viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ćwiklińskiej”, förkunnas det karskt från högtalarna på bussen. Den förinspelade rösten är lite rosslig, sådär som den kan vara efter ett paket cigaretter och en helkväll på en stökig bar. Men mina tankar uppehålls dock inte alls av röstens eventuella festande, utan de fastnar vid namnet på den utropade hållplatsen och gatan som avses. Vem är det som fått äran att ge namn åt denna hållplats i stadsdelen Prokocim i ytterkanten av Krakóws karta? “Mieczysławy Ćwiklińskiej” läser jag på Google maps. Ingen klocka ringer. Nä, jag vet inte vem denne
Mieczysław Ćwikliński månde vara, tänker jag. För mitt inre försöker jag föreställa mig honom. Han kanske var militär, spekulerar jag och ser, av någon anledning, framför mig en man med liten gles mustasch, medaljer som hänger på bröstet och en skärmmössa som glänser mot kamerans lins.

Det är först när jag kommer hem och sätter mig för att söka reda på denna gatas namngivare, som jag inser mitt misstag. Det är inte någon militär med medaljer på bröstkorgen, utan en kvinna som gett gatan dess namn.

Mieczysława Ćwiklińska (1879-1972) tillhör en av centralfigurerna i den polska teater- och filmvärlden. Hon föddes i en teaterfamilj och debuterade tidigt som skådespelerska. Under tidigt 1900-tal tillhörde hon också en av de främsta på den polska operettscenen, och skolningen fick hon bland annat i Paris. 1933 debuterade hon som 54-åring på vita duken. Hon skulle sedermera stå med på rollistan i flera namnkunniga polska komedier, och ansågs av många tillhöra den främsta av komediskådespelorskorna i landet. Under den tyska ockupationen av Polen arbetade hon däremot som servitris i Warszawa, och hon stannade där under hela Warszawaupproret år 1944.

Jag hade egentligen inte tänkt att uppehålla mig vid män, eftersom rösten på bussen faktiskt ledde mig till en kvinna, men jag vill ändå nämna Mieczysława Ćwiklińskas tredje och siste make. Marian Steinsberg (1887-1943), som han hette, var en polsk bokhandlare och förläggare av judisk börd. De båda var gifta mellan 1933-1939. Marian Steinsbergs förlag gav bland annat ut dikter av en grupp beryktade poeter som kallade sig för Skamander, som främst var verksamma under 1920-30-talet. De värjde sig mot den nationalistiska och patriotiska diktningen som fram till dess hade varit den tongivande inriktningen inom polsk poesi. Julian Tuwim, Zuzanna Ginczanka och Jan Lechoń är väl några av de mest kända inom denna gruppering.

När tyskarna tågade in i Polen flydde Marian Steinsberg till Schweiz med hjälp av ett falskt pass, men han avslöjades snart och skickades till Warszawas getto, där han sorgligt nog avled på grund av svält året före Warszawaupproret. Mieczysława Ćwiklińska fortsatte med sitt värv efter andra världskriget och skulle livet ut stå på scenen. Året innan hon avled turnerade hon bland annat i USA och Kanada. Hennes verksamma år inom skådespelaryrket löpte från 1900 till 1972. En gigant inom teater- och filmvärlden, med andra ord. Väl värd många medaljer på bröstkorgen.


Mieczysława Ćwiklińska år 1937.


Porträttet på Marian Steinsberg är skapat av Witkacy.

Får det lov att vara lite fågelmjölk?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

22 december 2020
Dagens polska affisch
Kakao i czekolada E. Wedel
Kazimierz Sichulski
1904

Det har ju varit förskräckligt lite mat i årets adventskalender, så nu är vi väl sugna på ett riktigt skrovmål. Men låt oss först ta en bit konfektyr, och är man i Polen är det inte dumt att börja med E. Wedels choklad.

E. Wedel grundades redan 1851 av Karl (eller Karol på polska) Ernst Wedel i Warszawa. Deras läckerheter nådde snart stor ryktbarhet i Central- och Östeuropa. Under första världskriget klarade sig företaget tursamt nog förhållandevis helskinnat, och under den stora depressionen på 1930-talet kunde de till och med expandera. Folk var visserligen håglösa och fattiga, men choklad ville man nödvändigtvis ha. Något som antagligen bidrog till deras popularitet var också att de gjorde det lätt för konsumenterna att finna deras godsaker genom att ställa ut automater fyllda med deras konfektyr.

Under den här tiden gjorde sig Wedel också känd som ett företag som månade sina anställda. De anställda hade goda löner, Wedel inrättade ett eget dagis, ett badhus och eget sjukhus. Utöver det fick de anställda förmånliga lån till att köpa bostad. Wedel var också alltid engagerade för de mindre bemedlade.

När Tyskland anföll Polen fortsatte E. Wedel oförtrutet att producera choklad till befolkningen, men det var inte helt enkelt. Familjen Wedel var visserligen av tysk börd, men de ville inte samarbeta med tyskarna. De hade goda möjligheter att få bli kategoriserade som folktyskar, vilket var en kategori som nazisterna hade för de tyskspråkiga som var födda utanför Tysklands gränser, och som gav speciella privilegier. Istället för att försöka alliera sig med de nya härskarna la Wedel om verksamheten och började baka bröd till det svältande folket i Warszawa, samt erbjöd utbildning till folket. Det senare var givetvis illegalt, och de fick enorma problem med tyskarna. Under Warszawaupproret totalförstördes slutligen deras fabrik.

Vid krigsslutet försökte Wedel åter bygga upp verksamheten, men den nationaliserades snabbt av kommunisterna. Och när kommunismen föll på eget grepp, blev Wedel åter privatiserat, och förhoppningen var att det skulle stanna i polsk ägo, men tyvärr köptes det upp av en av våra globala jättar. Konfektyren finns att njuta av än idag, och man har nog aldrig riktigt varit i Polen om man inte ätit Ptasie mleczko, vilket förvirrande nog översätts till “fågelmjölk”… Ingen förstår vad det är, men alla håller med om att de är utsökt goda så som fågelmjölk antagligen förväntas smaka.

Dagens stiliga polska affisch är signerad Kazimierz Sichulski. Affischen är ett konststycke i sig själv. Det är, vid en första anblick, lätt att tro att det snarare rör sig om en skiss, eller en teckning av Bruno Schulz (som var verksam långt senare). Men Kazimierz Sichulskis ovanliga grepp har sina förklaringar, vilka vi får beröra i nästa lucka, för nu stänger undertecknad den här. Någon gång måste man ju få äta choklad ifred.

Dans med Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2020
Dagens polska affisch
Adria Café Dancing
Alicja Frenkel-Eberowa
1929

Efter så mycket öl är det väl dags för lite dans. Och visst gör man det bäst på 1930-talet och på dansklubben, restaurangen och baren Adria i Warszawa.

Arbetet med att bygga upp Adria påbörjades 1928, och man slog upp portarna 1931. Initiativtagare var paret Edward Eber och hans fru Alicja Eber. Båda var av judisk börd, men de tillhörde den gruppen av assimilerade judar som blivit allt vanligare under 1900-talets början. Det var Edward som stod för arkitekturen, och Alicja för logotyp och grafik. Det är alltså hon som gjort dagens affisch. Affischen gjordes 1929, och är troligen ett förslag till hur deras logotyp skulle kunna te sig, men de måste ha ratat många förslag innan de bestämde sig, och alstret till dagens affisch tillhör de förslag som tydligen inte fick godkänt.

Adria var ett tillhåll för eliten under mellankrigstidens Warszawa. Hit kom de intellektuella, de politiska högdjuren och de med feta plånböcker. Det fanns ett dansgolv på en snurrande skiva, samt ett ordinärt dansgolv för de som föredrog att snurra runt själva. De hade dessutom en vinterträdgård, med exotiska fåglar, en amerikansk bardisk (som var en nymodighet på denna tid), samt restaurang.

Edward Eber och hans fru Alicja Eber tvingades att fly när tyskarna anföll Polen 1939. De tog sig till Trieste i Italien, och upplevde en fasansfull tid där, förföljda av nazisterna. Trots att det var nära ögat många gånger, lyckades de överleva Förintelsen, med hjälp av den italienska motståndsrörelsen.

I Warszawa hade Adria samtidigt blivit ett tillhåll för nazisterna. Den 22 maj 1944 utförde en ensam man en attack på nazisterna som satt och roade sig på Adria. Han lyckades mörda tre Gestapo-män, innan han själv blev skjuten. Mannen hette Jan Kyst, och tillhörde den polska motståndsrörelsen, kallad Hemarmén. Några månader senare hade det polska motståndet växt till sig, och Warszawa reste sig till uppror. Warszawaupproret höll på från augusti till oktober 1944. Under denna tid var Adria en samlingspunkt för motståndsmännen. I köket lagade man mat till de ofta helt uttröttade upprorsmakarna. Det var därför inte förvånansvärt att en tysk bomb sköts mot Adria den 18 augusti 1944. Den briserade inte, men borrade sig genom husets alla våningar, och hamnade slutligen i källaren. Motståndsmännen lyckades på något mirakulöst sätt att desarmera bomben, och kunde senare använda sprängämnet till granater som de kastade tillbaka på tyskarna.

Efter kriget rymde Adria ett försäkringsbolag, men 2017 kunde Adria åter öppna. Om det är ett tillhåll för dagens elit i Warszawa får någon vän av nattliv förtälja.

Det spelades in flera filmer på Adria under 1930-talet, men en av dessa filmer har ett alldeles särskilt värde. På filmen syns nämligen poeten Zuzanna Ginczanka skymta förbi. 0.38 sekunder in i filmen syns hon. Med håret i en tidsenlig stram knut, med ett leende på sina läppar, och blicken fixerad vid linsen glider hon förbi kameran. Några år efter att hennes glada ansikte fångades på film, skulle hon vara död. Mördad, som så obegripligt många andra, av tyskarna under Förintelsen. Undertecknad har återkommit många gånger till henne, och detta lär ju knappast vara den sista.