viewpoint-east.org

På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.

Vid sidan av folkfesten

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På påskdagen går jag som brukligt till Lvivs Skansen, och det trots att den typen av folkfester ofta skämmer mig mer än roar mig. Det är något märkligt när alla ska ha kul på beställning. Jag tycker ändå att påskfirandet på Skansen är av lite annan karaktär.

Mycket av det som pågår på Skansen en sådan här dag ingår i det ukrainska nationsbildandet. Det finns de som säkert skulle förföras av att behöva bevittna det, men ur ett svenskt perspektiv är det mycket intressant. För oss är Sverige och svenska traditioner så självklara att vissa av oss inte ens tycker att de är värda att vårda. Jag lägger ingen värdering huruvida det är av ondo eller godo att antingen lyfta och återupptäcka sina traditioner, som ukrainarna gör, eller att strunta i dem, som vissa svenskar vill göra. Men en sak är säkert, det ser fasligt trevligt ut att klä sig i färggranna kläder och leka lekar tillsammans. Men om det gör Ukraina någon nytta, kan bara framtiden förtälja.

Jag har fortfarande inte helt förstått alla seder och traditioner, och kan därför få fantisera fritt om vad de handlar om. Det skulle jag kunna ägna en alltför lång postning om, men jag väljer att lämna folkfesten och smyga iväg till en kyrka som står lite på sidan om. Den är ungefär lika mycket främling som jag.

Kyrkan heter Yazlivshuk kyrkan och kommer ursprungligen från Brody, som ligger nordost om Lviv. Den är en romersk-katolsk kyrka, och efter att polackerna fördrevs från regionen blev den ensam kvar. Eldsjälar i Brody har kämpat i flera år för att få hjälp med att rädda kyrkan, och för några år sedan hittade man slutligen polska finansiärer som bidrog till att få den flyttad till Skansen i Lviv. Där står den nu, lite ensamt, men ändå vackert beläget.

Kyrkan är oerhört vacker, med en märklig sakral arkitektur. Eldsjälarna från Brody menar att dess utformning är unik, och inte går att finna i vare sig Ukraina eller Polen.

I kyrkan finns en utställning med träfigurer. De kommer från hela Galicien. En av de mer i ögonfallande skulpturerna kan föreställa Johannes Nepomuk. Skulpturen har ett mycket underligt och hemlighetsfullt uttryck. Vad tänker han, när han står där i Yazlivshuk kyrkan? Kanske tycker han att folkfesten borde skruva ner musiken? Ja, vad vet jag…

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Debut i Polenpodden

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Min stämma går att höra i veckans avsnitt av Polenpodden. Det är en stor ära att få medverka i denna helt lysande podd. Tillsammans med Webb-Bulletinen är Polenpodden verkligen vår bästa vägvisare in i Polens absoluta hjärta. Veckans avsnitt är lika intressant som varje vecka. (Jag har tidigare skrivit om Polenpodden, som du kan läsa här.)

Om allt går vägen kommer ni får höra mer av min ljuva stämma i Polenpodden framöver. Det finns ju så många uppslag. Jag bor i ett gränsland där polacker satt sina avtryck i århundraden.

Här kan du höra senaste avsnittet.

Palatset i Łańcut ger perspektiv

Category: by sophie engström, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.

Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.

Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.

En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad. 

I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.

När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.


Visst är palatset ståtligt?


Här har någon prinsessa sovit…


Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?


Teatern.


Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?


En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.


En något trött besökare pustar ut i orangeriet.

Fragment från Łańcut

Category: by sophie engström, jiddish, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Łańcut. Vad säger det er egentligen? Endast lite, skulle jag tro, men här talar vi om en stad med stor potential och rikt kulturarv. Staden, som har c:a 20 000 bofasta, ligger på en kulle på vägen mellan den ukrainska gränsen och Kraków. Subkarpaterna, kallas regionen, eftersom den ligger nedanför Karpaterna.

Det är lätt att tro att Łańcut är en sömnig håla, likt de du finner i Sverige. Men så är det verkligen inte. Trots att jag anlände en blåsig marskväll, var det en väldig aktivitet. Alla restauranger och pubar var fyllda till sista plats. Unga och gamla syntes till på gatorna. Łańcut har ett eget bryggeri, Łańcut browar, som tillverkar öl med härlig blommig smak. Bara den gör att stan är värt ett besök.


Jag lyckades knipa en bild med tomma stolar. En bedrift, må jag säga.

En av de första byggnaderna jag sökte upp var synagogan. Synagogan uppfördes 1761 och lyckades mirakulöst överleva nazisternas härjningar. Det var tack vare Łańcuts palatsägare Alfred Anatoni Pototcki. Om han inte förhindrat förstörelsen av byggnaden hade dagens judar inte haft något att vallfärdas till. Och det gör de. Jag fick själv uppleva hur synagogan fylldes med deras röster och sång. En slags härlig revansch på historiens galenskap. Łańcuts judar räddades dock inte av palatsägaren, och de gick samma fruktansvärda öde till mötes som så alla andra judar i regionen.

Synagogan är egentligen bara öppen maj-augusti. Men vi hade tur. Chassiderna har nämligen den här​, och​ många andra synagogor i området, som resemål.

Om du åker Łańcut, och går till synagogan, kommer du dessutom möta Polens kanske mest sympatiska guide. Det är omöjligt att inte drabbas av akut vördnad när man hör hans berättelser​ om hur han själv hittade resterna av synagogans torarulle. Eller när du hör honom berätta om de olika väggmålningarna. “Modig som en tiger” eller “snabb som en hjort”. 

I nästa postning kommer jag skriva om palatset i Łańcut.

Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


Mycket plats för benen!


Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.