anpassade för de med synnedsättning.

De satte samman en ansökan och fick medel från Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) till att utveckla en web-checker. Web-checkern är central i projektet då det är en sida där webbutvecklarna själva kan kontrollera vilka hinder som finns för synskadade på deras webbsidor.

Projektet Inclusive e-democracy arbetar även med att sprida kunskap om vilka behov syn- och hörselskadade har för att ges möjlighet att ta del av den lokala politiska processen. Projektet har alltså två hörnstenar, å ena sidan arbetar de med att hjälpa kommuner att förbättra sina webbplatser, samt att de genom föreläsningar och workshops förstärker kommunens kunskap om hur man ökar tillgängligheten för de med funktionsnedsättning.

I dagsläget är det sex kommuner som medverkar i projektet. Förutom Lviv är det Drohobytj, Truskavets, Borislav, Tjervonohrad och Javoriv. (Det vore ju roligt om Busk kom upp på den listan också.) Men projektet har inte tänkt att stanna där. I maj kommer man påbörja en lansering i hela Ukraina.

Anna är en person med sprudlande kreativitet och tydligen enormt mycket energi. Institute of Innovative Governance har även initierat en kampanj för att få Lvivs kommun att förbättra kollektivtrafiken, och som av en händelse har Lvivs kommun just före vi sågs godkänt deras förslag om att utöka kollektivtrafiken i Lviv. Om fem år ska de gula småbussarna (marsjutka), som idag är stommen i stadens hopplöst eftersatta kollektivtrafik, vara ett minne blott.

Men Anna blickar redan framåt. När vi diskuterar hur oframkomlig Lviv är för människor med funktionsnedsättning berättar hon att hon redan leker med en idé om att utveckla en app för mobiltelefoner som kan guida exempelvis rullstolsburna genom staden. De skulle med den kunna se var det finns övergångsställen utan skarpa trottoarskanter, eller ramper för att ta sig upp för trappor.

För Anna är det en självklarhet att engagera sig i de här frågorna, och hon har svårt att förstå de jämnåriga som inte vill delta i arbetet med att förbättra Ukraina.

“Alla som åker ut i Europa och studerar borde försöka hitta goda förebilder och exempel på hur man skapar ett bättre samhälle, för att sedan komma hem efter sina studier och arbete för det här”, menar hon.

Och genom sitt engagemang är hon själv också en sådan förebild för andra. Hennes sorts entusiasm och framtidstro är vital för att Ukraina ska kunna resa sig ur den samhälleliga kris som landet befinner sig i.


Anna Mysysjyn, med engagemang för en bättre framtid.