viewpoint-east.org

Om det där med trafiken och en saknad artist

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.

12631479_1063613430355795_4247223016247085809_n

859022_10205289887394967_5189016734517653015_o

Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)

Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.

Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.

Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.

Bild från gårdagens hyllningar till  Kuzmenkos minne. Bild  © Alexander KULYK

Bild från gårdagens hyllningar till Kuzmenkos minne. Bild © Alexander KULYK

——

På WHOs sida finner ni internationell statistik över dödstalen.

Share

Alexander Skrjabin

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Äntligen! Skrjabin!” Utbrast jag igår när jag gick hem från Lvivs filharmoni. Ända sedan jag besökte Skrjabinmuseet i Moskva har jag hoppats att få höra hans musik på riktigt, fysiskt, vara där i rummet när hans speciella toner sprider sig i konsertsalen. Igår uppfylldes min önskan. Och det var sannerligen med råge.

Lvivs filharmoni inledde kvällen med Skrjabins Pianokonsert i fiss-moll (op. 20) och avslutade kvällen med Prometheus: ”Le poème de feu” (op. 60). I Promethues avslutande toner återfinns det en kör, men gårdagens uppsättning hade uteslutit den. Döm om min förvåning när jag igår upplevde att det faktiskt uppstod ett körljud som ett resultat av hela orkesterns gemensamma styrka! Gårdagens konsert hade dessutom ett ljusspel, inspirerat av Skrjabins färgpåverkan (läs mer på wiki). Jag är i allmänhet inte mycket för publikfriande spektakel, men detta var faktiskt lyckat, och med tanke på att verket sällan uppförs med ljusspel, mycket speciellt och inspirerande.

Ni kan nedan ser och höra till Prometheus framförd av Frankfurt radioorkester. (Dock utan ljusspel.)


Del ett


Del två


Del tre

Alexander Skrjabin blev inte gammal. Han dog 1915 endast 43 år efter att ha fått blodförgiftning. Men det har inte hindrat ryssarna att, med rätta, vara mycket stolta över sin excentriske Skrjabin. Skrjabin utvecklade ett färgsystem som han kanske är mest känd för. Tyvärr, skulle jag vilja tillägga, för hans kompositioner är faktiskt mycket mer intressanta än lite färgglada lampor. Vi mitt ovannämnda besök på Skrjabinmuseet i Moskva, fick jag förevisat mig hans “färgorgel”. Jag förstod verkligen ingenting och försökte övertyga den hjälpsamma guiden att man nog kan uppskatta hans musik utan att förstå hela essensen av hans något tokiga färgtänkande.

Likt många andra konstnärer under sin tid var Skrjabin inspirerad av mysticism. Jag borde säga att, trots det (!) är han en extremt intressant kompositör som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. En orsak till att han är så spännande att lyssna på kan vara hans ganska otraditionella sätt att inte göra “skillnad mellan dur- och molltonaliteter med samma namn (till exempel C-dur och c-moll)” (citat från wiki). Det innebär att man som lyssnare faktiskt lyfts ut ur ett förväntat scenario och verkligen flyger till en helt annan rymd! En känsla som nästan kan kännas hallucinogen – ur ett musikaliskt perspektiv, alltså.

Ni som aldrig hört Skrjabin, eller bara hört mycket lite, bör börja med att botanisera bland hans pianosonater. Sedan har ni ju ovannämnda verk, och framförallt hans undersköna Symfoni nr. 3, “Le Divin Poème” i c-moll (op. 43). När ni hört den, kommer ni antagligen vara för evigt förälskade!

Share

%d bloggers like this: