viewpoint-east.org

Längst ut på piren i Mölle står hamninloppets fyr och kastar gröna och röda skuggor med sin fyrlykta. Nattetid ledsagar den sjöfarare in i hamnen, eller från att komma för nära land. Men dagtid kan den alltså förnöjt leka med olika färgspel på pirens stenläggning.

Mölle fyr är inte särskilt omtalad i trakten, då dess gigantiska större släkting på Kullens topp helt stjäl all uppmärksamhet. Men trots det har Mölle fyr en aktningsvärd ålder. Den placerades nämligen här redan 1881, men det är väl rimligt att anta att det sedan tidigare hade funnits någon slags fyr på platsen. Ty fyrar har sedan urminnes tider gått vid vår sida.

Redan under forntiden tände vi eldar för att vägleda sjöfarare på de mörka haven. Tekniken utvecklades och under medeltiden skulle man konstruera ställningar på vilka man fäste metallkorgar som man kunde elda i. En av de första av detta slag i Skåne lär ha placerats på Falsterbo på 1230-talet, men då ingick Skåne som bekant i det danska kungariket. Under 1600-talet kom så de stenbyggda fyrarna och bland de första var den som står uppe på Kullaberg.

Det är inte bara Skånes första fyr som har danskt påbrå, utan även självaste Mölle beskrevs för första gången av danska källor. 1491 kallades samhället Myllæ och ungefär hundra år senare dyker den upp med namnet Mölle leye. Av namnet kan man anta att här kan det ha funnits både en mölla, eller kvarn, samt att det var ett fiskeläge. Man har dock inte lyckats få någon reda i om vilket slags kvarn det kan ha rört sig om, men det är inte otänkbart att det kan ha rört sig om en vattenkvarn som låg i den bäck som tidigare rann genom Mölle.

Själva hamnen tillkom under 1750-talet och det var traktens bönder och fiskare som byggde den. Kanske var hamnens tillblivelse också en av orsakerna till att samhället växte under 1800-talet och strax efter att fyren invigdes var det 120 hushåll i Mölle. 1890 skulle dock en förödande brand ödelägga hela byn, och när man byggde upp Mölle igen beslöt man att bygga mer brandsäkra hus av sten samt anlägga bredare gator för att förhindra att en brand skulle kunna sluka hela byn.

Men då hade Mölle redan blivit en beryktad badort som lockade badgäster från både när och fjärran. Samhällets skepnad skulle med det helt förändras. Vilket är, som ni nog också förstår, en helt annan historia.

I stadsdelen Wilson park i Helsingborg ligger små, gulliga gatuhus sida vid sida med pampiga och något för stolta villor. De förfaller nästan vara varandas motsatser, men de är ändå fjättrade tillsammans på samma plats. Deras uppsyn utgör således en intressant smältdegel mellan borgar- och arbetarklass.

Men det var möjligen inte riktigt så som områdets upphovsman, byggmästare Anders Jönsson Wilson, hade tänkt sig stadsdelen när han år 1895 tog initiativet till att bygga upp en ny fashionabel stadsdel sydost om Helsingborgs stadskärna.

Inspiration till området hade han fått på en resa till USA, där han med stor förtjusning hade betraktat deras nya villaförstäder. Väl hemma i Helsingborg inledde han med att bygga en villa, kallad Villa Nyhem, åt sig själv. (Huset finns tyvärr inte kvar idag.) Tanken var sedan att locka till sig förmögna helsingborgare till området, men blott några få av dessa valde att bygga sina pampiga villor i Wilsons nya stadsdel. De flesta rika valde istället redan etablerade stadsdelar som Tågaborg i staden norra delar. Hans plan gick med andra ord om intet.

Wilson fick således tänka om, och han valde därför att stycka upp tomterna till mindre enheter. På det sättet kunde han istället rikta in sig på en välbeställd arbetarklassen. Många av dessa led av trångboddhet i stadens södra delar. I Wilson park kunde de bygga större bostadshus än de som arbetarklassen normalt sett erbjöds. Wilson lockade även med att de kunde anlägga köksträdgårdar vid bostadshusen. Därav har alla dessa hus än idag prunkande trädgårdar, som dessvärre sällan är synliga från gatan.

Trots att husens ägare hade olika ekonomiska förutsättningar är ändå husen förhållandevis lika varandra. Vare sig de är stora eller små, en- eller flerfamiljshus, tycks deras byggmästare ha haft de praktfulla patriciervillorna, som var i ropet vid förra sekelskiftet, som förebild.

Wilsons list skulle visa sig vara vägen till framgång, och snart växte den nya stadsdelen fram, och blev, som jag skrev ovan, en slags smältdegel mellan fattig och rik. Och frågan är om inte Wilson park är unik i sitt slag just av detta skäl.