viewpoint-east.org

Får det lov att vara lite fågelmjölk?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

22 december 2020
Dagens polska affisch
Kakao i czekolada E. Wedel
Kazimierz Sichulski
1904

Det har ju varit förskräckligt lite mat i årets adventskalender, så nu är vi väl sugna på ett riktigt skrovmål. Men låt oss först ta en bit konfektyr, och är man i Polen är det inte dumt att börja med E. Wedels choklad.

E. Wedel grundades redan 1851 av Karl (eller Karol på polska) Ernst Wedel i Warszawa. Deras läckerheter nådde snart stor ryktbarhet i Central- och Östeuropa. Under första världskriget klarade sig företaget tursamt nog förhållandevis helskinnat, och under den stora depressionen på 1930-talet kunde de till och med expandera. Folk var visserligen håglösa och fattiga, men choklad ville man nödvändigtvis ha. Något som antagligen bidrog till deras popularitet var också att de gjorde det lätt för konsumenterna att finna deras godsaker genom att ställa ut automater fyllda med deras konfektyr.

Under den här tiden gjorde sig Wedel också känd som ett företag som månade sina anställda. De anställda hade goda löner, Wedel inrättade ett eget dagis, ett badhus och eget sjukhus. Utöver det fick de anställda förmånliga lån till att köpa bostad. Wedel var också alltid engagerade för de mindre bemedlade.

När Tyskland anföll Polen fortsatte E. Wedel oförtrutet att producera choklad till befolkningen, men det var inte helt enkelt. Familjen Wedel var visserligen av tysk börd, men de ville inte samarbeta med tyskarna. De hade goda möjligheter att få bli kategoriserade som folktyskar, vilket var en kategori som nazisterna hade för de tyskspråkiga som var födda utanför Tysklands gränser, och som gav speciella privilegier. Istället för att försöka alliera sig med de nya härskarna la Wedel om verksamheten och började baka bröd till det svältande folket i Warszawa, samt erbjöd utbildning till folket. Det senare var givetvis illegalt, och de fick enorma problem med tyskarna. Under Warszawaupproret totalförstördes slutligen deras fabrik.

Vid krigsslutet försökte Wedel åter bygga upp verksamheten, men den nationaliserades snabbt av kommunisterna. Och när kommunismen föll på eget grepp, blev Wedel åter privatiserat, och förhoppningen var att det skulle stanna i polsk ägo, men tyvärr köptes det upp av en av våra globala jättar. Konfektyren finns att njuta av än idag, och man har nog aldrig riktigt varit i Polen om man inte ätit Ptasie mleczko, vilket förvirrande nog översätts till “fågelmjölk”… Ingen förstår vad det är, men alla håller med om att de är utsökt goda så som fågelmjölk antagligen förväntas smaka.

Dagens stiliga polska affisch är signerad Kazimierz Sichulski. Affischen är ett konststycke i sig själv. Det är, vid en första anblick, lätt att tro att det snarare rör sig om en skiss, eller en teckning av Bruno Schulz (som var verksam långt senare). Men Kazimierz Sichulskis ovanliga grepp har sina förklaringar, vilka vi får beröra i nästa lucka, för nu stänger undertecknad den här. Någon gång måste man ju få äta choklad ifred.

En tur på hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december 2020
Dagens polska affisch
Le Mouton a cinq pattes / Piecioraczki
Jerzy Treutler
1957

Något som har förändrats under året är våra resvanor. Eller rättare sagt, många av oss har kanske knappt åkt utanför kommungränsen. Semestrar har blivit inställda. Släktträffar avbokade på obestämd tid osv osv

Men det är inte bara våra senestervanor som har förändrats. Vi har väl även tänkt om angående hur vi tar oss till och från jobbet. Några har dammat av cykeln, men det stora flertalet har väl satt sig i bilar, och suttit i långa, ringlade och avgasstinkande köer. Det är som om en stor del av vårt miljöarbete plötsligt blivit helt ovidkommande. Bara vi överlever viruset, så kan vi sluta förbruka jordens resurser sedan, säger vi och nickar ivrigt. Och visst stämmer det alldeles förträffligt bra. Vi måste ju överleva viruset, ty vem ska annars ta hand miljöarbetet? Om inte vi finns kvar finns det ju ingen som kan jobba med det, eller hur?

Nåväl, dagens polska affisch har valts ut med omsorg, eftersom det eftersöktes en cykel. Det skulle visa sig svårt, enär bilar, flygplan, rymdraketer och till och med traktorer är mycket mer vanliga motiv på affischer än just cyklar.

Dagens affischkonstnär hette Jerzy Treutler, och tillhör en av giganterna inom polsk affischkonst. Han föddes 1931, och arbetade under hela sitt liv med just affischer. Den 11 december i år gick han ur tiden.

Jerzy Treutler har kanske mest gjort sig känd för är att det var han som skapade loggan till det polska statliga företaget Moda Polska. På den kommunistiska tiden var det nämligen staten som bestämde vad som var modernt. Företaget grundades 1958, men 1998 gick det inte längre. Nu var det inte längre staten som bestämde vad som var modernt utan kapitalet… Det leder ju oss osökt in på en gammal slagdänga. När du nu sitter och nynnar på den, stänger undertecknad luckan för idag. Den blev ju nästan alldeles för radikal!

Några hötappar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

19 december 2020
Dagens polska affisch
Lechistan
Konstanty Maria Sopoćka
1930-tal

Ibland är det helt enkelt svårt att veta vilket av alla spår som affischerna pekar ut, som man lämpligast bör följa. Som i det här fallet. Är det pennorna, eller namnet på pennorna, eller kanske vilken utbildning som pennorna var knutna till, eller varför inte konstnären själv? Man står ju som en åsna och velar mellan hötapparna. Det är nog så svårt beslut att det får leda till att vi tar några nyfikna tuggor av var och en.

Pennorna Lechistan tillverkades i lokaler på den stora tekniska universitet i Kraków, Akademia Górniczo-Hutnicza im. Stanisława Staszica (i folkmun kallat AGH). Universitetet är ett av de största inom sitt område i Europa, och är det största i Polen. Lechistan var under en tid en betydelsefull tillverkare av pennor. Det här var en tid som pennor ansågs oerhört essentiella för människors existens, och inte bara en tuff accessoar att hänga i bröstfickan till den hippa kavajen köpt på någon najs vintage-butik. Nåväl, Lechistan hade i alla fall lyckats ta åt sig tillräckligt med marknadsandelar för att få konkurrenterna att snegla på deras fabrik på Ulica Czarnowiejska 70 i Kraków. Snart blev de uppköpta av Koh-i-Noor Hardtmuth a.s., och slukades in i deras koncern. Namnet Lechistan försvann från pennorna, men idag är askarna, som pennorna låg i då de var nyproducerade, ett samlarobjekt.

Men namnet Lechistan återkommer i andra sammanhang. Det var nämligen så Polen kallades av turkarna, nå, nästan i alla fall, de kallade tidigare Polen för “Lehistan”. Armenierna har snarlika tilltala till Polen, och litauerna säger Lenkija. Ungrarna tar ut svängarna riktigt ordentligt, och kallar Polen för Lengyelország. Ja, så där kan man hålla på, men någonstans måste man ju fråga sig varifrån det här märkliga tilltalet kommer. De flesta namnkunnig hävdar att det kommer från stammen Lędzianie, som från 600- till 1000-talet levde i det som idag är gränslandet mellan östra Polen och västra Ukraina. Man vet väldigt lite om denna stam, frånsett då att deras tilltal på något vis har blivit namnet för Polen i vissa länder. Lech är för övrigt ett väldigt vanligt polskt mansnamn som kanske har anor så långt tillbaka som till denna tid.

Konstnären då? Jo, om Konstanty Maria Sopoćka kan man läsa att han var en polsk konstnär, som inledde sin bana med att jobba i olika grafiska tekniker (så som litografi), men från 1930-talet lämnade han den tekniken och gick över till träsnitt. Han var en anlitad affischkonstnär, men så mycket mer får vi inte veta om denne man.

Ja, det var de hötappar som stack ut från den här affischen. Det finns säkert fler, men här får vi ändå ta lite paus och hämta andan.

Spilld mjölk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2020
Dagens polska affisch
My pijemy tylko pasteryzowane mleko
Wasyl Diadyniuk (Василь Дядинюк)
1936

Ja, polsk affischkonst är ofta oerhört svår att motstå, men ibland blir resultatet inte så lyckat, så som med dagens affisch.

Ty vad är det vi ser här? En lintott, som kan föra tankarna till Trump i Vita huset, dricker mjölk. Med sorgsna, och kanske lidande, ögon låter lintotten mjölken rinna ner i knät. Där slickar en svårtolkad varelse girigt upp mjölken. Det ska väl föra tankarna till en katt, men den har något oroväckande råttaktigt över sig. Om någon blev lockad av att köpa pastöriserad mjölk genom denna affisch, så lär det ha varit någon med en väldigt annorlunda uppfattning om estetik, eller helt enkelt en präst.

Ty Wasyl Diadyniuk (eller Vasyl Djadynjuk på ukrainsk) visste vad som behagade en präst, enär Diadyniuk egentligen var mästare i ikonmåleri. Vasyl föddes 1900 i Lutjynets (Лучинець) en liten by, som idag balanserat på gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Han kom från en religiös familj, och både hans farfar och far hade inrett flera kyrkor i regionen.

Det skulle dock dröja ända till efter första världskriget som Vasyl började studera konst i Lviv. 1926 började han studera vid konstnären Oleksa Novakivskyjs privata konstskola. Novakivskyj tillhörde en av de mest tongivande ukrainska konstnärerna vid denna tid (och hans gärning är aktad än idag). Vasyls skicklighet drog till sig metropoliten Andriy Sheptytjkys uppmärksamhet. (Sheptytjky var ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.) Genast gav Sheptytjky Vasyl Djadynjuk i uppdrag att åka till bland annat Volynien och Vilnius för att smycka kyrkor. Vasyl Djadynjuk fick även i uppdrag av nämnde Sheptytjky att grunda en skola i ikonmåleri, en nobel befattning, som gjorde honom till en av de mest inflytelserika ikonmålarna i regionen. Han ansvarade för skolan mellan 1930-33, men varför han slutade på sin post anges inte av några källor.

Det finns inte heller några källor som ger svara på vad som fick honom att ge sig in i affischkonstens värld. Kanske trodde han att det var lätt förtjänade pengar, eller så hade han tröttnat på ikonmåleriet och ville vidga sina vyer. Men resultatet blev föga genialiskt. Det är kanske inte så lätt att byta bana. Om man en gång har lärt sig att försöka få folk att tänka på Jesusbarnet genom sin konst, känns nog mjölk ganska pyttigt. Fast att det faktiskt finns de som hävdar att det är nyttigt. (Med det grötrimmet stänger vi luckan för idag.)


Fotnot: Vasyl gick ur tiden 1944 i Wien efter en lång tids sjukdom.

När Eryk mötte Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.

Frestande bergstopp

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2020
Dagens polska affisch
Zakopane Kasprowy
Stefan Osiecki, Jerzy Walerian Skolimowski
1935

Måndag och inledningen på en ny vecka. Det är väl troligt att många av oss har berg av göromål som tornar upp sig på våra verkliga eller digitala skrivbord. Då är det frestande att för några sekunder drömma sig bort till verkliga berg, klädda i sina bästa vinterkläder av snö.

Här i Kraków är det ju självklart att man vänder den drömska blicken mot Tatrabergen. När det är god sikt kan de till och med skådas från någon av stadens utsiktsplatser.

Tatrabergen är egentligen inte något ensamt berg utan ingår i den Karpatiska bergskroppen, som sträcker ut sig österut från alperna, genom Slovakien, Polen, Ungern, Ukraina och Rumänien.

Alla delar av Karpaterna har sin egen karaktär, och Tatrabergen kan excellera med att man är den mest spetsiga och högsta delen av Karpaterna. Den högsta toppen ligger i Slovakien och heter Gerlachovský Stít. Den når 2 655 meter över havet, som visserligen ligger väldigt långt bort.

På gränsen mellan Polen och Slovakien finner du Kasprowy Wierch, som går att skönja på dagens affisch. Den är inte lika högrest som Gerlachovský Stít, och når blott 1 987 meter över det avlägsna havet. Toppen har sedan 1800-talet varit ett resmål för skidåkare, men det var först på 1910-talet som det blev ett vanligt resmål. På 1930-talet, installerades den första kabinbanan, och det innebar att det nästan blev rusning till platsen. Det var också då vår affisch tillkom.

Liftar har ju annars varit en olyckligt tema för året, ty det är väl dessa som ofta utpekats som corona-bovar… Eller så var det en visselpipa på någon bar i Österrike som var den ultimata boven.

En konfektyrens mästare

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2020
Dagens polska affisch
Jan Fruzinski czekolada cukry
Tadeusz Gronowski
1930

Det är lördag, och efter en hel vecka med virtuella möten och webbinarier behöver vi få gotta oss riktigt ordentligt. Och visst blir vi sugna när vi ser den här aptitretande affischen. Tadeusz Gronowski har dessutom på ett fiffigt sätt lyckats med att få in sin signatur i affisch. Ni ser den till höger om damens lillfinger.

Det är ingen överdrift att påstå att Tadeusz Gronowski är en gigant bland polska affischkonstnärer. Det var han som skapade loggan till flygbolaget LOT. En logga de använder än idag, men med viss modernisering och modifikation, vill säga. Det är därför inte så underligt att han redan förekommit på denna blogg. Det finns en tjusig enkelhet och finess över hans alster. De färgfält han skapade är robusta, men samtidigt är de skira. Det här ger en extra spänst och volym till bilden, något som många försökt kopiera. Och trots att vi inte har en aning om hur konfektyren på affischen smakar, så vattnas det nog i munnen på oss.

Och det är mycket troligt att just Jan Fruzinskis konfektyr var utsökt, ty han visste nog sitt skrå. 22 år gammal startade han sitt första företag, som med listig reklam lyckades locka till sig eleganta kunder. Jan Fruzinski hade huvudet på skaft även ekonomiskt, och han visste hur en slipsten skulle dras. Snart var hans konfektyrfirma en av de ledande i regionen, och man sålde stort inte bara i Warszawa utan även i Tsarrysslands huvudstad Moskva. Allt skulle kunna ha varit frid, men 54 år gammal gick Jan Fruzinski helt oväntat ur tiden. Efter sig lämnade han ett litet konfektyrimperium, som hans son kunde driva vidare. Men så kom andra världskriget, och pulvriserade hela företaget. Sonen försökte dock starta upp verksamheten igen efter kriget, men företaget nationaliserades av det kommunistiska partiet.

Idag kan vi därför bara njuta av affischernas sötma, men det är väl inte någon usel konfekt.