viewpoint-east.org

Man kan ju fira födelsedagar på olika sätt, men de flesta försöker nog undvika att göra det på en sjukvårdsinrättning. Men så har i alla fall dagens jubilar, katten på bilden, firat sin nittonde födelsedag. Vi är ju vid detta lag väldigt vana att ha kontakt med olika veterinärer, fast i Polen. Där går det som en dans att få tag på veterinärer. Man kan välja och vraka eftersom praktiskt taget varje kvarter har en veterinärsklinik. Men i Sverige visade det sig vara mycket mer komplicerat.

När Kosmas problem uppstod i fredags kväll, då hon efter toalettbesök sprang runt som en osalig ande genom huset, kontaktade jag inledningsvis en onlinetjänst. Den välmenande veterinären jag fick tag på verkade inte vilja höra på vårt problem, utan bestämde att det var njurarna som ställde till det. Dessa är förvisso Kosmas huvudsakligen problem, men hennes beteende stämde inte alls överens med de olika beskrivningar på akuta problem som kan uppstå vid kronisk njursvikt.

På lördagen begav vi oss sålunda till en akutmottagning för djur, men av någon anledning bedömde de att Kosmas problem inte var akut, utan lät oss istället sitta och vänta i över fem timmar utan att en veterinär ens kom för att titta på henne.

Söndag morgon inleddes förvisso mer fridfullt, men plötsligt var katten igång igen med sitt oroliga vankade och det gick att se att hon upplevde stort obehag. På inrådan av min far vände jag mig då till Distriktsveterinärerna i Klippan. På första signalen svarade en veterinär, alltså inte en receptionist eller djurskötare, som var på resande fot mellan två akuta fall. Eftersom hon ändå bara satt i bilen menade hon att hon kunde lyssna på mitt, eller snarare kattens, problem. Slutsatsen hon kom fram till var att det nog kunde vänta till måndag morgon, eftersom det förvisso verkade vara förhållandevis akut, men ändå inte livshotande.

Därför packades katten idag in i bilen på självaste födelsedagen för att åka på utflykt till Klippan. De som känner till katters ovilja till att resa, och Klippan som ort för den delen, förstår nog att det inte var en lustfylld utflykt. Själva undersökningen och diagnosen gjordes på mindre än fem minuter. Behandling som gavs var det föga glamorösa tilltaget att tömma analsäckarna samt att katten fick smärtstillande. Njurarna har med största sannolikhet ingenting med saken att göra.

Även om faran inte är över, samt att smärtstillande och lugnande medel inte är vidare bra för njurarna, så mår katten ikväll mycket bättre. Hon är väl ännu så länge inte riktigt sitt gamla vanliga katt jag, men det går nog att ana att hon känner sig befriad. Det är nämligen möjligt att hon har plågats av detta i månader och till och med kanske år, något som gått oss helt förbi eftersom tillståndet är ganska ovanligt för katter. (Däremot är det ganska vanligt att hundar drabbas av det, och på sina sätt liknar hon ju ibland en hund. Till sättet, alltså.)

Så summan av kardemumman är att det möjligen kan ha varit den bästa födelsedagspresenten katten kunde få. Och just det, det kostade inte heller skjortan, eftersom det var en distriktsveterinär, som ju är finansierad av staten, och inte i första hand drivs av vinstintresse.

Över sanddynerna, som skiljer Kronoskogen i Ängelholm från Skäldervikens azurblå vatten, lösgör sig oväntat en väldig svart skugga. Först syns bara det svarta huvudet, med manen som fångas av vinden. Sedan tar den de första stegen ut på stranden med sina väldiga hovar.

Hästen låter sig lydigt ledas ner mot vattnet, men dess svans säger att något inte riktigt är som det ska. Den höga svansföringen och dess viftade från sida till sida ger ett oroligt intryck.

Och mycket riktigt. Plötsligt gör hästen en bestämd u-sväng och börjar dra sig tillbaka mot Kronoskogen.

Men hästens förare har andra planer och börjar om med att föra hästen mot vattnet. Proceduren upprepas om och om igen med den enda skillnaden att hästens u-sväng förekommer oftare ju närmare de kommer vattenbrynet.

Men så helt oväntat står de båda i vattnet. Efter en stunds betänketid böjer hästen sin väldiga hals ner mot vattenytan och nosar lite förbryllat på det som nu omger dess hovar. Lika överraskande som hästen hamnade i vattnet lyfter den tvärt mulen från vattennivån och börjar ihärdigt ruska på huvudet så att manen svingas som en väldig solfjäder längs med dess nacke.

Och så tar hästen några snabba kliv upp ur vattnet igen.

Men trägen vinner heter det ju och föraren lyckas med några väl avvägda, utlagda villospår få hästen att gå ut en bit i vattnet. Snart syns de gå i skritt bort mot Utvälinge och om en stund är de nog faktiskt helt utom synhåll.