viewpoint-east.org

Paweł Adamowicz – till minne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.


Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.


Ett förlorat släkte – om handarbeten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så mycket tid vi lägger på något som vi anser vara fullkomligt meningslösa sysselsättningar. Ja, tänk efter. Visst är det så att du under din vakna tid ägnar dig åt ändlösa skrollningar på sidor utan slut. Antagligen har du även hittat hit just när du företagit dig en sådan meningslös syssla, eller hur? Fast det är kanske ändå inte alls troligt att du överhuvudtaget hittar hit, ty det tycks som om vi sällan landar på ställen som har något av värde att förtälja. Och det här är just en plats av betydelse. (Nej, jag ursäktar inte min uppriktiga uppkäftighet.) Det vi mest älskar att gilla mest är bilder på oss själva, mat, barn, djur och natur.

Jag har precis färdats med tåg genom Sverige, och jag har förbluffats av att vi alla sitter fast i våra smartphones. Det här är ju inte något svenskt fenomen. Min galiziska verklighet är i det hänseendet nästan identisk. Våra ansikten lyses upp, var än vi är, med ett märkligt blåaktig sken. Att vi företar oss andra sysslor tillhör dessa sällsynta ovanligheter som bara besmittat en liten del av befolkningen. Jag saknar ibland dessa andra sysslor. De öppnade mer upp för min fantasi. Smartphones lämnar en tomt hål i min fantasi. Ett svart hål.

Enkannerligen känner jag en stark avsaknad av handarbeten. Var tog alla dessa små vardagliga pyssel vägen? Tidigare höll de gärna till på tåg. Nu tillhör de en utrotningshotat släkte.

Min farmor befolkade det där handarbetssläktet. Varje gång hon satte sig vid sin TV eller när verkligheten levererade något hålrum, tog hon upp sitt nystan och började sortera hål med sin virkning. Hon virkade dukar och kuddvar och ljushållare med mera, med en oförtröttlig iver. Efter sig lämnade hon en mängd arbeten. Både till glädje och förtret för oss efterlevare.

Vad kommer vi således att lämna efter oss den dag vi lämnar in? En välformulerad profil på något av våra sociala medier? Ett par miljoner “gillar”? En ocean av selfies, bilder på måltider, fester, barn, katter- eller hund, landskap med mera strömmar ut ur oss i alla möjliga upptänkliga formationer. Vi tycks lika oförtröttliga som farmor med sin virkning.

Trots att vi ändå lägger mycket möda och energi på våra virtuella liv, så finns det väl ingenting vid sidan vädret som vi älskar att gnälla på så som vi älskar att gnälla på sociala medier? Ja, ungefär så som jag gjorde ovan. Och har du förresten hört någon stolt förkunna att de skrollat genom Facebook-flödet eller något annat sociala medier-flöde? “Åh, vad duktig jag varit! Jag har suttit hela dagen framför Facebook. Jag har tryckt jättemånga ‘gillar’ idag.” Tänk er den!

Handen på hjärtat, är det verkligen så mycket mer meningslöst än farmors virkning av dukar? Båda sysslorna är ett slags tidsfördriv där vi använder våra hjärnvirvlar, eller hur? Och nu kan man ju till och med ärva konton på sociala medier!

Men trots det kan jag ändå erfara en saknad, ja, stundtals en stark längtan, efter dessa damerna (och vid sällsynta tillfällen även herrarna) som ledigt lät sina fingrar glida över garnets vederkvickande tråd. Ty det är bevisligen fortfarande svårare att uppskatta den tråd som vävs av oss med ettor och nollor.


Ett handarbete funnet i Ulvöhamn.


Om att vara åsiktsbefriad, eller mitt expertutlåtande om Babtjenko-affären

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad håller ni på med?” sa pappa när han ringde upp mig på Skype igår. “Vad skulle det där vara bra för?”, undrade han vidare. Han syftade givetvis på Babtjenko, journalisten som först sas blivit mördad och sedan uppstod mirakulöst.

Från svensk horisont tycks det ju fullkomligt vansinnigt. Säpo skulle aldrig företa sig en liknande skruvad operation. Men det här är Ukraina, och vi har vant oss med många skruvade infall och lösningar.

När jag först möttes av nyheten att mordet på Babtjenko aldrig skett, utan istället var en operation att få fast de som låg bakom planerna på att mörda honom, genomfors mina hjärnvirvlar av massor av åsikter. Av någon anledning tyckte jag att jag borde tycka något. Men redan i morse hade jag ändrat hållning. Varför måste vi nödvändigtvis ha en åsikt om allt? tänkte jag. Vi, som står långt bortom händelsernas centrum, har ju varken kunskap eller insikt i varför ukrainsk säkerhetspolis valde att sjösätta ett liknande företag.

Sociala medier har förvandlat oss alla till självutnämnda experter inom diverse områden vi inte känner. Själv har jag ägnat månader åt att tycka det ena eller andra, för att sedan förstå att jag haft fullkomligt fel. Problemet med sociala medier är ju att allt finns på pränt, så att säga. Våra felaktiga slutsatser lyser som ilskna eldflugor mot oss från skärmarna på våra datorer eller mobiltelefoner. Det är sällsynt att jag ser någon medge att man drog förhastade slutsatser.

I fallet Babtjenko vet vi ungefär lika mycket som vi vet om innehållet i förpackningen med mjölk vi köpte igår. Vi måste helt enkelt lita på att det som står på förpackningen är sant. Det är sällsynt att jag hör någon som lägger fram en egen teori om vad som finns i mjölkförpackningen. Men när det gäller komplicerade eller hemlighållna operationer är vi plötsligt tvärsäkra.

Jag tror att det påverkar vårt intellekt negativt. Vi är så upptagna av vad vi ska tänka om något att vi fullkomligt slutat förstå och ta reda på fakta, och i synnerhet våra egna brister. Vi blir helt enkelt dumma av att hela tiden ta ställning till något vi inte har hela bilden av.

Tidningarna, TV-kanalerna, radio gör precis som vi. De kokar soppa på en spik. Ringer folk som inte heller vet något, som svarar lika tvärsäkert som om de verkligen visste vad de talade om. Vi tar vid och har åsikter om åsikterna. Till vilken nytta? Ja, inte ens det kan vi säga med säkerhet, om det finns någon nytta med detta eviga ställningskrig.

Pappas fråga hänger kvar i luften. Flyger med vinden hit och dit. “Vad skulle det vara bra för?” Nej, varför det skulle vara nödvändigt att göra sådana akrobatiska övningar för att förhindra ett mord på Babtjenko, förstår inte heller jag. Men i skrivande stund vet jag för lite för att faktiskt ha en bestämd åsikt. Framtiden får utvisa varför man gjorde som man gjorde. Under tiden kan vi ju istället ägna åt att försöka insupa den fulla insikten om att vi faktiskt ingenting vet ännu.

Genom att avstå från att sprida tvärsäkra påstående sätter vi även käppar i hjulen för de falska nyheter som olika trollfabriker trollar fram. De får nämligen sin näring från halvsanningar, hellögner och tvetydigheter. Det är det de lever och växer av. Låt oss istället medge att vi inte vet tillräckligt för att döma, trots att det svider i våra experthjärtan. Jag kan intyga att det faktiskt är en befriande känsla. Att få vara fullkomligt osäker.

Och pappas fråga får nog sväva hit och dit, helt obesvarad och därmed fullkomligt fri.

at the water front in Lviv
Vi tror ofta att vi vet vad vi ser, men ibland är det vi ser bara en spelbild av det som vi tror oss se. Särskilt gäller det då vi inte ser hela bilden, eller då bilden spelar sig i något som vi egentligen inte tror oss titta på.


Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów


Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.


Helst dåliga nyheter från Ukraina, eller?…

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det förekommer en paradox som jag har mycket svårt att förklara om än mindre förstå. När jag för många år sedan sjösatte viewpoint-east var orsaken att mina artiklar om Ukraina ofta fick nobben av redaktörer. Mina alster höll inte tillräckligt hög kvalité, de hade inget nyhetsvärde eller så menade man att mina artiklar inte var trovärdiga. Det sistnämnda epitetet tilldelades de artiklar som hade ett positivt anslag. Jag försökte i dessa berätta diverse positiva händelser, utan att för den delen förneka de problem som jag kunde ta del av när jag skrev dessa positiva artiklar. Så för att de inte skulle dö bort beslöt jag mig för att starta viewpoint-east.

Jag var av den meningen då att det publicerades alldeles för lite material om de positiva förändringar som förekom i exempelvis Ukraina. Och så tycker jag fortfarande. Det är inte helt ovanligt att jag får medhåll av andra Östeuropa-entusiaster. De vill också läsa mer positiva nyheter, understryker de.

Något som dock aldrig upphör att förvåna mig är att det endast tycks vara en tankefigur som fungerar i teorin. När jag publicerar ett material på min blogg som på något vis berättar en positiv nyhet, når den klart färre än när jag skriver något negativt. Rubriken är också avgörande. En positiv rubrik lockar färre än en negativ dito.

Så slutsatsen är att redaktörerna har rätt. Folk vill inte ha glada nyheter från Ukraina. De vill läsa om den misär som finns här. Men det är inte en helt rättvis bild av Ukraina som man ger då. Landet har problem, men det hjälps inte av att vi blundar för de glädjeämnen som ändå finns här. Därför kommer jag inte sluta att publicera glada tillrop, även om de läses av endast några få. Att streta i uppförsbacke gör jag av gammal vana. Det är inte för att jag vill göra det, utan jag gör det eftersom jag blivit van att tänka självständigt, och om människor inte vill läsa några glada nyheter, får väl jag lära dem att ändra sig. Det är nämligen sådant uppförsbacke-vana leder till. En envisheten som inte ens botas med oändliga rader av platta fall.

Och det där med kvalitén och det ringa nyhetsvärdet får jag väl rätta till. Eller så vänjer sig kanske folk vid det också.


En god nyhet är alla fina pepparkakshus i skyltfönstren. Men du kanske hellre vill se ett utbombat hus från östra Ukraina?


Tankar från en bloggares källarvåning

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Om man söker stöd eller bekräftelse, så ska man inte söka det i sociala medier. Sociala medier lockas och frestas av kändisskap och etablissemang. Det är egentligen märkligt, eftersom sociala medier ofta framställs som motsatsen till etablissemanget. Men faktum är att det är oerhört sällan som jag ser att någon länkar eller diskuterar en artikel som inte publucerats i någon av de redan etablerade medierna.

Facebook har nämligen genom sitt stora genomslag, nästan suddat ut bloggarna. Bloggaren Hossien Derakhshan lyfter den frågan mycket fint i The Listening post. Under hans fängelsetid förvandlades sociala medier till att bli Facebook. Utan ett stort nätverk på den plattformen är man föga framgångsrik som bloggare. Ju mer något delas, ju mer ser du det i ditt flöde. Om du gillar en sida på Facebook, men inte trycker gilla på dess postningar, försvinner den bokstavligen ur din horisont. Eftersom vi främst delar redan etablerade medier, leder det till att det är det jag ser i mitt flöde.

Krasst kan man säga att vi genom att i huvudsakligen diskutera och dela redan etablierade medier, blir en del av etablissemanget och dess stöttepelare. De etablerade medierna har idag kanske större betydelse än före sociala medier. Vi läser troligen fler artiklar än vi gjorde före facebooksandet tog vid.

Men i många fall blir mångfalden lidande. Ofta ser man samma artikel delas om och om igen. Inte helt sällan med en inledande kommentar som just ifrågasätter etablissemanget. Vi tycks dessutom ofta tro att vi har en tydligare bild av händelserna, tillstånden, än den etablerade journalisten/skribenten. Trots att journalisten haft mer tid och resurser för att undersöka ämnet. Så länkandet är en tvåhövdad best. Å ena sidan delar vi etablerade medier, för att få sola oss i deras stjärnglans. Å andra sidan missar vi sällan en chans att kritisera, snarare än att lyfta fram styrkor.

På många vis skulle jag kunna önska ett bredare utbud. Att vi närde mindre rädsla för att dela och kommentera de som inte figurerar i redan etablerade medierna​. Här skulle det dessutom kunna bli enklare med en direkt dialog. Det är ofta enklare att komma i kontakt med en icke-etablerad skribent.

Men det här öppnar också upp för en annan problematik. Vilken typ av värld vi vill ha? Vill vi ha en värld där lekmän gräver fram olika sanningar i tillvaron? (För de som inbillar sig att de flesta journalister är klåpare, är ju svaret “ja”. Själv hyser jag stor respekt för många journalister. Jag vill understryka det.)

Det finns också en diabolisk motsättning i vårt nuvarande mediaklimat, för samtidigt som vi nästan uteslutande delar, diskuterar eller kritiserar redan etablerade medier, är vi sämre än någonsin på att betala för oss. Vi snyltar på andra människor. Tar deras levebröd, men ger ingenting igen.

Som bloggare är detta ett dilemma. Genom min verksamhet, som helt bygger på ideellt arbete, skulle jag kunna utgöra ett hot mot någon redan etablerad skribent. Nu är så inte fallet, främst eftersom jag inte har den spridning som krävs för att utgöra ett hot. Genom att inte ta betalt, eller få möjligheten att skriva för en slant, skulle det också kunna innebära att jag undergräver de etablerade medierna. Men som icke-betald skribent har jag en stor brist (frånsett avsaknad av finess) och det är tid och resurser att underbyggda mina påståenden. Utan de etablerade medierna hade jag haft det svårt att skriva något överhuvudtaget. Jag vet att de har granskat sina källor, och jag kan lugnt hänvisa till någon av deras artiklar, eftersom det är deras jobb att kontrollera uppgifterna.

Här ser jag också bloggarens kanske största förtjänst, att lyfta diskussionen från Facebooks tilltrasslade trådverksamhet, och binda samman tankar från etablerade medier med de samtal som pågår bortom den. Vår uppgift är inte att stjälpa de etablerade medierna. Vår uppgift är att stärka det offentliga samtalet. 

Men för att uppnå det, behöver vi din hjälp. Ett litet klick bara, för att stärka mångfalden.

yard talks
Ett samtal bortom Facebook. Foto: Sophie Engström.