viewpoint-east.org

Öppet brev till SVT

Category: ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Detta är ett öppet brev till redaktionen på Dokument utifrån på SVT. Brevet är undertecknat av Active Ukrainians in EuropeMaidan NorwayUkrainska institutet i SverigeUkrainska Kulturcentrum i SkandinavienUkrainska Kvinnounionen i SkandinavienUkrainska Sällskapet i GöteborgUkrainsk-Svenska Kulturföreningen i MalmöUnga Ukrainare i SverigeVATRA – Ukrainian Association in SwedenÖstgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Till Redaktionen på Dokument utifrån

Med anledning av att Dokument utifrån ska sända dokumentären Ukraina – revolutionens mörka sida

Det har kommit till vår kännedom att SVT dokumentär den 1/5 ska sända dokumentärfilmen “Ukraina – revolutionens mörka sida” av Paul Moreira. (http://www.svt.se/dokument-utifran/ukraina-revolutionens-morka-sida).

Dokumentären är mycket kontroversiell och ger, enligt många andra journalister verksamma i Ukraina, en missvisande bild av Högra sektorns och Azovs inflytande i landet. När dokumentären visades på franska Canal+ skrev flera namnkunniga journalister från La Croix, Le Figaro, Libération, France 24 m.fl. ett öppet brev till Paul Moreira. Länk till franska brevet. Se den svenska översättningen nedan.

Journalist Stefan Olsson skrev i Svenska Dagbladet 15 april följande artikel “Konspiration på film snart i en TV nära dig” där han bland annat säger: “Det finns därför anledning att påpeka att det är skillnad mellan att presentera en vinklad historia och en historia baserad på faktafel och fantasier. Det är inget fel med partsinlagor, men även dessa bör väl vara underbyggda?”

Den norske journalisten och författaren, John Færseth, skrev 13 april artikeln “Ulike fortellinger i krig” i Dagbladet och säger bl.a. följande: «Siden Euromaidan i 2014 har Ukraina vært i sentrum for en krig mellom fortellinger, som vi antakelig vil se mer av i takt med at Syria forsvinner ut av nyhetsbildet. En av disse fortellingene er om revolusjonen som dominert av reaksjonære krefter utenfor kontroll. En fortelling som primært har blitt spredt av russiske medier og som nå etter planen skal vises på svensk TV.»

Vi, de undertecknade organisationerna, anser att dokumentären “Ukraina – revolutionens mörka sida” inte bör visas utan en anslutande diskussion där det som filmen visar sätts i perspektiv, där kritiska röster får utrymme att lägga fram sina argument. Filmen ger en mycket felaktig och missvisande bild av situationen i dagens Ukraina. Det är beklagligt att SVT väljer att sända en dokumentär som bygger på konspirationsteorier, där fakta så grovt förvrängs och undangöms.

Vi bistår gärna med namn på kunniga personer inom området.

Undertecknade organisationer:

Active Ukrainians in Europe
Maidan Norway
Ukrainska institutet i Sverige
Ukrainska Kulturcentrum i Skandinavien
Ukrainska Kvinnounionen i Skandinavien
Ukrainska Sällskapet i Göteborg
Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen i Malmö
Unga Ukrainare i Sverige
VATRA – Ukrainian Association in Sweden
Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Kontaktpersoner Sverige:
Hanna Söderbaum, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter (hanna.soderbaum@ostgruppen.se, 0730 488 531)
Irina Prissiazniouk, VATRA-Ukrainska Riksförbundet i Sverige. (vatra@mail.com, 0708 12 01 31)

Kontaktperson Norge:
Hallvard Fagerland, Maidan Norway
(hallvard@maidan.no, + 47 92420545)

Kopia till:
Kulturminister Alice Bah Kunhke,
Kulturdepartementet, kulturdepartementet.registrator@regeringskansliet.se
Ledamöterna i riksdagens kulturutskott v/ Ordförande Olof Lavesson, olof.lavesson@riksdagen.se
Ledamöterna i SVT:s styrelse v/ styrelseordförande Anna-Karin.Celsing@svt.se
SVT VD Hanna Stjärne, hanna.stjarne@svt.se
Agenda (SVT) agenda@svt.se
Sydsvenskan, medandraord@sydsvenskan.se
Verdens Gang v/ Hans-Petter Sjøli, hans.petter.sjoli@vg.no
Sveriges ambassad i Ukraina: ambassaden.kiev@gov.se
Ukrainas ambassad i Sverige: emb_se@mfa.gov.ua
Norges ambassade i Ukraina: emb.kyiv@mfa.no
Ukrainas ambassade i Norge: emb_no@mfa.gov.ua

Öppet brev till Paul Moreira efter ”Ukraine, les masques de la révolution”

Den dokumentär som sändes i måndags i Spécial Investigation på Canal+ väcker reaktioner. 18 journalister, som alla är insatta i ämnet efter att ha arbetat på plats, skriver ett öppet brev till upphovsmannen.

Vi är reportrar som regelbundet arbetar i Ukraina. Några är permanenta korrespondenter i Kiev och i regionen, andra är speciellt utsända. Genom texter, radio, tv och bilder har vi alla på plats bevakat Maidanrevolutionen, annekteringen av Krim och kriget i Donbass.

