viewpoint-east.org

Ukrainsk överlevnadsstrategi

Category: by sophie engström, turism, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Jag blir ofta imponerad av ukrainsk påhittighet. En slags enveten överlevnadsstrategi som jag aldrig mött någon annanstans. En klurighet som jag ofta avundas ukrainarna. Som till exempel som när man behöver pengar för att göra det man vill. Istället för att beklaga sig över att alla pengar försvinner (ner i fickorna på dem som inte behöver mer) så kommer man på ett sätt skramla ihop tillsammans. Det är en kollektivism som inte längre existerar i exempelvis Sverige.

Nedan ett exempel på denna fiffighet. Man ber helt enkelt turisterna om hjälp att sprida kunskap om Lvivs förträfflighet. Och efter ett besök i Lviv  är de självfallet rätt skaffade att förstå vikten av att låta denna pärla bli känd för fler.

image


Svenskt miljöengagemang i Lviv

Category: business, by sophie engström, swedish, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Lvivs kommunfullmäktige höll igår ett arbetsmöte med företrädare för de lokala myndigheterna och den svenska ambassaden i Ukraina. De diskuterade samarbetet mellan Sverige och staden. I synnerhet diskuterades möjligheten till samarbete inom miljöteknik och hållbar utveckling, så som att skapa ekologi- och energicenter i stan samt Forum för miljöteknik.

Vid en pressträff efter diskussionerna betonade ambassadens förste sekreterare och ställföreträdare, Henrik Norberg, det svenska stödet till Ukraina:

“En av de viktigaste sakerna för Ukraina just nu är att bli mindre beroende av utländsk energi. I detta avseende har Sverige ganska bra erfarenheter, ganska bra kunnande, och vi delar gärna med oss av den kunskapen.”

Hendrik Norberg informerade även om det kommande Svensk ukrainska Business Forum om energieffektivitet och miljöteknik som kommer att hållas i Lviv 5-6 november.


Lenin var ett tomt skal

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En intressant och tankeväckande artikel av Serhij Zjadan. Den handlar bland annat om den ihåliga Leninstatyn i Charkiv. Myndigheterna hade lurat folket att tro att statyn på Frihetstorget i Charkiv var en äkta bronsfigur och om den vältes ner från sin pedestal, skulle den kunna skapa en krater rakt ner i tunnelbanan. Det låter kanske som en knasig lögn, något som egentligen inte skulle skapa någon större skada. Men så fungerar inte vi människor. När myndigheter ljuger för oss urholkar de oss. Vårt förtroende försvinner. Platsen i oss där förtroende skapas blir ett svart hål. Och vi vet vad svarta hål gör. Vem ska betala priset för deras lögner och hur återskapas folkets förtroende? frågar sig Zjadan.

Lenin and the void
Translated by Reilly Costigan

1 October, 13:04

Everything is different now; things will never be the same.
‘You shouldn’t be so gullible,’ sometimes I say to myself, ‘especially when you’re dealing with government officials.’ I remember one time back at the end of February we were sitting around and listening to the vice governor and some sort of architect who were insisting that it’s impossible to simply waltz over to Freedom Square and dismantle the Lenin monument because he’s too heavy—he’s made out of solid bronze, cables are hooked up to him and upon falling he could crash through the ground into the metro. They were like, ‘here are the drawings and maps, take a look for yourselves.’ In short, it’s impossible; there’s no way.

‘However, you have our word that we’ll take him down. We’ll do all the work, in a proper and civilized manner,’ they said. ‘Ok,’ we relented, ‘we also want everything to be done in a civilized manner. Go for it; dismantle the monument—we’ll be right here, waiting. Moreover, you signed a paper, made some promises and convinced us of your sincerity.’ It’d be interesting to know where that document is now. And how that architect felt when the monument fell and everyone realized that it’s empty inside. Was he surprised? Was he incredulous? Was he already well-aware of this? Well, what about their signatures, a sense of responsibility, arguments and facts? What about the architect’s conscience, if indeed he has one?

