viewpoint-east.org

Poltva liksom Pełtew – ett tvivelaktigt vatten

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den första tiden kände jag en intensiv saknad. Mitt öga sökte ständigt den inlärda och förväntade vyn, men den infann sig inte. Jag upplevde att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hur min inre kompass snurrade vilt runt, runt i ett meningslöst försök att finna det som nu inte längre fanns med mig. Norr och söder, väster och öster fanns inte längre. Plötsligt befann jag mig inte längre i brytpunkten mellan dem. Jag visste aldrig var jag var i förhållande till väderstrecken. De hade övergivit mig, och därmed var min fixpunkt borta. Det gick inte en dag utan att jag sökte efter det som tidigare hållit samman min tillvaro. Vattnet.

I Lviv finns inget vatten. Nå, alltså det finns, men inte sådant jag lärt mig att kalla för vatten. Med vatten menar jag något som skapar av linje, som en horisont, eller som öppnar den för en delning mellan några enheter.

Vattnet i Lviv har alltid gäckat mig. Redan tidigt fick jag lära mig att vattnet, det som skulle dela staden, var nergrävt. Gömt under lager av jord och kullersten. Men det hindrade mig ändå inte från att söka efter detta vatten.

Jag minns en vår för några år sedan, då jag gjorde ett helhjärtat försök att ta reda på vattnet. Jag tog en buss, ut till en plats där kartan påstod att vattnet skulle stiga upp till allmän beskådan. Trots att jag sökte, fann jag inga bevis på dess existens. Några lummiga lundar visade sig gömma allt annat än vatten. Något dike skvallrade om att någon typ av tillrinning förekommit, men det jag såg var en tom rynka i markens ansikte.

Poltva, floden som Lviv gömts under sin kroppshydda, ville inte visa sig för mig. Ett sådant tvivelaktigt vatten. Ja, nog är det tvivelaktigt, denne Poltva, eller Pełtew, som det kallar sig på polska.

Orsaken till att man grävde ner Poltva, eller Pełtew, sägs ofta vara att den sinade. Men det tycks faktiskt finnas andra förklaringar, så som det ofta förhåller sig med företeelser. Det var nämligen så att Pełtew, eller Poltva, var en synnerligen elakartad invånare i staden. Den inte bara sinade, den spred även sjukdomar och andra mer tarvliga inslag. Myggor, till exempel. Ja, det låter givetvis inte så farligt, men ett stort problem var att dessa myggor spred malaria. Den spred även andra otäcka sjukdomar.

Pełtew och Poltva nöjde sig inte med det. Den stank, och fick invånarna att skämmas över sin annars så vackra stad. Att gräva ner eländet tycktes till slut vara det enda riktiga tilltaget. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, heter det ju. I Pełtew, eller Poltva, ska man idag inte alls stiga ner i, för den är tydligen en riktigt ohälsosam, på gränsen till giftig, flod. Ja, i alla fall om man ska tro på Wikipedia.

Idag lär den alltså vara i tryggt förvar under staden. Där glider den fram i all sin stinkande ömklighet. Nå, det där sista omdömet jag skrev var kanske lite orättvist. Vi ska ändå inte glömma att Poltva, eller Pełtew, hade en storhetstid. Då bar den varjager (alltså vikingar) genom Europa.

Idag kan man tydligen faktiskt fortfarande möta Poltvas avkommor i Lviv. Ibland tror jag till exempel att vårt päronträd på gården frodas just på grund av Pełtew, som lömskt glider fram under staden några stenkast från vår gård. Den lilla dammen i Stryskiy park lär ha orsakats av Pełtew. Det finns även andra små vattensjuka hål i marken som ska vara Poltvas verk. Men inga av dessa vatten är idag Poltva. Deras fysionomi har antagligen mer regnvatten än Pełtew i sig. Även om dessa är fina vattenspeglingar, i en annars torrlagd stad, så är de knappast några man kan använda som kompass. I synnerhet inte om man är van vid en rak strandlinje som speglar sig mot en välvillig horisont.

Det var först när jag kom till Busk som vi möttes på riktigt, jag och Poltva, eller Pełtew. Men då hade vattnet sedan länge slutat fascinera, och jag fångades istället av hur svanarna gled på dess yta, och jag funderade på hur den såg ut på Alice Habsburgs tid. Att jag äntligen mött Poltva, eller Pełtew, upptog alltså inte alls min tankesfär.


Pełtew, eller Poltva, i Busk januari 2017.


Wiener kaffeehaus står där det står – ser hur vi kommer och går

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Med ett vant handgrepp placerar hon kaffekoppen framför mig. En ljuvlig doft av kaffe ringlar sig upp från koppen till mina näsborrar. Det här är stund av fullkomlig harmoni. Som ett stilleben från 1800-talets mitt. Eller som en haiku-dikt i form av doft, servitörens professionalism i kombination med klassisk kafékultur. Och det är väl bara på Wiener kaffeehaus i Lviv som man finner denna fulländade symmetri.

