viewpoint-east.org

Lviv – vår kloka lejonkung

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För någon kväll sedan stod jag och tittade ut från ett fönster i en lägenhet på Svobody avenyn i Lviv. I huset rakt över gatan kunde jag se ner på nattklubben Splits dansgolv. Vackra ljusformationer lekte över dess golv. Klubben är nog inte så beskedlig som man kan tro. Vissa rykten säger att här pågår koppleri, och att vissa högdjur inom Lvivs undre värld dras dit. “Men så här på avstånd ser det gemytligt ut. Nästan lockande, för någon som gillar nattklubbande. Själv tillhör jag inte den sorten,” fastslår jag.

Jag lyfte blicken, och såg upp mot husets övervåning. Där huserar Samopomitj, partiet som grundades av Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyj. Det är ett parti med ambitionen att städa ut all korruption, och med ut ska också kvarlevorna från den sovjetiska nomenklaturan, och de postsovjetiska monstren som växte upp ur de rabatterna.

När jag stod där och tittade på huset, och funderade på de mystiska våningsplanen mellan nattklubben och stadens mest inflytelserika parti, kom jag att tänka på TV-serien Boardwalk. På ena våningen pågår festande av eventuellt skumma individer eller grupperingar, och på det andra ska Ukrainas politiska framtid utformas. En framtid som förhoppningsvis går från korruption och annat mygleri.

För mitt inre illustrerade huset hur svårt det är för politiker i Ukraina att undvika att komma i kontakt med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till oegentligheter. På varje plan kan du möta dem. Om du har riktig osis måste du gå förbi dem varje dag du går till jobbet. Hur gör man det utan att något skräp smetar av sig på dig? I Boardwalk lyckades väl ingen att vara ren. Alla blev nerskräpade.

Och i Lviv har vi dessutom mycket skräp. Soptunnorna är fortfarande överfulla, särskilt om man tar sig ut från centrum. Den här skräphistorien som snart pågått i ett år, har verkligen smetat av sig på borgmästaren. Rykten säger att han utsätts för utpressning av illegala ligor som vill roffa åt sig förtjänsterna från, samt tvätta smutsiga pengar Lvivs turistnäring. Andra rykten menar att han också är insyltad i någon korruptionshärva och har koppling till olika ligor. Sådana här ligorna trivs på ställen som Split. Faktum är att de växer snabbt och bäst i anslutning till dansgolv som dessa. Det har jag fått lära mig av Boardwalk.

Oavsett orsaken till att skräphögarna fortsätter att frodas vågar jag inte uttala mig om. Men jag kunde inte låta bli att fantisera, när jag stod där i fönstret och tittade ner på nattklubben Split, och sedan vidare upp mot fönster Samopomitj. Tänk om det det är lite som i Boardwalk… Och tänk vad som kan utspela sig i trapphuset som Split och Samopomitj samsas om. 

Men Lviv, som är en gammal och erfaren vän, har med sina 761 år sett så mycket. (Mycket mer än vad Atlantic city hade gjort innan ligorna slog sig ner på dess träpålar.) Och nog ska vårt Lviv, vår vackra och kloka lejonkung, som segrat över så många krig och farsoter, även överlista denna kris. Om det är jag fullt och fast övertygad om.

Foto: Sophie Engström.

Ukrainarna – världens lyckligaste folk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För en tid sedan gjorde jag en postning om tolerans. Jag beskrev hur jag under mina​ år i Lviv blivit mer tolerant mot mina grannars ljudström. Kaxigt utnämnde jag Lvivs invånare till världens mest toleranta folk. Jag tänker inte fördjupa mig i om mitt påstående bär någon sanning. Det som däremot gladde mig var att så många ukrainare reagerade positivt. Eller rättare sagt, hur oerhört tacksamma och glada de blev av mina ord. Jag blev själv lite överraskad, och generat skrapade jag med foten och sa, “äsch, det var ingenting”.

Det här fick mig att fundera. Varför tycker jag att det är så häpnadsväckande? Varför förundras jag över ukrainarnas glädje av att beskrivas i goda ordalag? Jag beslutade mig för att undersöka saken närmare.

Genom en mini- (och fullkomligt ovetenskaplig) studie, kom jag fram till att det här är en avgörande skillnad mellan mig, mina landsmän och ukrainarna. Folket som bor på de ukrainska slätterna och i bergen har ett nästan omåttligt behov av att höra positiva betraktelser av det egna landet.

Mitt undersökningsunderlag var min facebookström, min Twitterström och samtal med lite löst folk. (Visst skrev jag väl att studien var ovetenskaplig?) När jag jämförde mina ukrainska kontakter med mina svenska dito såg jag en slående skillnad. Ukrainarna delade bilder på vårblommor, glada fester, tankeväckande teckningar, konst, musikvideos och givetvis mängder av selfies framför diverse turistattraktioner eller utsikter etc etc. Jag såg givetvis även länkar till olika politiska problem, bilder och texter från det ofattbart otäcka kriget i östra Ukraina (samt bilder från andra oroshärdar i världen). Men summa summarum var de positiva postningarna om det egna landet överrepresenterat. 

När jag så vände blicken mot mina svenska kontakter såg jag raka motsatsen. Faktum är att jag bara hittade några fåtal positiva postningarna om det egna landet. Sverige framstod genom mitt flöde som ett synnerligen farligt, oroligt och hemskt land. Bland mina kontakter hittade jag bara några socialdemokrater som verkade nöjda med landet. Annars var det mest skräp. (Och så finns den en tjej på Brännö som verkligen utmanar bilden av Sverige som världens mest dystra plats.)

Eftersom jag har bott större delen av mitt liv i Sverige vet jag att mitt flöde är orättvist. Så dåligt är inte Sverige. Eller mer korrekt, Sverige är ett förbaskat bra land. Visst kan allt alltid bli bättre. Men Sverige är fantastiskt (för att använda en gammal dänga från reklamvärlden), i alla fall om man jämför med många andra länder på vårt klot. 

Vad säger nu min lilla (helt ovetenskapliga) studie? Jag är inte helt säker på att jag vet svaret på det, men en sak är säkert, det är uppenbart att “du inte ska tro att du är bättre än vi“… Nej, vänta nu. Det där blev ju helt fel! Äsch, jag försöker igen.

Mina ukrainska kontakter har kanske skäl att vilja belysa landets positiva sidor. Handen på hjärtat, när läste du senast något positivt om Europas största land? Om du hade bott i ett land som nästan enkom beskrevs som ett betonggrått krigs- och korruptionsträsk, hade du inte då önskat att få läsa lite trevliga saker om ditt land? Kanske främst eftersom du troligen känt till massor av positiva skeenden i ditt land.

Det blir därför ganska beklämmande att de som då har det mycket bättre, i stor utsträckning ägnar sig åt beskriva den egna hemvisten som hemsökt. Blir det inte ett slag i ansiktet på de som verkligen har det dåligt? Ja, så kan man tänka… och inte är det sagt att jag tänker som jag skriver, även om så ofta är fallet.

Det får mig även att undra, tillhör verkligen svenskarna världens lyckligaste folk? Eller håller ukrainarna på att gå om?

Och eftersom detta kanske är en negativ betraktelse av Sverige och svenskarna, borde den ju delas i parti och minut, som min mor säger.

(Enligt en helt ovetenskaplig studie är detta) en lycklig hund på piedestal. Foto: Sophie Engström.

På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.

Världens mest toleranta folk bor i Lviv

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är förstås ingen ny tanke, men att betrakta svensken som världens mest toleranta folk är givetvis verklighetsfrånvänt, tänker jag när jag ligger och tittar i taket hemma i Lviv. Nattens skuggor leker med inredningen. Vanligtvis ofarliga hörn blir plötsligt skrämmande.

Och allt ackompanjerat av grannens usla musiksmak.

En natt för många år sedan låg jag också sömnlös och lyssnade på grannens usla musiksmak. Jag bodde då i den ökända förorten Kortedala. Den är ju tyvärr inte känd för sin natursköna placering, utan för våld, integrationsproblem och arbetslöshet. I det hus jag bodde, på Gregorianska gatan, fanns allt det där. Och så jag. Eftersom jag var högutbildad med arbete, tillhörde jag en försvinnande liten minoritet. Men envis som jag var ville jag å det bestämdaste bo kvar.  Jag ville inte tillhöra de som flydde den här stadsdelen. Jag ville vara med och förbättra den. Men just den där natten undrande jag varför jag envisades med det.

Grannens musik dånade genom väggar och fönster. Jag var först arg. En ilska som övergick till rädsla. Jag ville gå ner och säga till. Men jag vågade inte. Skulle jag ringa polisen, tänkte jag. Eller störjouren kanske. Efter en tid tystnade musiken, men jag kunde fortfarande inte sova. Jag var fruktansvärt arg. Arg för att jag väckts och hållits vaken. Trots att jag nu hade alla möjligheter att somna om, valde jag att ligga kvar i sängen och reta mig på det inträffade.

När jag nu ligger här i Lviv och lyssnar till grannens usla musiksmak, tänker jag på det där tillfället. Jag tänker på alla andra gånger jag retade upp mig på mina grannar. Och jag ser plötsligt mig själv utifrån.

Nu ligger jag här och låter min blick leka mellan skuggorna och ljusen. Och med den inre förvissningen om att grannen nog somnar till slut, och förhoppningsvis stänger denne av musiken före det. Det är nämligen det jag lärt mig här, att man överlever om man är fatalist. Vissa saker går inte att ändra på. Som grannar till exempel. Och i synnerhet inte deras musiksmak.

Så jag tillhör nog världens mest toleranta folk, men jag behövde bara bo i Lviv några år för att uppnå det.

Världens mest toleranta folk? Foto: Sophie Engström.

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni