viewpoint-east.org

Offentlighetens nya rum

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Var sker debatten? Var finner vi det offentliga rummet? Det fanns en tid då den frågan var enkel att besvara. Det offentliga samtalet skedde i SVTs olika debattprogram, på ledarsidorna eller exempelvis DN Debatt. Idag har diskussionen alltmer flyttat sig från dessa rum in i det som vi kallar sociala medier. (Nåväl, det är väl oftast inte alla sociala medier man hänvisar till när man använder det begreppet, utan främst Facebook och Twitter.)

Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, men för en tid sedan påpekade jag själv att tonen i dessa två medier ofta är oförklarligt hård och oresonlig. Det är inte bra, och det har ju lett till att debattklimatet ibland är outhärdligt. Men för den skull kan vi inte bortse från att debatterna pågår där, eller låtsats att den är mindre viktig.

Idag blev jag återigen påmind om hur man i vissa kretsar ser på de som diskuterar på sociala medier, och påminnelsen var tyvärr olustig. Karin Olsson har på Expressen kultur gjort en sammanställning av den världsbild som bland annat Aftonbladet Kultur sprider. I Olssons artikel finner vi hänvisningar till två personer, som kanske inte är de flitigaste skribenterna i tryckt media, men väl så aktiva på sociala medierna.

Tidigare kunde vi faktiskt vifta bort dylika personligheter och låtsats att deras stöd för Putins världsbild och spridning av falska nyheter inte hade någon inverkan. Vi kunde hänvisa till att det verkliga samtalet pågick någon annanstans.

Men så är det inte idag.

Den världsbild som sprids på sociala medier bidrar till att skapa vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Många svenskar har till och med Facebook som sin främsta nyhetskälla. Det betyder bland annat att de läser de artiklar som vänner väljer att sprida.

Det finns en annan dimension på det här som skrämmer mig ännu mer. Dagens populister, så som Trump, Le Pen, Beppe Grillo och Åkesson, lever och växer på bilden att det finns en “elit” som vägrar att förstå och lyssna på “vanligt folk”. Att eliten lever i en slags parallell och förljugen verklighet. Om vi inte tar de röster som hörs på sociala medier på allvar, utan fortsätter med att avvisar dessa som löjeväckande pajasar, så kommer vi i slutändan endast göra Trump & c:o en alltför stor tjänst. Det hatiska språket kommer fortsätta att gro, samtidigt som massor av människor kommer dras till deras retorik. Det är nämligen mycket lättare att trycka “gilla” på något hatiskt än något kärleksfullt i dagens värld.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag tycker det är viktigt att vi har debatten om att Kremls världsbild sprids på många olika ställen. Och med det tar jag hatten av för Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som initierade debatten med sin artikel i Journal of strategic studies, samt för Karin Olsson, som med sin sammanfattning belyser och lyfter fram de aktörer som idag sprider Kremls världsbild. Och om de här aktörerna nu sprider dessa tankar i tryckt form eller sociala medier spelar mindre roll.

Vuxnas låtsaslek?


Om möjliga bankrånare 

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Jag bor i downtown Lviv. Ja, det är så mina vänner beskriver min boplats. Det betyder att jag inte bor i gamla stan, men att jag ändå bor mitt i smeten. Jag är dessutom lycklig nog att bo i ett förhoppningsvis gammalt hus. Byggt någon gång före första världskriget, skulle jag tro. Men ombyggt och tillbyggt under mellankrigstiden. Det är vad jag tror. För ingen verkar veta helt exakt.

Det har sina fördelar att bo i ett gammalt hus, mitt i stan. Högt i tak. Naturlig ventilation (om det nu är bra). Trätrappa och mysig innergård med ett högt päronträd som ger oss glädje året om.

Andra mindre lustiga egenheter vårt hus har är att det skakar varje gång en spårvagn eller marshutka (en sådan där liten buss som mer är en rullande dödsmaskin, än ett pålitligt transportmedel) kör förbi.

På senare tid har dock ett annat skakande tillkommit. Vi vet inte vad det beror på. Är det en granne som installerat en fläkt? Eller har huset drabbats av Parkinsons sjukdom? Förlåt, det var ett otrevligt skämt, men vi har faktiskt inte lyckats förstå vad skapandet beror på.

Tills det plötsligt slog mig! Det är några som försöker borra sig in till banken som ligger i grannfastigheten! Förstås! Ni vet, som i en sådan där rafflande 1970-tals film. Ändlösa borrningsscener i ett fluffigt sken. Nu hoppas jag dock att våra bankrånare har ordentligt med picknick med sig, för de har ju borrat ett tag nu.

Banken i grannfastigheten heter Sperbank och är rysk. Ja, se där. Där sprack era illustrationer om att allt ryskt är bojkottat här. Den enda egentliga skillnaden mellan Sperbank före 2014 och efter är att de tagit ner skylten som sa “Rossija”, alltså Ryssland. Sperbank är för övrigt en statlig rysk bank. De’ ni! Det finns för kännedom ytterligare två till ryska banker verksamma i Ukraina.

Före revolutionen och den ekonomiska krisen fanns det massor av banker i stan. Om ett apotek la ner visste vi att det antagligen skulle innebära att en ny bank uppenbarade sig. Så är det inte nu. Listan över vilka banker som är verksamma här är mycket kort. Mycket kortare än den svenska listan. Och den ryska listan… ja, den är löjeväckande lång!

Den ekonomiska krisen i Ukraina har alltså lett till att man städat ut vissa opålitliga banker. Om det är en förbättring? Jag har förstått att det förhåller sig så. Tråkigt bara för bankrånarna, att de valt att gå till verket med en bank som kanske är tom. För det ryska bankväsendet däremot bör städas upp. Och många rykten cirkulerar kring just Sperbank.


En annan typ av systemkollaps

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är på många vis en gammal räv. En gammal sociala medier-räv. Jag har varit med nästan från begynnelsen. Eller, det stämmer ju inte alls, men jag fanns på sociala medier långt före de flesta andra. Till och med före Facebook eller Twitter dök upp.

Då var det mycket lek, och navigering. Man sökte upp varandra, de som hade liknande intresseområden. Vi möttes över nationsgränser och åldersgrupper. Våra möten ledde ofta till att våra perspektiv förändrades. Att vi fick fick in nya tankar som förändrade våra tankebanor. Ibland till det bättre. Ibland var de irrvägar som man senare släppte (eller kanske finns det någon som irrar vidare i ett oändligt frågetecken).

Det som ändå var utmärkande var att tonen var till övervägande del god. Om någon kom in i ett sammanhang, där den inte tyckte som de andra, var man oftast artig. Jag minns väldigt få tillfällen där en diskussion gick överstyr. Man försökte förstå. Inte förinta varandra.

Sociala medier var också en plats för de lite blygare och de mindre självsäkra personerna (mig själv inkluderat). Här kunde vi får utlopp för vårt behov av kommunikation, utan att riskera att få tillmälen slängt efter oss. Självklart fanns det situationer där tongångarna var hårda, men de var på ett annat vis än idag. Hårda, men med vårdat språk. (Överhuvudtaget var skriftspråket på internet bättre än idag.)

När jag ser på kommunikationen på Facebook eller Twitter av idag, så undrar jag vad som hänt. Är det så att vi nästan aldrig har något trevligt att säga varandra? Jag ser nästan aldrig de som skriver något trevligt om någon. Jag ser så väldigt sällan de som ger beröm till en någon annan, förutom om personen inte redan är känd skribent eller innehar en upphöjd position i något annat sammanhang.

Det jag ser är inte sociala medier. Det är asociala medier.

Men det är klart. Det är inte alltid av ondo. På många vis är det bra att fler engagerar sig i ett förhållandevis öppet samtal. Det är snarare hur man säger vad än att man säger, som gör att jag blottlägger min skepticism.

Jag frågar mig vad det beror på. Det finns olika sätt att tolka det. Den mindre snälla tolkningen är att de som befann sig på sociala medier i dess barndom hade andra intressen som upptog stora delar av deras liv. På så vis berikades också sociala medier. En annan, kanske snällare tolkning, är att debattklimatet i världen har blivit grövre. Att språken har förändrats och påverkats av… oklart vad. Man brukar ju skyllda på populärkulturen… Hiphopen? Ja, det måste vara hiphopen.

Vad bör då göras? Jag själv försöker alltid hålla god ton. Det påverkar sällan mina sk samtalspartners, men det får mig att må bättre. Det är egentligen mitt enda recept, att själv använda en god ton, och inte angripa, utan försöka skapa förståelse för att det finns olika positioner. (Det händer att man misslyckas med att hålla den goda tonen, men då kan man ju alltid försöka vara bättre näsa gång.)

Vissa slag är till synes redan förlorade. Gräsrötternas politiska diskussionerna på ex Twitter eller Facebook är totalt omöjliga. Om man är en själ med den typ av sensibilitet som jag har, så blir man bara ledsen och tappar tilltron till mänskligheten. Och det är precis dithän vi inte vill.

Avslutningsvis kan jag säga, att jag förväntar mig mina glada eller snälla tillrop. För det är ju så att jag kanske kritiserar just dig… Men det kanske kan ge dig lite annat perspektiv.


Den ortodoxa julen

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Igår var det julafton hemma hos oss. Tolv rätter stod traditionsenligt på bordet, även om vi fick räkna ostarna det här året. Sallad känns inte så lockande när det nästan är -20 ute. Vi gjorde dock en väldigt god kutja, vetegröt, med katrinplommon och nötter i. Mums.

Stanisław Tondos (1926)


På besök i Alices värld

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Del 1:

Det är märkligt hur vägar går. Ibland hittar man vad man söker snabbt och enkelt. Ibland söker sig vägarna till en. Alice Habsburgs väg är en sådan som kommit till mig, utan att jag aktivt sökt efter just henne.

För fyra månader sedan berättade en svensk vän om en svensk adelskvinna som bott och verkat i Busk. En liten stad öster om Lviv. Efter den korta redogörelsen för hennes liv har Alice sökt upp mig. Var jag än vänder mig kommer hon och hennes historia till mig. Och efter att jag läst hennes självbiografi är jag fast.

Idag var jag inbjuden till Busks folkets hus, Narodny Dim, för att berätta om vad Alice skrivit om hennes tid i Busk. Hon bodde en tid i Palats Badeni, som hennes första make ägde.

Jag kommer att återkomma till att berätta mer om hennes liv senare. Nu postar jag endast några länkar till vad stadens tidningar skrivit om besöket. Samt några bilder från palatset. Busk är för övrigt en stad som måste besökas om man åker till regionen. De har, förutom slottet, en judisk begravningsplats  som ses efter, samt flera fina museer och två äldre träkyrkor i gott skick.

Läs mer om dagens besök här: http://www.busk.net.ua/index.php/arkhiv/73-u-buskii-bibliotetsi-prezentuvaly-knyhu-ostannoi-volodarky-palatsu-badeni

Och här: http://buska-crb.blogspot.com/2017/01/blog-post.html?spref=fb

Även zik.ua skrev om mitt besök: http://zik.ua/news/2017/01/04/u_buskiy_bibliotetsi_prezentuvaly_knygu_ostannoi_volodarky_palatsu_badeni_1020589

Jag vid porten till palatset. (Foto: Gustav Söderström.)

Palatset har en välbehållen fasad. Från andra världskriget ägdes det och sköttes av militären. 

Vissa vackra detaljer finns kvar. 

Tyvärr har militären inte skött om palatset så bra. Men det har en enorm potential. 

Judiska kyrkogården. 

Bild från min presentation av Alice Habsburgs självbiografi. Jag får en bok om Busk av företrädaren för Busks stad.(Foto: Gustav Söderström.)

Efteråt var det dags för lite tilltugg.

Oksana, chefen för biblioteket, Ljudmila som är ansvarig för kulturevenemang i Busk, min tolk, Florentina Itkina, samt Ivan Tjichotjkiy som hjälpt till att anordna mitt besök. 

Ivanka Myhal, en känd operasångerska, bördig från Busk.