viewpoint-east.org

I naturreservatet Kustheden norr om Höganäs flockas så här års små blåklockor, eller liten blåklocka (Campanula rotundifolia) som den mer korrekt tilltalas med. De står med sina veka fysionomier och tittar lite blygt ner mot marken. Som om de sökte efter något de tappat. Eller så är det något som fattas dem, som exempelvis gröna blad på deras stjälkar, ty de förefaller nästan vara nakna där de står.

Men trots sin spröda uppenbarelse kan den lilla blåklockan sedan 2021 stolt kalla sig för Sveriges officiella nationalblomma, och det är den, som ni förstår av titeln, faktiskt helt ensam om.

För mig är dessa små varelser dock bara blåklockor, men om sanningen ska fram tillhör de ett månghövdat släkte. De tycks nästan som om det finns en slags blåklocka för varje sinnesstämning eller tilldragelse. Det kan enligt källor finnas uppemot 500 olika slags blåklockor i världen, men i Sverige finns det “bara” 300 olika sorters av dessa slag.

Det förbryllar dock att trots att en av dessa blommor är Sveriges nationalblomma, samt att vi har begåvats med så många olika slag av dess släkte, så har vi valt ett särdeles fantasilöst namn åt dessa vackra blommor.

Fast vi är ju inte ensamma om att vara fantasilösa på den punkten. Engelskan har valt det ganska intetsägande namnet “bellflowers” och många slaviska språk utgår likaså från klockan (på polska dzwonkowate, på ukrainska дзвоникові och så vidare). Men i Finland har de låtit associationsbanorna löpa fritt och där kallas blåklockorna för “kissankello”, vilket faktiskt betyder “kattklocka”. Ett ytterst väl valt namn, men varför blåklockan för finnarnas tankar till katter är dessvärre höljt i dunkel. Måhända beror det på att man i äldre tider gärna utgick från djurriket när namngav blommor.

Nåväl, det är nu aldrig försent att ändra en dålig vana, så låt oss följa finnarna goda exempel och kalla blåklockor för kattklockor. Det skulle ju dessutom ackompanjera vårt riksvapen särdeles väl, där två katter syns hålla upp Sveriges vapensköld.

Om man nu får kalla lejon för katter.

Ur Öresunds södra horisont lösgör sig en väldig koloss. Med sin bredd på 45 meter, en höjd på runt 67 meter fördelade över nitton däck, och över 300 meter långa fysionomi, liknar den mer ett liggande höghus än ett kryssningsfartyg. Ombord kan runt 4000 passagerare lata sig och servas av den 1500 hövdade besättningen.

Det finns nog de som menar att dessa farkoster är vackra eller till och med eleganta, men i mitt huvud ekar blott min morfars röst, som oftast föraktfullt kallade dess skepp för flytande likkistor. “De har ju knappt någon köl”, fnös han när han spejade på dem genom sin kikare från sitt vardagsrum han gärna satt i sedan han för gott hade mönstrat av från sitt värv som sjökapten. Och det är väl också därför som hans ord alltjämt är något av en lag i mitt inre, ty han torde ju ha vetat vad han pratade om.

Genom Öresund går det varje år ungefär 40 000 handelsfartyg, men de flesta är inte kryssningsfartyg, utan ordinära lastfartyg, tanks eller containerfartyg. Bland de senare återfinns just fartyg som är ungefär lika stora som kryssningsfartyget som just nu knotar, eller möjligen knopar (även om det inte finns några verb för hur många knop ett skepp kan göra) på genom sundet.

Skillnaden mellan de två går helt på djupet, skulle man kunna säga. Containerfartygen kan ha kölar som löper 12 meter ner under vattenytan, medan kryssningsfartyget i sundet bara vågar ta sig åtta meter ner. Med andra ord är de inte mer djupgående än till exempel vissa större segelbåtar.

Men ingen av de två kan mäta sig med de riktigt stora tank- eller fraktfartygen som ofta har kölar som plöjer runt 25 meter ner under vattnet. Fast de letar sig förvisso sällan in i sundet, då Öresundsbron sätter stopp på höjden och farlederna Flintrännan och Droggen snålar med djupet.

Vilket också förklarar varför kryssningsfartyget i sundet nu styr norrut, ty den är faktiskt för hög för Öresundsbron, och faktiskt även går för djupt för de båda nämnda farlederna. Något som månne hade förvånat min morfar.

—

Kryssningsfartyget syns på bilden som en kloss i horisonten.

