Min stämma går att höra i veckans avsnitt av Polenpodden. Det är en stor ära att få medverka i denna helt lysande podd. Tillsammans med Webb-Bulletinen är Polenpodden verkligen vår bästa vägvisare in i Polens absoluta hjärta. Veckans avsnitt är lika intressant som varje vecka. (Jag har tidigare skrivit om Polenpodden, som du kan läsa här.)
Om allt går vägen kommer ni får höra mer av min ljuva stämma i Polenpodden framöver. Det finns ju så många uppslag. Jag bor i ett gränsland där polacker satt sina avtryck i århundraden.
Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.
Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.
Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.
En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad.
I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.
När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.
Visst är palatset ståtligt?
Här har någon prinsessa sovit…
Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?
Teatern.
Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?
En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.
Łańcut. Vad säger det er egentligen? Endast lite, skulle jag tro, men här talar vi om en stad med stor potential och rikt kulturarv. Staden, som har c:a 20 000 bofasta, ligger på en kulle på vägen mellan den ukrainska gränsen och Kraków. Subkarpaterna, kallas regionen, eftersom den ligger nedanför Karpaterna.
Det är lätt att tro att Łańcut är en sömnig håla, likt de du finner i Sverige. Men så är det verkligen inte. Trots att jag anlände en blåsig marskväll, var det en väldig aktivitet. Alla restauranger och pubar var fyllda till sista plats. Unga och gamla syntes till på gatorna. Łańcut har ett eget bryggeri, Łańcut browar, som tillverkar öl med härlig blommig smak. Bara den gör att stan är värt ett besök.
Jag lyckades knipa en bild med tomma stolar. En bedrift, må jag säga.
En av de första byggnaderna jag sökte upp var synagogan. Synagogan uppfördes 1761 och lyckades mirakulöst överleva nazisternas härjningar. Det var tack vare Łańcuts palatsägare Alfred Anatoni Pototcki. Om han inte förhindrat förstörelsen av byggnaden hade dagens judar inte haft något att vallfärdas till. Och det gör de. Jag fick själv uppleva hur synagogan fylldes med deras röster och sång. En slags härlig revansch på historiens galenskap. Łańcuts judar räddades dock inte av palatsägaren, och de gick samma fruktansvärda öde till mötes som så alla andra judar i regionen.
Synagogan är egentligen bara öppen maj-augusti. Men vi hade tur. Chassiderna har nämligen den här, och många andra synagogor i området, som resemål.
Om du åker Łańcut, och går till synagogan, kommer du dessutom möta Polens kanske mest sympatiska guide. Det är omöjligt att inte drabbas av akut vördnad när man hör hans berättelser om hur han själv hittade resterna av synagogans torarulle. Eller när du hör honom berätta om de olika väggmålningarna. “Modig som en tiger” eller “snabb som en hjort”.
I nästa postning kommer jag skriva om palatset i Łańcut.
Inte är det lätt just nu, att älska Polen. Eller älska och älska. Jag vet inte om jag någonsin hängett mig åt att regelrätt älska Polen. Jag har lockats och tilltalats av Polen. Alla dessa olika kulturpersonligheter. Konstverk. Filmer. Den så intressanta historien. Det härliga språket. Men i detta nu är det svårt att påminna mig om den fascinationen. Nuvarande regeringen gör det helt enkelt inte lätt att tycka om Polen.
Jag vet att det är orättvist. Att jag som utomstående inte kan döma eller mästra regeringspartiets väljare. Men jag har ändå svårt att förmå att förstå varför man röstar på Lag och rättvisa (PiS). Eller som någon mycket Polen-klokare än jag sa, det här partiet tycks bara drivas av en vendettisk och ursinnig kraft.
Som exempelvis igår på Eurotoppmötet. Premiärminister Beata Szydło gjorde en fenomenal uppvisning i hur en omogen och fullkomligt oresonlig politiker beter sig. Viss heder ska ges henne att hon inte enbart betedde sig som en grinig barnrumpa under dagens möte.
Värst är nog ändå Kaczyński. Jag har nästan aldrig hört honom tala i dur. Han tycks bara kunna spela i en tonart, den förorättade bäbisens tonart.
Som grädde på moset sticker Korwin-Mikke fram sitt gräsliga tryne, och säger att kvinnor ska ha lägre lön, då de är mindre intelligenta än män. Det kryddar han med en Hitlerhälsning!
Vad jag ser hos dessa är ett uttryck för oförmåga till empati, förstorat ego och oförmåga till kompromiss. Men främst ser jag hat, och hat är så oerhört fult. Det här hatet “förfular” Polen.
Nej, det är sannerligen inte lätt att älska Polen idag. Jag gör ändå mitt bästa att inte drabbas av äckel. Gräver ner mig i romaner. Tittar på polska affischer, filmer och glädjs över en estetisk som inte går att hitta någon annanstans. Jag försöker påminna mig om att det jag ser hos ovanstående politiker inte är hela Polen. Att det finns de som oroas minst lika mycket som jag gör.
Och eftersom det värsta den här regeringen vet är cyklister och vegetarianer, så illustrerar jag mitt ovanstående utbrott med en svårtolkad cyklist från 1928.
“Polska cyklar på polska vägar” av Lech Jan Wlodarczyk (1928)
Jag har ju tidigare skrivit om ukrainska julsånger, kallade koleda. I Polen har man man också julsånger, som även de kallas koleda, men det skiljer sig en aning från de ukrainska. Lyssna och njut. Om julstämningen försvunnit hemma, hjälper dessa helt klart stämningen att komma tillbaka.
Självständighetsdagen. Den polska alltså. Det är idag. Det tycks mig som att den varken betyder att vara själv eller att den för den delen vidare ständig.
Jag har varit i Polen den här dagen. Det jag har mött har tyvärr inte varit så självständigt. Mest bara sorgligt. Introvert. Huliganer som vrålar osammanhängande sörja, som jag mest känner mig alienerad inför. Jag antar och hoppas att jag har haft otur.
Då är det bättre att fira den dagen i den före detta polska kronjuvelen Lviv. Eller Lwów på polska. Idag bjöd polska konsulatet med flera, nämligen upp till fest. Eller festival. Festival tillägnat den polske tonsättaren Ignaz Paderewski. Lvivs ödmjuka polske konsul höll ett vackert tal. Om musik och förbrödring. På ukrainska, förstås.
Det är ett ordentligt program, som de bjuder på. Och idag inleddes festivalen med den mycket sympatiske pianisten och tonsättaren Leszek Możdżer.
Med sina självständiga (!) och egensinniga tolkningar av Chopin och Komeda skickade han ut oss på kosmiska promenader. Som lättsamt, men ändå insiktsfullt, lät oss svepa över sekel och genom tonrum. Som om han gav oss en tongivande omfamning. Med massor av polsk kärlek till oss.
Det är det självständighetsdagen borde handla om. Att ge. Och omfamna. Sprida kärlek. Och att förståelse för vem man är. Och det lyckas Leszek Możdżer med.
Leszek Możdżer med Lars Danielsson och Zohar Fresco.
När Ukraina igår firade sin konstitution, så var det nog många i Lviv som passade på att gå för att lyssna till Jamala, Eurovision contest-vinnaren 2016. Park kulturyj var tydligen fullsatt till sista grästuva. Jag tror och hoppas att alla fick en härlig avslutning på Alfa Jazz på denna speciella dag (som ni kan läsa om mer nedan).
Själv valde jag att fly folkmassorna och avnjuta en konsert på Festivalen för äldre musik, som avslutas i övermorgon. Vi gästades nämligen av Fundacja Akademia Muzyki Dawnej från Szczecin i norra Polen. Under dirigenten Pavel Osuchowski ledning fick vi höra framgent ur operan “Król Łokietek czyli Wiśliczanki” av Józef Elsner. Denne kompositör var till igår helt okänd för mig, och jag måste medge att jag inte hade några förväntningar alls på själva stycket. Jag gick nog mest dit för de långväga gästernas skull.
Det skulle dock visa sig att operan var långt mycket mer fascinerande och borde vara ett verk som man lättare kan få höra. Det verkar inte finnas några inspelningar på youtube, så ni får nöja er med Gustav Söderströms inspelning från igår.
Operan skrevs under den tid som Polen inte var självständigt utan delat mellan tre imperier. Operan handlar om Vladislav I av Polen, även kallad “Vladislav den armbågslånge” eftersom han var så kort. Tematiken på librettot var därför känsligt när Elsner skrev operan. Den fick antingen inte uppföras alls, eller inte affischeras, eftersom man inte fick sprida dylik polsk historia.
Musiken är ofta humoristisk och lockar lyssnaren till skratt. Dirigenten Pavel Osuchowski avbröt sig dessutom mitt i operan, för att fråga oss åhörare om vi “hörde hur de sprang”. Jo då, tillkännagav vi, visst hörde vi det!
Gårdagens solister var mycket exakta. Här snubblades inte på en ton. Lika så kören, som fick tonerna att sväva fram över imaginära vidder. Och visst fick vi nästan lust att dansa till de mazurkor som vi kunde skönja.
Så nej, jag ångrar inte mitt val av musik för dagen. Och det är det som är så underbart med Lviv, för varje musikhjärta finns det massor av plats.
Sopran: Adriana Buiak-Tsyran
Mezzo-sopran: Tetiana Makhnovska
Tenor: Nazar Tatsyshyn
Kör: A Cappella Leopolis (Konstnärlig ledare: Liudmyla Kapustin)
Orkester: Orkiestra Famd.pl (Konstnärlig ledare: Pavel Osuchowski)
Dirigent: Pavel Osuchowski
Text: Sophie “Sonia” Engström
Bild och film: Gustav Söderström
One of Europe’s first constitutional documents was signed in Ukraine in 1710.
The document was an agreement between the Hetman and the Cossacks, who themselves acted on behalf of the Ukrainian people: it thus differed from other documents of this type, which were between a hetman and a monarch-protector. This was the first time that a newly elected hetman created with his voters a formal agreement that clearly delineated the bases and lines of power. The Constitution was approved by the Swedish King Charles the XII. It was written in Latin and Old Ukrainian and consisted of a preamble and 16 articles, but it did not take force, because it was written during the Hetman’s exile. The Orlyk Constitution is at the core of Ukrainian political, philosophical and legal thought.
With the “Pact and Constitution of Rights and Freedoms of the Cossack Army” (“Pacta et Constitutiones legum libertatumqe Exercitus Zaporoviensis”), the Ukrainian Hetman led not only Ukraine, but also the entirety of Europe, onto the path of democratic development in the eighteenth century.
According to historians, the Orlyk Constitution is one of the first European latter-day constitutions.
Hetman Orlyk was elected after the death of Ivan Mazepa. He headed the first Ukrainian political emigre community in Western Europe and the government in exile.
Pylyp Orlyk (1672-1742) came from an old Czech family. His father died in the war against the Turks. Pylyp studied at the Jesuit College in Vilnius and was an excellent student at the Kyiv-Mohyla Academy. He was an educated man, distinguished in oratory and poetry and interested in philosophy and literature. He was competent in Ukrainian, Polish, Slavonic, Bulgarian, Serbian, Latin, Italian, German, Swedish, French, Russian, Ancient Greek, New Greek and probably Turkish. He held positions in the General Military Chancellery and subsequently became a general secretary and Mazepa’s closest adviser.
Pylyp Orlyk is one of the greatest freedom fighters in Ukraine’s history. The street in Kyiv on which the Supreme Court of Ukraine is located was named in his honor. In the Swedish city of Kristianstad, in which he lived, there is a memorial plaque in his honor.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
