Dagens anteckning – 9 april 2025
Category: by sophie engström
Tags: Busk, Dagens anteckning, Stork
Trots att det säkert har gått mer än en vecka sedan jag senast kontrollerade om storkarna har anlänt till sina reden, har jag blivit tvungen att konstatera att deras buskiga boningar gapar tomma. Jag vet inte varför de ännu uteblir, och vilka andra göromål kan de tänkas ha än att vara här. Nåväl, alla dessa tankar på storkar och buskar får mig inte helt osökt att tänka på staden Busk i Ukraina. Denna lilla stad med sina 8600 invånare ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat, och är en av de platser jag saknar mest i Ukraina.
Så i mina tankar susar jag nu iväg med en sådär liten buss kallad marsjrutka (маршру́тка), vars rutter täcker Ukraina i en finurlig kommunikationsväv. Givetvis är fönstret i bussen fyllt med olika madonnor, kors samt med den närmast obligatoriska lilla gardinen i förarfönstret.
Väl framme i Busk, snubblar jag som brukligt av bussen, yr av alla halsbrytande omkörningar och inbromsningar. Staden ligger som en liten ö mellan alla floder som möts här. Av denna anledning kallas Busk ibland för Galiziens Venedig. Här syns nämligen Västra Bug slingra sig fram genom staden. Likaså kan man skåda Poltva, som är nedgrävd i Lviv. På andra sidan staden kan man också följa floden Solotvyna, och om man tar sig för den promenaden kommer man slutligen till den judiska begravningsplatsen. Under den äldsta gravsten vilar en viss Yaakov Leizer Arie, som gick bort den 23 november 1520. Den nyaste gravstenen är från 1920-talet. På sluttningen nedanför begravningsplatsen ligger en av stadens största våtmarker.
Och det var också här som jag en kylig vårdag för flera år sedan såg en stork vackert glida fram längs med horisonten. Den fällde ut sina väldiga vingar och gjorde en graciös landning på ett av hustaken. Min vana trogen började jag genast fantisera om dess färd, och jag föreställde mig att den precis hade anlänt till Busk efter sin långa färd från sitt vintertillhåll. Och att den valde Busk har ju förstås med namnet på staden att göra, fantiserade jag. Ty det är många som menar att ortsnamnet kommer från det lokala ordet för “stork”, som lyder “buz’ok”, eller “buz’ka” (бузьок, бузька), vilket faktiskt inte är helt olikt det polska ordet för “stork”, som är “bocian”. De flesta jag har mött i Busk har dock kallat storkarna för “leleka” (Леле́ка), som också är det ukrainska ordet för fågeln. På Busks vackra stadsvapen syns i vilket fall en stork ståta.
På svenska heter ju stork just “stork” och inget annat. Man kan ju fråga sig om ordet har något gemensamt med verbet “storkna”, men det verkar inte finnas någon direkt koppling. “Storkna” kan kanske härledas till tyskans “erstarren”, som betyder “stelna”, medan ordet “stork” däremot har en mycket oklar härkomst. Vissa källor säger att det faktiskt kan innehålla en syftning på “stelhet”, men det är också lika troligt att ordet är ljudhärmande, följdaktligen ett, i mitt tycke ganska misslyckat, försök att härma storkens läte, alltså dess klapprande med näbbarna.
Nå, det är hög tid att i tanken tänka på refrängen, och blixtsnabbt förs jag genom det förföriskt vackra galiziska landskapet, hela vägen hem till Kraków.
Landskapet där jag söker stork
Busks stadsvapen