Wiener kaffeehaus i Lviv är legendariskt, likväl som det är en överlägsen överlevare. Kaféet har upplevt minst två riken och två imperier, och ser idag ut att kunna överleva minst fyra olika maktförhållanden till. Människor och dess språk kommer och går. Men Wiener kaffeehaus är som det var, och består. Intakt.

Det var under 1800-talet som kaffet fick sitt stora genombrott i Lviv. De bemedlade invånarna njöt av att knata mellan de olika kaféerna. Det första kända kaféet öppnade 1802, men det lär ha funnits kaféer redan på 1700-talet. 1829 senare slog i alla fall Wiener kaffeehaus upp sina portar för första gången.

Wiener kaffeehaus gjorde sig snabbt känt som ett tillhåll för intellektuella och politiska estradörer. Här flög diskussionerna genom rummet som projektiler, och ibland utbröt till och med handgemäng mellan olika grupper.

Det förhöll sig nämligen så att under den habsburgska tiden låg det Galiziska parlamentet där Lvivs universitet idag håller till. Det är bara några kvarter från Wiener kaffeehaus. Under den tiden lär därför kaféet varit en smältdegel för olika åsikter, och förbjuda tidningar lär ha gömts bland de tillåtna.

Under 1800-talets mitt ska också Wiener kaffeehaus ha förvandlats till någon slags tidig bank. Bankaffärerna ska enligt dessa uppgifter pågått mellan de olika kaféborden.

När Tsarryssland intog staden under första världskriget blev Wiener kaffehaus ett tillhåll för “mazepisterna” (mazepincy). Tillmälet anspelar på Hetman Ivan Mazepa. Det finns nog ingen ukrainare som inte vet vem han är, och han är nog den främsta orsaken till varför de känner till att det finns ett rike som heter Sverige. Mazepa anslöt sig nämligen till Karl den tolftes fälttåg mot Peter den store. Och det var tack vare Mazepa som vår stridshingst till kung kunde fly nederlaget i Poltava. Nå, det var en lång parentes. “Mazepisterna” var så man under Tsarrysslands tid kallade ukrainofilerna, alltså de som ville se ett självständigt Ukraina.

Ah, jag ser plötsligt framför mig hur Vasyl Vysjyvani träder in på kaféet. Ja, ni känner väl redan till honom, Wilhelm Habsburg. Alice Ankarcronas (sedermera Habsburg) svåger. Jag ser framför mig hur han lyfter koppen kaffe till sina läppar. Tar en klunk och låter sin blick flyta över de andra besökarnas fysionomier. Kanske flörtar han med någon dam vid bordet vid sidan om honom. Eller så är det en ung man. Han lär inte ha varit så nogräknad på den punkten.

Stanisław Lem, ni vet författaren till “Solaris”, beskriver i sin självbiografi “Höga slottet” hur han varje morgon på sin gåsmarsch mot skolan fångade in tiden från en av Lvivs få elektriska urverk som då huserade invid Wiener kaffeehaus.

Men Wiener kaffeehaus spännande historia slutar inte där utan löper rakt in i samtiden. Under Euromajdan 2013-14 förvandlades kaféet till sjukstuga och sambandscentral för de lvivianer som gjorde revolution. När revolutionen var över stängde man sina portar och renoverade. Idag står det som sedan 1829. Fast förankrat på sin plats vid avenyn Svobody.

Wiener kaffeehaus står där det står. Ser hur vi kommer och går.


Wiener kaffeehaus skymtar fram bakom det lummiga trädet till höger.


Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.


En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni


Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.


I Alice värld. Del 3 – vikingaspåret

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.

 

Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.

Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.

När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.

Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)

Fader Viktor.

Nastja och Fader Viktor.

Forskaren och arkeologen Fedir Androsjtjuk, som arbetar i Sverige, kan troligen förtälja mer om den saken, då han forskat just på nordmäns resor i Österled och skrivit boken Swords and social aspects of Weaponry in viking age societies.

Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.

Gravfälten idag.

Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.

Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.


Sluten värld

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag var i Busk berättade Myhailo och Ivan för mig om Palats Badenis stora park. Under den tid som Badeni ägde parken var den en sluten värld för de vanliga Buskborna. En gång om året höll parken öppet. Då fick staden befolkning äntligen beskåda parken som var byggd i engelsk stil.

Det är inte riktigt lika illa med de botaniska trädgårdar som finns i Lviv. Den största trädgården är öppen för allmänheten flera gånger om året. Botaniska skogsträdgården är till och med öppen alla vardagar. Året om.

Något som tyvärr är stängt för allmänheten är växthusen. Och det är i princip omöjligt att komma in om man inte har en vän som Flora. Igår fick vi därför möjlighet att besöka denna slutna växtvärld.

Close up.

Small green

Begonia

Palm house

High high

+19

Sweet pink