viewpoint-east.org

Hemma. Jag känner på ordet. Trevar över det med tankens fingrar. En smula varmt och mjukt. Nästan ludet likt en filt av ull. Och själva ordet bäddar in mig i en kokong av frid. Där tiden stannar upp, sätter sig till rätta för att hämta andan.

Och den där känslan är nog som starkast när jag varit ifrån hemma en stund. Det är lite som om vi bekantar oss på nytt med varandra. Hälsar lite blygt och gör några trevande närmanden. Och understundom är det som om vi inte känner varandra alls. Hemma verkar också ha levt sitt eget liv när jag var borta. Ibland har hemma även lagt saker på nya platser, flyttat på dem dit jag inte alls trodde de var.

Det verkar också som om hemma har klätt upp sig. Gjort sig lite finare än jag minns. Och dessutom har hemma parfymerat sig på ett angenämt sätt. En doft som känns så bekant, men också som helt ny.

Men själva processen att bekanta sig går faktiskt rasande fort. Innan jag vet ordet av är det som om vi alltid känt varandra, hemma och jag, precis så här, och som om vi aldrig egentligen har varit ifrån varandra.

Jag antar att det är något som man kan betrakta som en mycket fin vänskap.

Vädrets sinnelag är för tillfället ovanligt lynnigt. Stora moln tornar upp sig med sina bulliga fysionomier över sundet och lägger det danska fastlandet i ett grått dis. Helsingörs siluett flyter samman till en gemensam kropp och blott domkyrkans och Kronborgs spiror sticker ut, som på trots. Över sundet syns en sundsbuss streta fram mot den danska hamnen, och ur mitt minne kliver ett möte fram.

“Pani mówi po polsku?” (“Talar ni polska?”), frågade kvinnan och tog ett fast tag om min handled. Ja, svarade jag lite tveksamt, eftersom jag alltid undrar hur pass mycket polska man bör kunna innan man vågar svara ja på en sådan fråga. Men det var givetvis onödiga grubblerier, ty istället spred sig ett leende över hennes ansikte och hon pekade glatt på min tygkasse där polsk text stod på pränt. Ganska snart övergick hon till en svenska som bar en svag doft av polska och skvallrade om att hon bott många år i Sverige samt att hon lärt sig svenska genom att tala med svenskar. Efter en trevande inledning, där hon snabbt lyckades ringa in varför jag hade en tygkasse från Polen, satte hon kurs ut över ut på det hav som utgjorde hennes livshistoria. Vi tog oss från Zakopane till Gdansk på 1970-talet, där hennes engagemang i Solidaritet ledde till att hon flydde till Sverige. Men någonstans innan dess omkom hennes man i en trafikolycka. Därav återkom hon ofta till biltrafiken och särskilt den i Polen, som hon inte hade något gott att säga om. Därefter ledde hon mig genom hennes första år i Sverige, och ett sökande efter en plats, hennes plats, som till slut förde henne till en medelstor stad i hjärtat av Småland, där hon framlevde sitt liv med en ny man, och en katt. Det senare var tydligen viktigt.

Och när hon hade nått den punkten i sin berättelse hade sundsbussen redan kommit in i Helsingborgs hamn och hoppilandkallen var i färd med att fästa landgången mot piren. Vi skildes åt såsom vi möttes, med ett leende. Men nu kanske lite mer förtroligt, som om vi hade flätats samman en smula.

Surströmming är en kulinarisk upplevelse som dessvärre har oförtjänt dåligt rykte. Otal är de gånger jag tvingats höra på långa tirader om hur illa det luktar med surströmming, vilket dock är helt obegripligt enär det finns annat ätbart som milt uttryckt har lika intensiv doft. Tänkte bara på danskarnas ost Gamle Ole, eller varför inte frukten durian, även kallad “frukternas konung”, som sägs ha en mycket särpräglad och ur vissas synvinkel mindre aptitretande bouquet.

Men om man tillhör det släkte som tilltalas av surströmmingens smak och inte finner något motbjudande med dess doft, har man också begåvats med möjligheten att få njuta på ett förträffligt vis. Det är nämligen få av årets höjdpunkter som är så helig, ur mitt sätt att se, som att få sätta tänderna i årets första surströmmingsklämma. Och en sådan tillreds med fördel på ett hårt tunnbröd, där det ska ha bretts ett tunt lager av smör. Därefter är det dags att lägga ett lager av mandelpotatis (några andra päror göre sig inte besvär), som toppas av rensad surströmming samt lök som stekts i mycket smör tills den antagit en sådär ljuvligt läcker genomskinlighet. Och helst ska detta inmundigas i gott sällskap med kära släktingar (som jag föräras göra varje år). Bättre kan det inte bli.

Och tänk ändå att vi har Gustav Vasa att tacka för surströmmingarna, ty det lär nämligen ha varit hans evinnerliga krigande som ledde till brist på salt och därmed tvingade folket att hitta alternativa vägar till att konservera mat. (Fast om sanningen ska fram fanns nog surströmmingarna redan före Gustav Vasa, men om vi kan väl i alla fall försöka tacka honom för något.)