viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min bokhylla ligger en tjock bok författad av Jan Swafford om Ludwig van Beethoven och väntar. Den tittar lite sorgset mot mig och frågar mig när jag ska våga ta mig an den. I ärlighetens namn fruktar jag inte att ge mig i kast med tjocka och insnöade biografier, ty det innebär nästan alltid en särskild sorts njutning att läsa sådana böcker. Men efter att ha läst flera biografier över tonsättare har jag blivit vis av erfarenhet, då ett uttömmande porträtt av en tonsättare alltid förändrat min uppfattning om de verk som jag älskar av dessa tonsättare. Det här är, som ni förstår, inte alltid problemfritt.

Som exempel kan tas när jag läste en biografi över Karol Szymanowski. Jag hade tidigare mycket vag uppfattning om hans person, men ganska bestämd uppfattning om hans musik. Efter att ha läst Alistair Wightmans biografi över nämnde tonsättare har jag stundtals svårt att lyssna på Szymanowskis musik utan att tänka på hans olika dispyter med vänner och kollegor, alla hans kärlekshistorier, de misogyna kommentarer han gjorde och hans antisemitiska uttalanden. Dessa delar av hans person ligger dessvärre ibland i vägen för min upplevelse av hans verk. Jag är väl medveten om att detta är ett förkastligt förhållningssätt till en konstnär, men icke desto mindre är det så att jag aldrig kan lyssna på Szymanowskis musik utan att tankarna söker sig till de delar av hans personlighet jag har svårt att samsas med.

Likaledes, men med omvänt resultat, förändrades mitt förhållningssätt till Clara Schumann efter att jag hade läst Nancy B. Reichs gripande biografi. Tidigare hade jag uppfattat Clara Schumann som en ganska karaktärslös och blek person. Men efter att ha satt mig in i hennes liv fick jag en fördjupad förståelse för hennes enorma betydelse för sin tids musik och för andra tonsättare, så som hennes make Robert Schumann och Johannes Brahms. Bilden av henne förändrades således till det positiva, och jag kan komma på mig själv att ha henne som någon slags referenspunkt.

På liknande sätt skulle min tolkning av Johannes Brahms gärning helt förbytas efter att jag hade läst Jan Swaffords biografi. Under tiden som jag läste de 800 sidorna fick jag förstå att Brahms musik inte alls var resultatet av en mossig stofils sysselsättning, utan bör istället ses som en grogrund till nya uttryck och inslag som blommade upp under det tidiga 1900-talet. Arnold Schönberg lär ju ha hävdat att det bland annat var Brahms musik som inspirerade honom att skapa tolvtonstekniken. Det här är givetvis något som mina lekmannaöron inte kan uppfatta, men jag tycker mig ändå ha fått nya förnimmelser när jag lyssnar på och reser genom det Brahmsiska landskapet.

Men ibland förändras min uppfattning om tonsättaren inte alls. Jens Malte Fischers biografi över Gustav Mahler var en förkovrande läsning, men min uppfattning om Mahlers musik förändrades inte. Kanske berodde det på att Fischer var väldigt mån om att belysa att Mahler inte hade något till övers för att försöka läsa in hur olika livshändelser påverkade tillkomsten musik. Sedan finns ju alltid “Alma problemet”, med vilket avses att Gustav Mahlers fru, Alma Mahler, var mycket noga med att sudda ut de spår i hans liv som inte stämde överens med hennes perception av hur man skulle betrakta Gustav Mahler. Jag hade dessutom läst en biografi över Alma Mahler (författad av Cate Haste) innan jag läste den om Gustav Mahler, och den läsningen förde dessvärre med sig det att min aversion mot hennes antisemitiska drag bara förstärktes. Jag har dock på senare tid börjat uppskatta Alma Mahlers tonsättningar igen, och känner tacksamhet över att hon förvaltade och hjälpte till med att sprida kunskap om Gustav Mahlers musik, så hon är delvis förlåten.

En annan biografi som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var Julian Barnes biografi över Dmitrij Sjostakovitj. Under mina studieår lyssnande jag ofta på Sjostakovitjs musik, men sedan fick jag problem med hans koppling till den sovjetiska förtryckarmaskineriet. Barnes lyckades dock övertyga mig om att Sjostakovitj var också var ett offer för detta förtryck, så nu har jag åter tagit Sjostakovitjs musik till mitt hjärta.

Jag skulle kunna berätta om fler biografier över tonsättare jag har läst, men vem orkar med mina tirader om alla dessa mossiga tonsättare? En fredagskväll till råga på allt.

Nå, nu väntar alltså Beethoven på att bli rannsakad av min kritiska blick. Låt oss hoppas att jag fortsatt kommer att njuta av hans musik, även efter att jag har plöjt genom de 1000 sidorna som boken besitter.


Befriad av konstmusik

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är svårt att finna ord. Tonerna flödar i en egensinnig ström. Omedgörligt. Tjurskalligt. Ibland förefaller det som om tonerna slumpmässigt kastats ut över notbladet. Ljuden som formas liknar inte det jag förväntar mig. Det är organiskt, insektssvärmar som far genom luften. Eller regndroppar som glider längs med fönsterutan. Helt utan plan, och bara med ett vagt mål, som jag inte kan skönja. Men sedan kommer ett avbrott, något ytterst metalliskt och rytmiskt spirar, innan det avbryts av en oregerlig ljudkaskad. Jag får en känsla av att någon försöker hålla tillbaka musiken. Trycka ner den. Men musiken fortsätter att strömma, upproriskt.

Så är det i Witold Lutosławskis musikaliska värld. Här låter egentligen ingenting riktigt som man tänkt sig. Han lyckas slingra sig förbi den kraft som vill hålla honom tillbaka.

Stråkarna i hans stråkkvartett, tycks vilja låta som allt annat än just stråkar. Musiken är intensiv, på en nästan outhärdligt vis. Den kräver total koncentration. Av både musiker och åhörare.

Jag är i entrén till Nationalmuseet i Kraków, och trappan sitter Lutosławski-kvartetten och framför just Witold Lutosławskis stråkkvartett. De har fått äran inleder den sjätte upplagan av festivalen Krakowska jesień muzyczna (Krakóws musikaliska höst), en festival som blandar samtida och dåtida konstmusik.

Och så sker även under kvällens program, som efter den halsbrytande inledningen med Lutosławskis stråkkvartett fortsätter med 1800-tals tonsättaren Stanisław Moniuszkis andra stråkkvartett. En utsökt och vacker kvartett, som visserligen får lite svårt att konkurrera med det föregående intensiva stycket, och det efterföljande, som är Dmitrij Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett.

Det kan tyckas som om de tre styckena ligger långt ifrån varandra, men det är bara en chimär. Ty de tre kompositionerna är alla skrivna under ett förtryck. Witold Lutosławskis stråkkvartett skrevs 1964, i det kommunistiska Polen, och fick möjlighet att uruppföras i Stockholm(!) ett år senare.

Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett skrevs under tre dagar i juli 1960. Sjostakovitjs hade vid komponerandet fått ett sjukdonsbesked, samt isolerats och mobbats ut den sovjetiska musikeliten. Det hörs. Stycket är klaustrofobiskt, och förtrycket hörs i varje ton.

Stanisław Moniuszki levde under den tid då Polen var delat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Förtrycket är svårare att skönja hos denne lättsamma och eleganta tonsättare, men det var de facto så att hans etnicitet förtrycktes. Något som han senare i livet personligen fick erfara. Stråkkvartetten vi fick höra Lutosławski-kvartetten framföra skrevs 1840, och under en tid då hans kompositioner fick ljuda fritt, men troligt var nog ändå så att han kände av strömningarna i samhället, och anade framtida förtryck.

Men trots att de tre verken är komponerade under förtryck, finns här något befriande. Verken känns nästan friare än de verk som skrivits i total frihet.

Ibland tänker jag att det kanske är i konsten som vi tydligast kan se förtrycket, men det är också genom den som vi faktiskt kan bli fria. Och det är något som Lutosławski-kvartetten verkligen lyckas förmedla ikväll i nationalmuseet entré – hur vi blir befriade av just konst(musik).


Witold Lutosławski. (Bildens källa.)


När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.