viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.

Leopold Levitskij. Gata. (1930)

Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)