We should have gotten used to their lies long ago. They’re constantly bluffing, wheeling and dealing, trying to outsmart everyone, trying to slip by unscathed, get themselves off the hook and hang onto their cushy jobs, no matter what. In that sense the Kharkiv city council members have really distinguished themselves; they’ve had to muddy the waters and overcomplicate things so much, striking deals, making promises and lying over and over again, their each and every word being a lie, all while realizing that nobody really believes them anyway. All of that just to wind up in a wheelchair parked by the toppled, empty monument. (Translator’s Note: the Mayor of Kharkiv, Hennady Kernes, was attacked this past April; he’s currently in a wheelchair).

I’m not engaging in Schadenfreude, by no stretch of the imagination. I’m simply asking for the nth time—who’s going to take responsibility for all the misery inflicted upon Kharkiv by the government during this past winter and spring? Who’s going to take responsibility for their treachery, fear and greed? Do they actually think that in time everything will blow over and be forgotten? But it won’t just blow over. And it won’t be forgotten. Every broken promise and bluff will undoubtedly fuel an unruly crowd of deceived citizens who will simply stop listening to their leaders. What’s the point in listening to someone who doesn’t speak the truth?

Numerous times I’ve come into contact with citizens who are supposedly trying to protect monuments. Here are their arguments—nowadays statues aren’t the most important thing; taking them down won’t change a thing and our lives won’t get any better by doing so. Don’t provoke anyone; it’d be better to do something useful with your time. I wholeheartedly agree with them, since dismantling monuments doesn’t change a thing. However, it does change the underlying justification for doing so—people’s desire to cure themselves of historical and political schizophrenia and remove themselves from the twilight zone. They no longer want to live someone else’s past, someone else’s history and they’re willing to forge on, abandoning an ideology imposed upon them by someone seeking to satisfy his thirst for power.

Lately, there’s been a lot of talk about the significance of symbols and emblems and about deglorifying idols as this implies that inevitable change has taken place and totalitarianism, as a latent form of societal self-identification, has been wiped out. Instead, I’d like to put it simpler—what should have happened long ago has finally happened in Kharkiv. It just could have been done in a much easier and calmer way, leaving the disc grinders and ski masks at home. But we’re not used to taking the easy way out. Isn’t that right, Mr. Kernes? You all just have to keep playing musical chairs with different interest groups, handing out promises to certain ones without turning down others, clinging onto your posts like there’s no tomorrow and desperately trying to ride your tried and true wave of populism and political favoritism for as long as possible.

Well, it’s just that everything is different now; things will never be the same. They’ll have to deal with those they generally just ignore and take advantage of. The tide has turned for all of you, for your whole system and for every little cog in the system. We’re not only talking about trash cans where your friends from the past are being stuffed. We’re not just talking about lustration, new elections, lists and voting districts. We’re talking about how over the past year we’ve been able to see what you’re made of, what’s inside. You’re empty. There’s no trace of bronze to be found.

Serhiy-Zhadan

Serhiy-Zhadan” av Maciek KrólEget arbete. Licensierad under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.


Om lycka av Zjadan

Category: literature, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Vill rekommendera en fantastisk text av Serhij Zjadan. Texten är på ukrainska och om intresse finns översätter jag den gärna.

Från TSN.UA:

“Щастя

Вони заслуговували на цю війну не більше за інших.

Я не знаю, чи була ти тут раніше, до того як почалася війна. Шкода, якщо не була. Шкода, якщо ці поля й населені пункти в тебе завжди будуть асоціюватись із вогнем та паленим залізом. Кожному з нас хочеться, аби місця, які ми любимо, любили так само й усі інші. Хоча розумію, що сьогодні багато хто запам’ятовує ці місця, всотує їх, фіксує назавжди, на решту життя, як територію смерті, територію болю, територію, про яку поза війною загалом немає чого сказати.

Натомість я тут народився й виріс, я звик сюди повертатись, я буду сюди повертатись і надалі, що б не було і як би все не склалося. Просто всі ми охоче повертаємося туди, де нам було добре. І навіть якщо нині там усе дуже погано, ми все одно тримаємося своєї пам’яті, яка єдина нас підтримує й заспокоює. Я знаю, як добре тут може бути, я пам’ятаю безліч повчальних історій, сотні веселих облич, які мені тут траплялися, саме про них мені й лишається думати, саме про них і хочеться говорити.

Як ми всі тут жили? По-різному. В містечку, де я ріс, було кілька книжкових магазинів. І кілька кінотеатрів. І різні культурно-масові заклади. Але вони всюди були, ти ж розумієш. Не думаю, що в інших маленьких містечках було якось інакше. Всюди те саме – бажання спокою, потреба впевненості, необхідність стабільності. Звісно, місцевий колорит – дикі райони, непередбачувані характери, карколомні сюжети. Але це на рівні винятків. На рівні норми – дати дітям освіту, забезпечити власний побут, брати від життя стільки, скільки зможеш підняти.

І ще, на рівні відчуттів, снів і любові – розжарене повітря літа, небо над безмежними степовими широтами, пересохлі піднебіння й колодязі, пісок і кров на зубах, простір, наскрізь прошитий вітром і наповнений сонячним світлом, ріки, які протягом року помирають і відроджуються, дороги, що навесні заростають травою, але до осені знову прокреслюються на чорних площинах ґрунту, хмари, що сунуть від Азовського моря, глина, якої так багато на берегах ставків, зелень, що виростає на руїнах гаражів та нафтобаз, тварини, що вміло й навчено оминають людей, люди, що не бояться тварин, не бояться нічого, зовсім-зовсім нічого.

Пізніше, звісно, багато чого змінювалось – змінювались міста, змінювались прапори, змінювався одяг, змінювались стосунки. Щось зникало, щось натомість з’являлось. Скажімо, зникали книжкові магазини. Зникали впевненість і стабільність. Що з’являлося натомість? Скажімо, реклама. Скажімо, багато нових, яскравих, дешевих речей. Але у всьому цьому так само не було нічого аж настільки унікального. Все те саме, та сама, притаманна будь-якій провінції наскрізна тотальна біднота, незахищеність, непотрібність.

Та сама порожнеча барвистих рекламних вивісок, той самий розлам поміж бідними й не надто бідними, те саме постійне озирання назад, спроба застигнути в часі, страх перед рухом уперед. Можливо його, цього озирання, тут завжди було дещо забагато, можливо це справді щось, притаманне лише місцевим, щось наше, що нас вирізняло, що нами керувало й що зіграло з нами, врешті, злий жарт. Триматись за минуле, не довіряти теперішньому, боятись майбутнього. З цим можна жити. Доволі спокійно й розмірено, не роблячи клопоту ні собі, ні тим, хто поруч із тобою. Адже у всьому іншому – тут усі жили так само, як і деінде. І всі вони тут заслуговували на цю війну не більше за інших. І коли сьогодні хтось буде говорити тобі, що уникнути цієї війни було неможливо – не вір. Так говорять люди, які ніколи ці місця не любили, не почували себе тут добре, не почували щасливо.

Бо що таке щастя? Щастя – це місто, його нині активно обстрілюють. Ну, ти це й без мене знаєш. Але не знаєш такої історії. Багато років тому був у мене приятель, старший за мене на кілька років. І ось він навчався в цьому Щасті в ПТУ. І розповідав нам, молодшим, фантастичні історії про своє доросле життя в Щасті, про своє щасливе життя. Про футбол, алкоголь і жінок. Особливо нам подобалось про жінок. Хотілося скоріше стати дорослими, хотілося скоріше стати досвідченими, хотілося перемог, хотілося щастя. Адже щастя не оминеш, думалося нам, щастя не оминеш.

За пару років він розбився на трасі. Ми всі стали дорослими й досвідченими. З досвідом прийшла втома, злість і зневіра. Нічого не оминеш.”


Krigets poesi

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur påverkas människor av krig? Det händer nog att vi frågar oss det. Trots att vi vet att det inte riktigt finns ett svar på den frågan. Utan att det finns lika många svar som människor.

För en tid sedan publicerades tidningen Gazeta.ua ett urval av dikter av ukrainska och ryska poeter. Alla dikterna handlar om krig på olika sätt. En av dikterna är av Serhij Zjadan och jag har tagit mig friheten att göra ett försök till översättning.

Om ni har kommentarer på översättningen vill jag att ni skriver mig på sophie [dot] engstrom [at] viewpoint-east [dot] org

• • • •

Serhij Zjadan
Ta bara det viktigaste. Ta brevet.
Ta bara vad du kan bära.
Ta en handduk och ikoner, ta silverbesticken.
Ta träkrucifix, kasta det av förgyllt gips.

Ta bröd och grönsaker, gå sedan.
Vi kommer aldrig komma tillbaka hit.
Vi kommer aldrig att återse vår stad.
Ta brevet. Det är allt. Det senare, det med dålig handstil.

Vi kommer aldrig igen att gå till de nattöppna butikerna.
Vi kommer aldrig att dricka brunnarna torra.
Vi kommer aldrig att återser bekanta ansikten.
Vi är flyktingar. Vi är med dig för att köra genom natten.

Vi springer tillsammans med dig genom solrosfält.
Vi flyr med dig undan hundarna, och sover mellan tjurar.
Vi samlar vatten i våra händer, vi väntar i våra läger,
och vi irriterar drakarna med vår flagga.

Vännerna kommer inte åter, och du kommer inte återvända.
Det kommer inte att finnas rökiga kök, och inga vanliga platser i köket
vi kommer inte sova i våra bostäder under ljusa nätter,
inte i gröna dalar eller ökenland.

Solen kommer att lysa genom andra klassens tågfönster.
Gropar kommer fyllas med gips.
Kvinnors fötter i blodiga skor,
gränsvakter i snön,

sårade brevbärare med tomma väskor
upphävda av prästens undflyende skratt,
kyrkogården i tystnad, högljudda inkallelseorders
listor över de döda, som trycks utan korrekturläsning,

sådant är oändligt, att inte ens tiden blir riktigt till,
vi söker deras namn varje morgon.
Översättning av Sophie Engström

• • • •

sure?

På ukrainska

Сергій Жадан
Візьми лише найважливіше. Візьми листи.
Візьми лише те, що зможеш сама нести.
Візьми рушники та ікони, візьми срібні ножі,
візьми дерев’яні розп’яття, золочені муляжі.

Візьми хліб і городину, потім іди.
Ми ніколи більше не повернемося сюди.
Ми ніколи більше не побачимо наші міста.
Візьми листи. Всі. До останнього злого листа.

Нам ніколи не повернутись до наших нічних крамниць.
Нам ніколи не пити з сухих криниць.
Нам ніколи більше не бачити знайомих облич.
Ми з тобою біженці. Нам з тобою бігти крізь ніч.

Нам з тобою бігти вздовж соняшникових полів.
Нам з тобою тікати від псів, спати поміж волів.
Нам збирати воду в долоні, чекаючи в таборах,
дратувати драконів на бойових прапорах.

Друзі не вернуться, і ти не прийдеш назад.
Не буде задимлених кухонь, не буде звичних посад,
не буде сонного світла серед нічних осель,
не буде зелених долин і заміських пустель.

Буде розмазане сонце за плацкартним вікном.
Буде холерна яма, залита вапном.
Буде криваве взуття на жіночих ногах,
вимучені вартові в прикордонних снігах,

підстрелений листоноша з порожнім мішком,
підвішений за ребро священик із безжурним смішком,
цвинтарна тиша, гамір комендатур,
списки загиблих, друковані без коректур,

такі безкінечні, що навіть часу не стає
шукати в них щоранку ім’я своє.

• • • •

De övriga dikterna går att finna här.


Om när texten söker läsaren

Category: by sophie engström, literature, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Enda sedan jag började studera ukrainska har jag letat efter något som kan få mig att bli mer intresserad av språket. Något som triggar igång mig. Som jag kan brinna för. När jag studerade ryska var denna motor författaren Viktor Pelevin. Det var genom hans berättelser jag lärde känna både dagens Ryssland och det ryska språket. Jag kunde liksom skruva mig in i språket och samhället. På mina egna villkor. Och då öppnades en helt ny värld, som gjorde att jag lärde mig ryska på ett sätt som passade mig.

Men jag har aldrig hittat den där motorn för att lära mig ukrainska. Jag har försökt med Taras Sjevtjenko, men där hittade jag ingen glöd. Jag försökte med Ivan Franko, men tappade intresset direkt. Sedan försökte jag med Lesja Ukrajinka, men tyvärr. Tycke uppstod inte. Under hela den här tiden har författaren och poeten Serhij Zjadan surrat runt, men jag har avfärdat hans litteratur. “Nej, han är inte intressant”, har jag sagt. “Faktum är att hans litteratur är fullkomligt ointressant”, har jag fortsatt fastslagit. Vad jag baserade denna slutsats på vet jag faktiskt inte. Det är höljt i dunkel även för mig.

Men ibland är det så att texterna söker upp sin läsare själv. Läsaren har inget val, kan inte värja sig. Och med Serhij Zjadan har det varit så. Sedan några år tillbaka har han hoppat upp som gubben i lådan lite här och var. Som exempelvis när jag skulle en köpa en ny platta med av en av Ukrainas bästa experimentell musik, Andrej Kiritjenko. På plattan Foreli är det en poet som reciterar sina dikter, i suggestivt i samspel med musiken. Och vem är då det? Jo, Serhij Zjadan, förstås. Eller som när jag ska gå på bokhandeln i Lviv för att söka någon bok som jag kan kan läsa, men hur jag än vänder och vrider mig mellan hyllraderna så hittar jag bara Serhij Zjadan.

Och jag har kapitulerat. Jag är fast. För nu har jag börjar läsa, och nej, jag får liksom inte nog. Just nu läser jag hans Depeche Mode, som utkom på svenska i höstas. Jag läser den inte på svenska, men har hört att översättningen är mycket bra. Jag läser även hans dikter som i våras har utkom i ett samlingsverk. Elegant röd… Zjadans lilla röda, liksom 😉

Med det här vill jag bara varna. Jag kommer att komma tillbaka till detta ämne många gånger. Och vem vet, kanske kommer någon översättning. Vi får se om de tåler publicitet.

image

image


Vardag i Lviv

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är dagen efter presidentvalet i Ukraina. Och dagen efter EU-parlamentsvalet. I Europa och Sverige gick EU-kritiker och EU-skeptiker fram. Folk har röstat på politiker som ska åka till EU för att sabotera. Och det kommer både från höger och vänster.

I Ukraina röstade man för Europa. Petro Porosjenko är en pro-europeisk politiker. Man säger här att han var det enda alternativet. De andra var helt enkelt för dåliga. Han är inte optimal, men antagligen tillräckligt bra, säger många här. Jag minns när jag såg honom första gången på Euromajdans scen. Och jag minns hur jag sa “Han borde vara Ukrainas president”. Nu verkar jag det som jag fick rätt. jag hoppas också att det ÄR rätt.

Det viktiga för mig personligen är att Ukraina har lärt mig att tro på och förstå Europa. Jag har lärt mig att se att EU inte är ett optimalt projekt, men det enda alternativet.

Och i Lviv återgår vi till vardagen. Staden vaggar fram mot framtiden, och snart har vi nått hela vägen hem. Hela vägen hem till Europa.

makinga  statement

lviv view

castle silhouette

lviv live view

scaring post

lviv view houses