Vi utgör tillsammans tiotals par ögon, öron, minnesanteckningar, pennor, kameror och fotoapparater. Vi är till stor del rysktalande, lika Rysslandsvänliga som Ukrainavänliga, men framför allt journalister.

Den 1 februari chockades vi av Paul Moreiras dokumentär ”Ukraine – Les masques de la Révolution” som visades i Spécial Investigation på Canal 5+. Inte av den tes som filmen driver. Vi beskriver och analyserar extremhögern i Ukraina sedan lång tid. Vi visar i våra inlägg och bidrag att kriget har gjort den hätskare, tungt beväpnad och att den utgör en fara för landets framtid.

Nej. Det som gjort oss väldigt illa till mods i den här filmen är frånvaron av perspektiv i en komplicerad fråga i relationen mellan Ryssland och Ukraina som går tillbaka långt i tiden. Den förvirring som då uppstår vidmakthålls av en rad faktafel och obekräftade uppgifter, förkortningar och montagemanipulationer.

Hur kan man med tystnad förbigå användningen av odaterade Youtubebilder av nynazistiska fackelmarscher som ägt rum efter Maidan, bilder som lagts in i montaget för att få dem att framstå som en episod i revolutionen? Eller spekulationerna om partimedlemskapet hos demonstrationens nyckelpersoner?

Vi beklagar också en ytterst förenklad behandling av språkfrågan i Ukraina. Den kan förvisso vara knepig i vissa situationer. Men landet är trots allt ett av de mest tvåspråkiga länderna i Europa. På grund av sin brist på kunskap om landet förenklar han dramatiskt när han betecknar Ukrainas invånare som ”ryssar” eller ”ukrainare av ryskt ursprung” – i ett land där identiteten år 2016 inte definieras bara enligt den etno-lingvistiska faktorn.

Håller motsättningen mellan ukrainsktalande och rysktalande streck, när många representanter för de ukrainska nationaliströrelserna svarar Paul Moreira på Pusjkins språk? De flesta ukrainare behärskar både ukrainska och ryska. Och sedan 2004 är uppdelningen av landet i öst och väst inte längre en helt effektiv tolkningsmall. Vi konstaterar oroligt att Paul Moreira upprepar ett fenomen som han säger sig vilja klandra i en intervju i l’Humanité: att skriva historia ”i svart och vitt”.

Vi är därför förfärade över hans beskrivning av annekteringen av Krim. ”Efter revolutionen röstade Krims befolkning i en folkomröstning enhälligt för en förening med Ryssland.” Det nöjer han sig med att påstå och kringgår nogsamt den speciella situation som omröstningen hölls i, nämligen den systematiska utplaceringen av ryska stridskrafter på halvön. För att nu citera bara en enda sak.

Den här filmens stora trick är att göra paramilitära extremistgrupper till de viktigaste bärarna av den ukrainska revolutionen. De var den väpnade grenen av en folklig mobilisering, som hade sitt eget stöd bland medborgarna. Extremistgrupperna stärktes och vidareutvecklades senare som en reaktion på Rysslands annektering av Krim och när det dök upp separatister i östra delen av landet.

Donbasskriget, ett hybridkrig som har krävt nära 10 000 döda sedan april 2004, förklarar nästan allt det som beskrivits av Paul Moreira. Och ändå är det bortplockat ur filmen som mindre viktigt. Att gå förbi det är ett stort misstag. De ukrainska frivilligbataljonerna, med mycket stor spridning i skilda samhällsgrupper, består till en del av radikala nationalister. Det är inte längre någon hemlighet för någon. De här formeringarna, som är heterogena och svåra att analysera, är en spegel av ett ukrainskt samhälle i krig.

Frivilligbataljonerna inger oro genom att den militära ledningen saknar kontroll över dem. Det här problemet har tagits upp i många rapporter från internationella NGO och i flera reportage i fransk press. Fastän Paul Moreira hävdar att han intresserar sig för bataljonerna, behandlar hans film aldrig den ukrainska regeringens åtgärder vad gäller bataljonerna, som nästan alla har avväpnats eller inlemmats i de reguljära styrkorna under 2015.

Tvärtemot vad Paul Moreira högljutt påstår har vi ständigt behandlat den här frågan i vår bevakning av händelseutvecklingen. Vi anser att det rör sig om ett fenomen som de ukrainska myndigheterna inte har tagit itu med, utan rentav utnyttjat. Men med hjälp av fakta avvisar vi kraftfullt teorin om en statskupp i februari 2014 av paramiliära extremistgrupper.

En passage i den här filmen, kanske den viktigaste, skulle ha kunnat göra oss försonliga: den som ägnas den fasansfulla dagen den 2 maj 2014 i Odessa, då blodiga sammandrabbningar mellan proukrainska och proryska demonstranter slutade med att 42 människor, huvudsakligen proryska, dog i en brand. Nästan två år efteråt har det ukrainska rättsväsendet inte klarlagt tragedin i Odessa. Tvärtemot vad Paul Moreiras berättelse ger vid handen är det här dramat inte det enda under de två senaste åren som förblivit ouppklarat.

Paul Moreiras tes, som han försvarat från första dagen av inspelningen, hindrar honom från att se att tvärtemot vad han hävdar så har alla dessa händelser rapporterats, studerats och dokumenterats av franska medier och den övriga internationella pressen. Sedan två år tillbaka studerar vi omvandlingen av ett mycket stort och misskänt land i Europa. Samtidigt måste vi hantera bevakningen av ett öppet krig mellan två länder.

Många av oss har från första början sett Paul Moreiras dokumentärer som ibland har påverkat vår syn på vårt arbete. Vi lyfter kollegialt på hatten för det oftast seriösa och nödvändiga arbete som utförs av produktionsbolaget Premières Lignes. Därför är vi mycket överraskade och ledsna över att se honom hemfalla åt en så farlig intellektuell lättja när det gäller Ukraina.

SIGNATURER:

Ksenia Bolchakova, Yves Bourdillon, Gulliver Cragg, Marc Crepin, Régis Genté, Laurent Geslin, Sébastien Gobert, Paul Gogo, Emmanuel Grynszpan, Capucine Granier-Deferre, Alain Guillemoles, James Keogh, Céline Lussato, Elise Menand, Stéphane Siohan, Olivier Tallès, Elena Volochine, Rafael Yaghobzadeh.

Fotnot från redaktionen:

Efter kritik av sin dokumentär har Paul Moreira svarat på viss kritik på sin sajt ”Premières lignes”.

Översättning: Bo Bergman

 

far away


En musikalisk promenad

Category: by sophie engström, music, photo by prallin & sonia, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

Vi vet inte vad vi hör.

När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.


Ett band mellan Ukraina och Japan

Category: by sophie engström, poland, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.

Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.

Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?

Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.

I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).

I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.

Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.

image

image

Zupagrafika

image

Art Studio Agrafka

image

image

image

image


Dagarna utan slut

Category: Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är två år sedan, de där dagarna, men på många sätt har de bara fortsatt att vara just de dagarna. Dagarna när vi lärde oss orden för sorg. Небесна сотня. De Himmelska hundra.

Jag trodde de var de värsta dagarna i mitt liv, men efter det har jag gått genom så många skräckfyllda timmar, dagar, veckor. Nu vet jag att jag tidigare aldrig på riktigt förstått hur illa civila kan drabbas om makthavarna beslutar sig för att använda våld.

Ganska ofta får jag höra att jag inte är tillräckligt opartisk. Ibland menar man att jag och många andra stod på fel sida. Jag får också väldigt ofta höra, av folk som inte var i Ukraina just då, att jag ingenting förstår eller förstod. De är många, de där i Sverige, Tyskland, Norge, Storbritannien osv som säger att de vet bättre vad som hände än vi som kände det genom våra liv här.

Men någonting som ni, självutnämnda allvetare, faktiskt verkar fallera att förstå är hur ont det gör. Hur ont det gör när man slits i stycken av att se hur människors hopp om förändring krossas av övervåld. Någonting inom en tynar bort. Förtvinar. Det är tilltron och tilliten.

En del kanske tänker att de inte är så viktiga incitament för en person eller samhällskropp. Men från andra sidan av muren av krossat förtroende, kan jag hälsa, att tilltro och tillit är det som ger oss förmågan att drömma. Utan drömmar orkar vi inte skapa. Utan kreationer kvävs vi i ett vakuum.

Jag ser ut genom fönstret. Tänker på alla som miste livet. På alla som skadades för livet. På alla som än idag för sitt inre vandrar genom kravallkaotiska gator. Anhöriga som förlorat sina älskade.

De himmelska hundra kan räknas i tusentals.

640px-Bodies_of_protesters_in_the_hotel_Ukraine_lobby._Clashes_in_Kiev,_Ukraine._Events_of_February_20,_2014-2
Bodies of protesters in the hotel Ukraine lobby: Yu. Paraschuk, U. Holodnyuk and R. Varenitsya. Events of February 20, 2014 in Kiev” by Mstyslav Chernov


Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.


Om det där med trafiken och en saknad artist

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.

12631479_1063613430355795_4247223016247085809_n

859022_10205289887394967_5189016734517653015_o

Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)

Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.

Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.

Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.

Bild från gårdagens hyllningar till  Kuzmenkos minne. Bild  © Alexander KULYK

Bild från gårdagens hyllningar till Kuzmenkos minne. Bild © Alexander KULYK

——

På WHOs sida finner ni internationell statistik över dödstalen.


Ukrainska julsånger

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

En av de saker jag uppskattar mest med ukrainska julen är Dominikanska katedralens körfestival, där ukrainska julsånger (Колядки) framförs av olika körer. Igår hade jag turen att få lyssna till en kör med blinda deltagare. De hade väldigt vackra och klara röster. Körledaren, som stod bakom kören istället för framför, hade dessutom flera innovativa arrangemang på julsångerna.

Tyvärr har jag missat kören Soli Deo. Jag har aldrig fått möjlighet att lyssna till dem live.

image

image

Två timmar med ukrainska julsånger: