viewpoint-east.org

Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

Category: by sophie engström, economy, gender, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.

För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.

Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.

Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.

Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.

metro

Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.

Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.

Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.

Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!

Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.

Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )

Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.

Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)

På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )

kram
din dotter

ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )


A forgotten masterpiece

Category: avantgarde, by sophie engström, movies, russia, ukraine
Tags: , , , , ,

The movie “The Eve of Ivan Kupala” is perhaps one of the most intrigues movies I have ever seen. The movie is based on Nikolai Gogol’s short story “The Eve of Ivan Kupala” (or “S:t John’s Eve” in translation). I did read the short story by Gogol a couple of years ago, but can’t say my imagination was able to create anything like this movie. The director, Yuri Ilyenko, has made a very independent interpretation of Petro’s pact with the devil, or what is thought to be the devil.


Petro’s meeting with the devil at Bear’s Ravine

The story is, as I told above, based on a short story by Gogol. Gogol has in his turn interpreted and collected Ukrainian folk tales. The story circles about the poor peasant Petro that falls in love with Pidorka. She is much richer than Petro, and her father disagree to their love. Finially her father forbid him to ever see her again, and Petro tries to make everything in his power to see her. He gets so desperate that he makes a pact with a stranger in town, that possibly could be seen as the devil. To make a long story very short, Petro agrees to blood shred in order to get the gold so he can get his Pidorka back. After protests he agrees to kill the child, in order to get the gold. Petro wakes up after two days Petro, unable to reember how he got the money.

Yuri Ilyenko has created a nonlinear masterpiece, with very little dialogue. He has left a lot of space for your own imagination and interpretation. But the fact that it isn’t easy to follow only makes the narration more complex and intrigues.

The movie was made in 1968 but wasn’t released until 1989. I believe it could be because the spoken language is Ukrainian, which was rather controversial to use in Soviet days. If anyone can fill me in why this movie was “forgotten” about for so long, I would be more than thankful. I can’t find much info about the movie, even though I have been looking almost everywhere.


Pingviner mot allt – en lönsam kombination?

Category: by sophie engström, literature, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

Den rysk-ukrainske författaren Andrej Kurkov har uttalat sig om det förestående ukrainska presidentvalet. För den svenska publiken har han gjort sig ganska känd för de båda burleska och absurdistiska romanerna “Döden och Pingvinen” samt “Pingvin försvunnen“.

kurkov
Andrej Kurkov, bild från wikipedia.

På frågan om hur han ser på förestående val svarar han till Deutsche Welle att han inte har särskilt stor tilltro till kandidaterna eller till deras politiska ambitioner.

– Det största problemet för Ukraina är att det inte finns några politiska partier, ingen ideologi. De olika partierna företräder bara olika finansiella grupperingar, säger han vidare till Deutsche Welle.

Andrej Kurkov fortsätter med att peka på att oavsett vilken av de starka kandidaterna som vinner valet, Viktor Janukovitj eller Julia Tymosjenko, så kommer Ukraina att närma sig Ryssland. I förra veckan noterade jag att det finns en möjlighet att Rysslands premiärminister Vladimir Putin har satt sitt pund på Tymosjenko, då de lyckades förhandla fram en ovanligt gynnsam gasuppgörelse inför nästa år. Men igår hävdade Putin till Reuters att han absolut inte stödde Tymosjenko i valet. Man kan kanske tillägga att även om han stödde Tymosjenko så skulle han aldrig erkänna det. Det vore politiskt oklokt, och inte alls lika slugt som Putin ibland lyckas agera.

Det är svårt att avgöra om Kukov har rätt. De ukrainska politiska klimatet är allt annat är lätt analyserat, men faktum är att Kurkov har rätt i att mycket tyder på att Ukraina kommer att ändra kurs, något österut då, efter valet. Frågan är bara om det i egentlig mening kommer att påverka relationerna med EU? Enligt min bedömning kommer de inte nämnvärt påverkas. Relationerna med EU är inte intensiva särdeles, och Ukraina har dessutom visat prov på en ganska korrupt ekonomi i förberedelserna inför (herrarnas!) fotbolls-EM 2012 som landet står värd för, tillsammans med grannlandet Polen.

Däremot tycker jag att Kurkov gör en fyndig reflektion när han menar att väljarna är hjälplöst uttröttade till leda på allt vad some heter politik och vill inte rösta. Det är bara några få ambitiösa unga valarbetare som verkligen bryr sig om valet, säger han. Kurkov menar också att om man verkligen vill ha folkets stöd så bör man vara en sann antagonist och helt enkelt döpa om sig till “Mot Allt” och då också vara emot allt. För det är just så folket känner.

För den som läst någon av Kurkovs romaner känns humorn igen – politikern “Mot Allt” skulle kunna befinna sig i hans litterära kabinett. Det märkliga är väl bara att “verkligheten” tycks har hunnit ikapp honom. Jag ser därför i en inte alltså för avlägsen framtid hur pingviner strövar med slokörad husse på standen till den isfria Dnepr.


Utan språk inget val

Category: by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

“Det är uppenbart”, tänker jag när jag sammanfattar förra veckans svenska nyheter om Ukraina, “att 17 januari annalkars”. Lika klockrent som ett julspel börjar svensk mediakår framställa Ukraina från landets allra sämsta sida. Med det menar jag det tryne som aldrig tycks få nog av politiska bråk, som formligen älskar att vältra sig i korruption, rysk gas och i total själv förödmjukelse då landet gör precis det som Ryssland varnar EU “att Ukraina nog kommer att göra” – med andra ord, sno gas och framstå som en sann byfåne. Och trots att det är klassiskt snaskigt, som en riktig segsliten gammal dokusåpa, så är inte det orsaken till att jag aldrig trycks upphöra att av förundras, förbluffas, förförs av och förälskas i Ukraina. Det är kanske helt enkelt en annan typ av motsägelse som förundrar mig.

kyiv nights
En suddig Bohdan Khmelenytsky. Kanske bäst så. Historien förtäljer att denna Hetman från 1600-talets första hälft, inte bara förföljde och mördade judar i tusental, utan också skrev på det avtal som slutligen ledde till att Ukrainas oberoende inskränktes och landet blev en del av det ryska imperiet.

Continue reading…

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: