Idag var Ukrainas president Porosjenko i Sverige på ett efterlängtat besök. Det är glädjande att Sverige har så goda relationer med Ukraina, samt att man håller en tydlig linje i sin syn på kriget i östra Ukraina och annexeringen av Krym. Statsminister Löfvens tal bådar dessutom gott för forsatta goda relationer.
När jag går min lilla promenad till universitetet passerar jag ibland en äldre kvinna. Hon sitter där. På en liten pall med en engångsmugg mellan sina händer. Hon sitter inte där varje dag. Hon sitter där i intervaller. Jag tror att hon bara sitter där när pensionen inte räcker. När det inte längre finns några småslantar till bröd. Eller gas. När gaspriserna ökade märkte jag att hon satt där oftare och längre.
Jag kan inte påstå att jag ger henne pengar varje gång jag ser henne. Jag vet inte varför. Kanske beror det på lathet eller en diffus ovilja mot att se. Det skulle ju ändå kunna vara min mormor.
Varje gång jag ser henne tänker jag att det är så fel att hon sitter där. Vad är det som gör att Ukraina inte kan betala ut värdiga pensioner?
När mina studenter kommer med andan i halsen och ursäktar sig att de är sena, med att alla transportmedel var fulla eller aldrig dök upp, ja, då vet jag att de inte ljuger. Jag vet hur illa det är här med kollektivtrafiken. Det är ett under att folk alls kommer till jobbet eller skolorna.
Varje gång jag hör mina studenter säga det tänker jag att det är fel. Ukrainarna förtjänar god kollektivtrafik. Varför kan man inte se till att investera i kollektivtrafiken?
Det händer ofta att jag står i någon affär och tittar på en insamlingsbössa till ett sjukt barns operation eller vård. Det är så ofattbart grymt när barn får lida då samhället går på knäna. Och ja, de där insamlingsbössorna blir bara fler och fler.
Varje gång jag sett dem, tänker jag att det är så fel. I Ukraina har man fri sjukvård och man måste väl ändå prioritera sjuka barn? Vad är det som gör att politikerna inte ser till att det kommer in pengar till statsapparaten?
Jag skulle kunna ge så många fler exempel…
Och det som jag alltid känt till, men hoppats bara var ett utslag av min pessimistiska hjärna, finns nu svart på vitt. De tar helt enkelt pengarna själva. De stjäl återigen från sitt eget folk. Jag har helt enkelt inga ord för mitt förakt.
Prime Minister Volodymyr Groysman, who last week likened the declarations process to jumping out of an airplane, revealed that he and his wife had a total of $1.2 million and 460,000 euros in cash and a collection of luxury watches.
The database also shows that Groysman, a former businessman and provincial mayor, is not alone in preferring to keep much of his money out of Ukraine’s banking system.
Reuters calculations based on the declarations show that the 24 members of the Ukrainian cabinet together have nearly $7 million, just in cash.
The declarations of two brothers in President Petro Poroshenko’s faction, Bohdan and Yaroslav Dubnevych, show holdings of over $26 million, also in cash only.
“When the Economy Ministry says that in some areas around 60 percent of the economy is in the shadows, then this is accounted for by the volume of cash registered by civil servants, officials and lawmakers,” said Taras Kachka, deputy executive director at George Soros’s International Renaissance Foundation.”
En epok är över i Lviv. Santa Barbara-epoken. Santa Barbara var en marknad som låg i förorten Sychiv, som ligger i Lvivs sydöstra utkant. Marknaden uppfördes 1994 och kallades för Santa Barbara eftersom dessa valv i entrén påminde invånarna i Sychiv om den amerikanska TV-serien med samma namn. En TV-serie som var omåttligt populär i det postsovjetiska Ukraina.
Nu har marknaden fått lämna plats för den nya spårvagnslinjen som förhoppningsvis invigs snart.
Det har varit så många turer kring bygget av spårvagnslinjen och att marknaden skulle rivas, att inte bara jag har tvivlat på om det verkligen skulle bli verklighet. Men nu tycks det i alla fall vara så att marknaden slutligen har fått flytta på sig. Marknaden har fått en ny placering, på en tidigare ödetomt någon kilometer närmare centrum. Men det är inte troligt att man kommer att döpa den till Santa Barbara denna gång. Den postsovjetiska vurmen för amerikansk glamour känns inte lika påtaglig idag.
Sychiv är för övrigt Lvivs folkrikaste bostadsområde. En tredjedel av Lvivs invånare bor i Sychiv. Jag brukar alltid rekommendera besökare att åka dit på besök. Dels för att man ska få en uppfattning om hur de flesta Lvivianer bor, men också för att det alltid brukar vara trevligt att komma dit som utlänning. Ett vänligt bemötande tycks vara praxis. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.
Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla.
Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).
Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft.
Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela.
Och stilla bruset.
Academia Lviv Chamber Orchestra / UA Artur Mykytka / UA, director and concertmaster Myroslav Skoryk / UA, artistic director Galician Academic Chamber Choir / UA Vasyl Yatsyniak / UA, artistic director
Mark Bouchkov / BE, violin Volodymyr Syvokhip / UA, conductor
Arvo Pärt/EE-DE/*1935/ Fratres for strings and percussion (1991) Prayer after the Kanon (from Kanon Pokajanen) for mixed choir a cappella (1997)
Pēteris Vasks/LV/*1946/ Pater Noster for choir and string orchestra (1991) Distant Light, Concerto for violin and string orchestra (1997) Dona nobis pacem for string orchestra and mixed choir (1996)
Yurii Laniuk / UA / * 1957 / Hail Mary for mixed choir a cappella (2009)
* – World premiere ** – Ukrainian premiere Δ – for the first time at theContrasts
I juli kunde ni höra min röst i P1s programserie Radiokorrespondenterna. En riktigt ära, även om jag ibland tyckte att jag inte lyckades ta så mycket plats som jag önskade. Det viktigaste var, och är, att jag fick möjlighet att vara med i samma program som lysande Maria Persson Löfgren, som jag verkligen beundrar, samt att jag inte sa något jag ångrade efteråt. Så även om den självkritiska rösten är långt starkare än den med självrespekt, så är jag underligt nog nöjd ändå. Det är verkligen inte vardagsmat för mig 😉
I dagarna fick jag reda på att SVT ändå kommer att sända den kontroversiella dokumentären “Ukraina – revolutionens mörka sida” av Paul Moreira. I april protesterade flera svenska, samt en norsk, organisationer mot att den skulle visas. Ni kan läsa det öppna brevet här. Man efterlyste en diskussion om filmen, där kritiska röster fick komma fram.
Flera har kritiserat vårt önskemål med att det inte är brukligt att ha en diskussion inför, eller i samband med dokumentärer. Men jag minns faktiskt när det var så att varje dokumentär som Dokument utifrån sände, inringades av en introduktion. Där tittaren fick en kontext som gjorde det lättare att sätta sig in i problematiken. Jag förstår inte varför man har tagit bort ett så lysande programupplägg.
Det framgår inte om SVT nu kommer att ha en anslutande diskussion. Jag utgår från att man inte hörsammat vårt önskemål. Jag “kräver” inte att de ska lyssna till några önskemål från organisationer. Det enda man skulle kunna önska sig är ju att de i alla fall svarade på vår fråga, och då på något vis motiverade sina skäl till att ändå sända den utan diskussion.
Dokumentären är mycket kontroversiell och ger, enligt många andra journalister verksamma i Ukraina, en missvisande bild av Högra sektorns och Azovs inflytande i landet. När dokumentären visades på franska Canal+ skrev flera namnkunniga journalister från La Croix, Le Figaro, Libération, France 24 m.fl. ett öppet brev till Paul Moreira. Länk till franska brevet. Se den svenska översättningen nedan.
Journalist Stefan Olsson skrev i Svenska Dagbladet 15 april följande artikel “Konspiration på film snart i en TV nära dig” där han bland annat säger: “Det finns därför anledning att påpeka att det är skillnad mellan att presentera en vinklad historia och en historia baserad på faktafel och fantasier. Det är inget fel med partsinlagor, men även dessa bör väl vara underbyggda?”
Den norske journalisten och författaren, John Færseth, skrev 13 april artikeln “Ulike fortellinger i krig” i Dagbladet och säger bl.a. följande: «Siden Euromaidan i 2014 har Ukraina vært i sentrum for en krig mellom fortellinger, som vi antakelig vil se mer av i takt med at Syria forsvinner ut av nyhetsbildet. En av disse fortellingene er om revolusjonen som dominert av reaksjonære krefter utenfor kontroll. En fortelling som primært har blitt spredt av russiske medier og som nå etter planen skal vises på svensk TV.»
Vi, de undertecknade organisationerna, anser att dokumentären “Ukraina – revolutionens mörka sida” inte bör visas utan en anslutande diskussion där det som filmen visar sätts i perspektiv, där kritiska röster får utrymme att lägga fram sina argument. Filmen ger en mycket felaktig och missvisande bild av situationen i dagens Ukraina. Det är beklagligt att SVT väljer att sända en dokumentär som bygger på konspirationsteorier, där fakta så grovt förvrängs och undangöms.
Vi bistår gärna med namn på kunniga personer inom området.
Undertecknade organisationer:
Active Ukrainians in Europe
Maidan Norway
Ukrainska institutet i Sverige
Ukrainska Kulturcentrum i Skandinavien
Ukrainska Kvinnounionen i Skandinavien
Ukrainska Sällskapet i Göteborg
Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen i Malmö
Unga Ukrainare i Sverige
VATRA – Ukrainian Association in Sweden
Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Kontaktpersoner Sverige:
Hanna Söderbaum, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter (hanna.soderbaum@ostgruppen.se)
Kopia till:
Kulturminister Alice Bah Kunhke,
Kulturdepartementet, kulturdepartementet.registrator@regeringskansliet.se
Ledamöterna i riksdagens kulturutskott v/ Ordförande Olof Lavesson, olof.lavesson@riksdagen.se
Ledamöterna i SVT:s styrelse v/ styrelseordförande Anna-Karin.Celsing@svt.se
SVT VD Hanna Stjärne, hanna.stjarne@svt.se
Agenda (SVT) agenda@svt.se
Sydsvenskan, medandraord@sydsvenskan.se
Verdens Gang v/ Hans-Petter Sjøli, hans.petter.sjoli@vg.no
Sveriges ambassad i Ukraina: ambassaden.kiev@gov.se
Ukrainas ambassad i Sverige: emb_se@mfa.gov.ua
Norges ambassade i Ukraina: emb.kyiv@mfa.no
Ukrainas ambassade i Norge: emb_no@mfa.gov.ua
Öppet brev till Paul Moreira efter ”Ukraine, les masques de la révolution”
Den dokumentär som sändes i måndags i Spécial Investigation på Canal+ väcker reaktioner. 18 journalister, som alla är insatta i ämnet efter att ha arbetat på plats, skriver ett öppet brev till upphovsmannen.
Vi är reportrar som regelbundet arbetar i Ukraina. Några är permanenta korrespondenter i Kiev och i regionen, andra är speciellt utsända. Genom texter, radio, tv och bilder har vi alla på plats bevakat Maidanrevolutionen, annekteringen av Krim och kriget i Donbass.
Vi utgör tillsammans tiotals par ögon, öron, minnesanteckningar, pennor, kameror och fotoapparater. Vi är till stor del rysktalande, lika Rysslandsvänliga som Ukrainavänliga, men framför allt journalister.
Den 1 februari chockades vi av Paul Moreiras dokumentär ”Ukraine – Les masques de la Révolution” som visades i Spécial Investigation på Canal 5+. Inte av den tes som filmen driver. Vi beskriver och analyserar extremhögern i Ukraina sedan lång tid. Vi visar i våra inlägg och bidrag att kriget har gjort den hätskare, tungt beväpnad och att den utgör en fara för landets framtid.
Nej. Det som gjort oss väldigt illa till mods i den här filmen är frånvaron av perspektiv i en komplicerad fråga i relationen mellan Ryssland och Ukraina som går tillbaka långt i tiden. Den förvirring som då uppstår vidmakthålls av en rad faktafel och obekräftade uppgifter, förkortningar och montagemanipulationer.
Hur kan man med tystnad förbigå användningen av odaterade Youtubebilder av nynazistiska fackelmarscher som ägt rum efter Maidan, bilder som lagts in i montaget för att få dem att framstå som en episod i revolutionen? Eller spekulationerna om partimedlemskapet hos demonstrationens nyckelpersoner?
Vi beklagar också en ytterst förenklad behandling av språkfrågan i Ukraina. Den kan förvisso vara knepig i vissa situationer. Men landet är trots allt ett av de mest tvåspråkiga länderna i Europa. På grund av sin brist på kunskap om landet förenklar han dramatiskt när han betecknar Ukrainas invånare som ”ryssar” eller ”ukrainare av ryskt ursprung” – i ett land där identiteten år 2016 inte definieras bara enligt den etno-lingvistiska faktorn.
Håller motsättningen mellan ukrainsktalande och rysktalande streck, när många representanter för de ukrainska nationaliströrelserna svarar Paul Moreira på Pusjkins språk? De flesta ukrainare behärskar både ukrainska och ryska. Och sedan 2004 är uppdelningen av landet i öst och väst inte längre en helt effektiv tolkningsmall. Vi konstaterar oroligt att Paul Moreira upprepar ett fenomen som han säger sig vilja klandra i en intervju i l’Humanité: att skriva historia ”i svart och vitt”.
Vi är därför förfärade över hans beskrivning av annekteringen av Krim. ”Efter revolutionen röstade Krims befolkning i en folkomröstning enhälligt för en förening med Ryssland.” Det nöjer han sig med att påstå och kringgår nogsamt den speciella situation som omröstningen hölls i, nämligen den systematiska utplaceringen av ryska stridskrafter på halvön. För att nu citera bara en enda sak.
Den här filmens stora trick är att göra paramilitära extremistgrupper till de viktigaste bärarna av den ukrainska revolutionen. De var den väpnade grenen av en folklig mobilisering, som hade sitt eget stöd bland medborgarna. Extremistgrupperna stärktes och vidareutvecklades senare som en reaktion på Rysslands annektering av Krim och när det dök upp separatister i östra delen av landet.
Donbasskriget, ett hybridkrig som har krävt nära 10 000 döda sedan april 2004, förklarar nästan allt det som beskrivits av Paul Moreira. Och ändå är det bortplockat ur filmen som mindre viktigt. Att gå förbi det är ett stort misstag. De ukrainska frivilligbataljonerna, med mycket stor spridning i skilda samhällsgrupper, består till en del av radikala nationalister. Det är inte längre någon hemlighet för någon. De här formeringarna, som är heterogena och svåra att analysera, är en spegel av ett ukrainskt samhälle i krig.
Frivilligbataljonerna inger oro genom att den militära ledningen saknar kontroll över dem. Det här problemet har tagits upp i många rapporter från internationella NGO och i flera reportage i fransk press. Fastän Paul Moreira hävdar att han intresserar sig för bataljonerna, behandlar hans film aldrig den ukrainska regeringens åtgärder vad gäller bataljonerna, som nästan alla har avväpnats eller inlemmats i de reguljära styrkorna under 2015.
Tvärtemot vad Paul Moreira högljutt påstår har vi ständigt behandlat den här frågan i vår bevakning av händelseutvecklingen. Vi anser att det rör sig om ett fenomen som de ukrainska myndigheterna inte har tagit itu med, utan rentav utnyttjat. Men med hjälp av fakta avvisar vi kraftfullt teorin om en statskupp i februari 2014 av paramiliära extremistgrupper.
En passage i den här filmen, kanske den viktigaste, skulle ha kunnat göra oss försonliga: den som ägnas den fasansfulla dagen den 2 maj 2014 i Odessa, då blodiga sammandrabbningar mellan proukrainska och proryska demonstranter slutade med att 42 människor, huvudsakligen proryska, dog i en brand. Nästan två år efteråt har det ukrainska rättsväsendet inte klarlagt tragedin i Odessa. Tvärtemot vad Paul Moreiras berättelse ger vid handen är det här dramat inte det enda under de två senaste åren som förblivit ouppklarat.
Paul Moreiras tes, som han försvarat från första dagen av inspelningen, hindrar honom från att se att tvärtemot vad han hävdar så har alla dessa händelser rapporterats, studerats och dokumenterats av franska medier och den övriga internationella pressen. Sedan två år tillbaka studerar vi omvandlingen av ett mycket stort och misskänt land i Europa. Samtidigt måste vi hantera bevakningen av ett öppet krig mellan två länder.
Många av oss har från första början sett Paul Moreiras dokumentärer som ibland har påverkat vår syn på vårt arbete. Vi lyfter kollegialt på hatten för det oftast seriösa och nödvändiga arbete som utförs av produktionsbolaget Premières Lignes. Därför är vi mycket överraskade och ledsna över att se honom hemfalla åt en så farlig intellektuell lättja när det gäller Ukraina.
SIGNATURER:
Ksenia Bolchakova, Yves Bourdillon, Gulliver Cragg, Marc Crepin, Régis Genté, Laurent Geslin, Sébastien Gobert, Paul Gogo, Emmanuel Grynszpan, Capucine Granier-Deferre, Alain Guillemoles, James Keogh, Céline Lussato, Elise Menand, Stéphane Siohan, Olivier Tallès, Elena Volochine, Rafael Yaghobzadeh.
Fotnot från redaktionen:
Efter kritik av sin dokumentär har Paul Moreira svarat på viss kritik på sin sajt ”Premières lignes”.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