Man kan ju fira födelsedagar på olika sätt, men de flesta försöker nog undvika att göra det på en sjukvårdsinrättning. Men så har i alla fall dagens jubilar, katten på bilden, firat sin nittonde födelsedag. Vi är ju vid detta lag väldigt vana att ha kontakt med olika veterinärer, fast i Polen. Där går det som en dans att få tag på veterinärer. Man kan välja och vraka eftersom praktiskt taget varje kvarter har en veterinärsklinik. Men i Sverige visade det sig vara mycket mer komplicerat.

När Kosmas problem uppstod i fredags kväll, då hon efter toalettbesök sprang runt som en osalig ande genom huset, kontaktade jag inledningsvis en onlinetjänst. Den välmenande veterinären jag fick tag på verkade inte vilja höra på vårt problem, utan bestämde att det var njurarna som ställde till det. Dessa är förvisso Kosmas huvudsakligen problem, men hennes beteende stämde inte alls överens med de olika beskrivningar på akuta problem som kan uppstå vid kronisk njursvikt.

På lördagen begav vi oss sålunda till en akutmottagning för djur, men av någon anledning bedömde de att Kosmas problem inte var akut, utan lät oss istället sitta och vänta i över fem timmar utan att en veterinär ens kom för att titta på henne.

Söndag morgon inleddes förvisso mer fridfullt, men plötsligt var katten igång igen med sitt oroliga vankade och det gick att se att hon upplevde stort obehag. På inrådan av min far vände jag mig då till Distriktsveterinärerna i Klippan. På första signalen svarade en veterinär, alltså inte en receptionist eller djurskötare, som var på resande fot mellan två akuta fall. Eftersom hon ändå bara satt i bilen menade hon att hon kunde lyssna på mitt, eller snarare kattens, problem. Slutsatsen hon kom fram till var att det nog kunde vänta till måndag morgon, eftersom det förvisso verkade vara förhållandevis akut, men ändå inte livshotande.

Därför packades katten idag in i bilen på självaste födelsedagen för att åka på utflykt till Klippan. De som känner till katters ovilja till att resa, och Klippan som ort för den delen, förstår nog att det inte var en lustfylld utflykt. Själva undersökningen och diagnosen gjordes på mindre än fem minuter. Behandling som gavs var det föga glamorösa tilltaget att tömma analsäckarna samt att katten fick smärtstillande. Njurarna har med största sannolikhet ingenting med saken att göra.

Även om faran inte är över, samt att smärtstillande och lugnande medel inte är vidare bra för njurarna, så mår katten ikväll mycket bättre. Hon är väl ännu så länge inte riktigt sitt gamla vanliga katt jag, men det går nog att ana att hon känner sig befriad. Det är nämligen möjligt att hon har plågats av detta i månader och till och med kanske år, något som gått oss helt förbi eftersom tillståndet är ganska ovanligt för katter. (Däremot är det ganska vanligt att hundar drabbas av det, och på sina sätt liknar hon ju ibland en hund. Till sättet, alltså.)

Så summan av kardemumman är att det möjligen kan ha varit den bästa födelsedagspresenten katten kunde få. Och just det, det kostade inte heller skjortan, eftersom det var en distriktsveterinär, som ju är finansierad av staten, och inte i första hand drivs av vinstintresse.

Över sanddynerna, som skiljer Kronoskogen i Ängelholm från Skäldervikens azurblå vatten, lösgör sig oväntat en väldig svart skugga. Först syns bara det svarta huvudet, med manen som fångas av vinden. Sedan tar den de första stegen ut på stranden med sina väldiga hovar.

Hästen låter sig lydigt ledas ner mot vattnet, men dess svans säger att något inte riktigt är som det ska. Den höga svansföringen och dess viftade från sida till sida ger ett oroligt intryck.

Och mycket riktigt. Plötsligt gör hästen en bestämd u-sväng och börjar dra sig tillbaka mot Kronoskogen.

Men hästens förare har andra planer och börjar om med att föra hästen mot vattnet. Proceduren upprepas om och om igen med den enda skillnaden att hästens u-sväng förekommer oftare ju närmare de kommer vattenbrynet.

Men så helt oväntat står de båda i vattnet. Efter en stunds betänketid böjer hästen sin väldiga hals ner mot vattenytan och nosar lite förbryllat på det som nu omger dess hovar. Lika överraskande som hästen hamnade i vattnet lyfter den tvärt mulen från vattennivån och börjar ihärdigt ruska på huvudet så att manen svingas som en väldig solfjäder längs med dess nacke.

Och så tar hästen några snabba kliv upp ur vattnet igen.

Men trägen vinner heter det ju och föraren lyckas med några väl avvägda, utlagda villospår få hästen att gå ut en bit i vattnet. Snart syns de gå i skritt bort mot Utvälinge och om en stund är de nog faktiskt helt utom synhåll.