(Läsningstid: 2 minuter)Förintelsens minnesdag idag. Förintelsen. Det är så svårt att förstå vidden av någonting så ondskefullt. Att förstå vi kan bli så ondskefulla. Att vi kan hata varandra så mycket. Detta trots att jag i hela mitt liv hört historier, läst böcker, sett filmer m.m. om förintelsen.
Men det finns en bild, som griper tag i mig mer än någon annan bild. Det är en bild av kvinna som jagas över en gata. Jagad av män, och en ung pojke. Varför griper den bilden tag i mig mer än andra bilder? Varför brister jag i gråt när jag ser denna bild, men inte lika enkelt brister i gråt när jag ser andra bilder?
Kanske är det för att hon är kvinna som jag. Hennes avslitna kläder gör att jag känner hennes nakenhet och utsatthet. Blodet som rinner från hennes näsa bränner i mitt ansikte. Skräcken, hennes skrik. Jag känner och hör det.
Det är också pojken till höger. Hans klubba av trä. Att han jagar henne som de andra. Och kanske är det benet som sticker in från vänster. En mans ben. Sekunderna innan han fäller henne till marken.
Men det är också troligt att det är platsen. Det är en bild från Lvivs fasansfulla pogromer. När folkets vrede över sovjeternas ondska, vändes mot den judiska befolkningen i Lviv. Det är en gata jag passerat så många gånger. En plats där hennes liv troligen tog slut.
Den gången var det hennes liv som var mindre värt än andras. Den gången kunde man rättfärdiga sitt hat mot hennes folk, med att de var fiender till de rättfärdigas folk. Låt oss aldrig glömma, eller förneka, att vi kan förvandlas till monster. För om vi gör det kommer vi åter öppna dörren till vår ondska. Ondskan är vår. Den är vi.
Lika mycket som vi är hennes skräck och smärta.
————————-
Läs även denna artikel i Independent om pogromerna i Lviv.
