viewpoint-east.org

Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…

En inflytelserik Ignacy

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

___

Ovannämnda verk

Pianokonsert i A-moll, op. 17


Symfonin “Polonia” i B-moll, op 24.


12 Mélodies, Op.22

Källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ignacy_Jan_Paderewski
https://culture.pl/en/artist/ignacy-jan-paderewski

En pärla i Övre Schlesien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över fem miljoner invånare bor i ett området som löper från Schlesiens vojvodskap (på polska Województwo śląskie) i södra Polen, till nordöstra Tjeckien, och centralorterna är polska Katowice och tjeckiska Ostrava. Fem miljoner, nästan lika många som bor i Norge, trängs på en yta 5000 kvadratkilometer. Norrmännen, om man nu ska ta den jämförelsen, har nästan åtta gånger så stort utrymme att vistas på. Så det är trångt, i det som kallas Övre Schlesiens storstadsområde, som på polska kallas Górnośląsko-Zagłębiowska Metropolia, eller rätt och slätt Metropolia GZM. Området består av 41 kommuner, stora som små, och är det största storstadsområdet i EU.

Nu är det lätt att tro att detta tättbebyggda område enkom består av stora trista höghusblock, som färgats grå av all kol som eldats i husen. Det kol som eljest varit, och till många delar fortfarande är, områdets huvudsakliga inkomstkälla. Kolgruvorna har här legat tätt. Men precis som tidigare angivits på denna bulletin, gömmer Övre Schlesiens storstadsområde pärlor.

Nikiszowiec är en sådan pärla, som ligger gömd mellan järnvägsspår, gruvlavor (se beskrivning nedan), skorstenar och lockande grönska. Platsen är uppkallad efter ett gruvschakt som på tyska har fått namnet Nickischschacht. Redan under 1800-talets första hälft hittade man kol och de första gruvschakten fanns på plats år 1826. Mot slutet av 1800-talet var gruvan mycket inkomstbringande, men det kvartstod ett problem, som man faktiskt inte hade löst under de decennier som gått sedan man invigde gruvan; det fanns inga bostäder till gruvarbetarna.

Först byggde man arbetarbostäder i närliggande Giszowiec, men det visade sig snart vara alltför ringa till antalet. 1908 tog man därför beslutet att bygga ytterligare bostäder något närmare gruvan. Tanken var att de färdigställda bostäderna skulle rymma 5000 boende på en yta 20 hektar. Man fastslog även att det därtill skulle byggas skolor, inrättas sjukvård, konstrueras vattensystem, instifta en brandkår samt byggas kyrka till de boende.

Det var de båda arkitektkusinerna Emil och Georg Zillmann som fick uppdraget att rita och utforma bostadsområdet. Kusinerna var hemmahörande i Berlin, enär detta ådrog sig på den tid då området låg i Kejsardömet Tyskland. Arbetet inleddes 1908 och pågick ända fram till första världskrigets utbrott, då arbetet gjorde ett uppehåll. Kyrkan, som är ett riktigt praktexemplar i nybarockstil, färdigställdes först på 1920-talet då Nikiszowiec hade blivit polskt, och den rymmer en orgel som äger hela 5350 pipor.

Nikiszowiec är, som sagt, en pärla. Husraderna, byggda i rött tegel och ofta med rödmålade fönsternischer, löper gemytligt sida vid sida, utan att för den delen bli tråkig. Här möter man nämligen välvda fönster, burspråk, terässer, loggia, arkader, balustrader, överbyggnader mellan hus, och trots att husen är byggda i samma tankestil, finns här ett myller av uttryck. Ingen port är den andra lik. Och mellan husen återfinns ofta innegårdar med blommande växter, högväxta träd och lekplatser. På Plac Wywolenia, Befrielsetorget, ligger kaféerna och restaurangerna tätt, och det är en trivsam atmosfär, så där som det ofta är på mindre orter. Det känns väldigt långt från en grå tristess som mången svensk kanske föreställer sig att man finner i detta tättbebodda storstadsområde.

Från Nikiszowiec tar man sig enklast med buss, som i ett rasande tempo kastar sig ner från den kulle som gruvsamhället återfinns på. Runt omkring kullen ligger husen tätt. Flerfamiljshus, villor, gamla, nybyggda, tjusiga sekelskifteshus med vackra ornament samsas i en säregen gemenskap. Och via ett komplicerat vägnät, där avfarter och påfarter väver en tillsynes oändlig väv av människors vilja att förflytta sig, hamnar vi slutligen i pulserande och det alltid lika intagande Katowice.


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Gustav Söderström

Källor
https://www.zabytkitechniki.pl/poi/1715
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Nikiszowiec
Om gruvlave: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Lave

—-

Man kan, med all rätt, vara kritisk till användningen av begreppet “Övre Schlesien”. Schlesien är ju den tyska benämningen på regionen. Bättre hade varit att utgå från polska språket och göra ordvalet Śląsk/Slonsk eller Silesien, och om jag återkommer till regionen lovar jag att använda någon av dessa istället.

Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski

Stenslottet i Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
Kamjanets-Podilskyj

Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.

Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.

En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.

Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.

Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.


Bildens källa.

Några källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Seven_Wonders_of_Ukraine
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D0%B4%D1%96%D0%BB%D0%BB%D1%8F

Franz Liszts elev från Zjytomyr

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

14 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna
Juliusz Zarębski

Näst på tur står Zjytomyr oblast, eller Zjytomyrsjtjyna, och här gör vi åter bekantskap med Juliusz Zarębski, med en text som postades 2020.

—

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


Juliusz Zarębski, omkr 1872.

Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en karta över Galizien från 1900-talets början, som återfinns i nästan varje bokhandel eller souvenirbutik i Kraków med någorlunda självaktning, kan man skönja hur en liten gudsförgäten galizisk håla utmärker sig från de andra. Någon har nämligen dragit ett bestämt, och nästan uppkäftigt streck under orten Bircza. Så här i efterhand kan vi bara spekulera kring varför någon så resolut valt att rita ett streck under Bircza. Kanske tyckte denna någon att byn föreföll ligga i mitten av habsburgarnas Galizien. En annan teori skulle kunna vara att byn på något vis tilltalade understryckaren, eller så var helt enkelt Bircza en drömmars by för vår okända kartfantast, eller möjligen en resas slutgiltiga mål.

Bircza har förvisso inte alltid lystrat till detta tilltalsnamn. Under sin långa historia, som löper från 1100-talet till vår samtid, har den kallats Byrcza, vilket dök upp i skrift 1435. Bara några år senare (1448) kallades den Byercza och 1645 syntes Biercza på pränt. Vad Bircza betyder är inte helt fastställt. Enligt vissa kan namnet härledas till efternamnet Birek. Andra menar däremot att Bircza måste komma från det urslaviska ordet bьrati som betyder “att plocka upp” samt “att samla”. Men spekulationerna tar inte slut härvidlag, enär det finns sådana som även menar att Bircza är ett diminutiv av namnet Bernhard. Hur det förhåller sig med den saken kan vi alltså enkom grunna kring.

Från det att Bircza fästes på kartan, fram till andra världskriget bestod byn av tre folkgrupper: rutener (senare bland annat ukrainare), polacker och judar, och det var rutenerna som dominerade fram till slutet av 1800-talet. Det var alltså tre religioner, åtminstone tre olika sätt seder och bruk, samt i alla fall minst tre språk som samsades mellan husknutarna i Bircza.

Bircza har alltså, som nämndes ovan, mycket gamla anor. Byn omnämns för första gången på 1100-talet, men det skulle dröja ända till 1934 som den upphöjdes till stad. Däremellan var Bircza dock inte helt betydelselös. Som exempel kan nämnas att ägaren till Bircza, en viss Kowalski, under Krakówupproret 1846 (ett polsk uppror mot överhögheten i Wien), lät fånga revolterande bönder i de omkringliggande byarna. Han ska ha planerat en offentlig avrättning av dessa, som de österrikiska trupperna lyckades förhindra, då de slutligen anlände till Bircza.

De första judarna anlände till Bircza på 1500-talet, och redan på 1800-talets mitt utgjorde de hälften av befolkningen. När byn erövrades av Tsarryssland under första världskriget försvårades deras tillvaro, och de utsattes för upprepade pogromer. Det är möjligt att det föranledde att judarna organiserade sig efter kriget, och den sionistiska rörelsen stärktes. Flera betydelsefulla sionistiska ungdomsorganisationer verkade i Bircza, samt i angränsande byar.

När Nazityskland och Sovjetunionen slet Polen mitt itu 1939, hamnade Bircza i den sovjetiska delen. Det innebar att stadens judar skonades i inledningen av Förintelsen. Men 1942 var den strimman av hopp över. Tyskarna invaderade staden, och inrättade ett getto. Praktiskt taget alla judar mördades i två aktioner samma år. De som lyckades undkomma döden vid dessa auktioner tvingades gå till fots till Przemyśl, som ligger tre mil öster om Bircza, som idag balanserar på gränsen mot Ukraina. Där sattes de i stadens getto, innan de senare transporterades till förintelselägret Bełżec. Idag finns blott en enda Förintelseöverlevare från Bircza kvar i livet. Denne bor dock inte i staden, utan i Israel, och inga källor gör gällande att någon endaste jude återvände till staden efter Förintelsen.

I Bircza återfinns även ett palats med anor från 1700-talet, som lär ha byggts för att att bevaka handelsvägen mot Ungern. Här bodde förresten ovan nämnde Kowalski på 1800-talets mitt. Under det polsk-ukrainska kriget 1945 brändes palatset ned, och det dröjde några år innan man beslöt att återuppbygga det. Från 1950 till 1970-talet fick det tjäna som grundskola. Slottet byggdes om ytterligare två gånger, och idag är det svårt att urskilja att det en gång skulle ha varit ett palats, och det är tveksamt om Kowalski skulle ha känt igen sin gamla boning. På kyrkogården återfinns det förövrigt ett ståtligt mausoleum över släkten Kowalski.

Det finns även en judisk begravningsplats i Bircza. Den äldsta gravstenen är från 1808. Var judarna begravde sina anhöriga före denna tid återger inte källorna, men det var inte ovanligt att judar i området inte fick tillstånd att begrava sina döda där de bodde, utan fick vända sig till närbelägna begravningsplatser.

Egentligen är inget av det som förtäljts ovan särdeles ovanligt för denna region. Historierna, som löper in i och om varandra skulle nästan kunna kallas en genomsnittlig galizisk berättelse. Vem vet, kanske var det därför som vår undertryckare gjorde den där understrykningen av Bircza.