Om man säger “kål” till mig materialiserar sig ofelbart ett vitkålshuvud i mitt inre. För mig är nämligen vitkålen något av arketypen för kål. Ingen annan kål är så mycket kål som vitkål. Ja, man skulle kunna säga att för mig är vitkålen alla kålhuvudens urmoder. Men det är givetvis en slags feltolkning av sakernas förhållanden.

Vitkål är inte begynnelsen av kålens historia. Kålens anfader sägs nämligen vara vildkål. Under romarrikets dagar började man försöka tygla den vilda kålen och resultatet blev många av de sorter vi har idag.

De första av dessa kålsorter kan ha kommit till norra Europa redan under järnåldern och utgrävningar i till exempel Skåne har visat att kål kan ha varit den vanligaste grönsaken i köksträdgården under medeltiden. Däremot har man inte kunnat fastställa vilken typ av kål de odlade. Men från olika beskrivningar eller böcker från medeltiden har man ändå kunnat dra slutsatsen att den typ av kål man odlade och åt antagligen var något som liknade grönkål. Denna teori verkar också stärkas av att man hittat flera recept med grönkål.

I slutet av medeltiden kom så vitkålen och gjorde rent hus med all grönkål. Vitkål har ju den fördelen att den kan syras och det bidrog till dess popularitet. Grönkålen förpassades därav till olika högtider, som exempelvis julen, och fick helt enkelt vänta ganska länge på sina glansdagar, och kom i ropet först för ett tiotal år sedan.

Vitkål skulle härska ganska oinskränkt fram 1700-talet, då den fick oväntad konkurrens från en helt annan del av köksträdgården, nämligen potatisen.

—

Men om man inte roas av att grunna på vitkål, eller grönkål för den delen, kan man ju studera olika lönnar, höstkrokus, en vinda av något slag eller höstanemon.