viewpoint-east.org

Category: music

  • En träff med Mozart 

    En träff med Mozart 

    Läsningstid: 2 minuter

    ​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

    Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

    Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

    Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

    Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

    Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.

  • Med hjälp av Liszt och Messiaen

    Med hjälp av Liszt och Messiaen

    Läsningstid: 2 minuter

    En kväll som denna är det kanske svårt att fokusera på något annat än en viss person med en höbal på huvudet. Ja, vi vet nog alla vem jag syftar på. 

    Men jag har i alla fall lyckats. Givetvis med hjälp av musik, och det var helt Collegium Musicum och de två pianisterna Svitlana Pozdnycheva och Anastasia Bojko förtjänst. 

    Temat för kvällen var jul. Inte alls konstigt, ty vi är mitt i trettonhelgen här i Lviv.

    På programmet stod J.S Bach, Bartok men det var Franz Liszts Weinachtsbaum samt Oliver Messiaen Jag sover, men mitt hjärta sover inte och Jul (Я сплю, та серце моє не засинає, Різдво) ur 20 stycken om Jesus som grep tag och slutligen slungade mitt ut ur samtiden. In i kärlekens och skönhetens oändlighet. 

    Det är uppenbarligen omöjligt att med ord beskriva den lättnad som breder ut sig i sinnet när man hör musik som denna. Dessutom framförd med bravur.

    Inte ens en halmgubbe i Washington kan skrämma mig ikväll. Jag är i Liszts och Messiaens välsignade beskydd.

  • Ukrainska koleda

    Ukrainska koleda

    Läsningstid: < 1 minut

    Något som jag älskar, och aldrig tröttnar på, är de ukrainska julsångerna. Koleda, som de kallas, är inte bara körsång utan även ett härligt julspel, med massor av mystik och humor. Tidigare om åren var det ofta så att man hörde dessa sånger först efter den katolska/protestantiska julen. Nu har julfirandet i Lviv svällt över alla bredder och man kan höra de ukrainska julsångerna redan nu.

    På det nya initiativet Goda traditioner i Galizien, en julmarknad med lokala producenter av delikatesser, kunde man idag höra dessa vackra sånger. Det kommer man kunna göra till slutet av januari, ackompanjerat av härliga dofter från grillen, korvar, ekologiska getostar och som grädde på moset kan man köpa smarriga bakelser tillverkade av konditoriet Zdoblew.

    Tidigare postning i ämnet.

  • En polsk omfamning 

    En polsk omfamning 

    Läsningstid: 2 minuter

    ​Självständighetsdagen. Den polska alltså. Det är idag. Det tycks mig som att den varken betyder att vara själv eller att den för den delen vidare ständig.

    Jag har varit i Polen den här dagen. Det jag har mött har tyvärr inte varit så självständigt. Mest bara sorgligt. Introvert. Huliganer som vrålar osammanhängande sörja, som jag mest känner mig alienerad inför. Jag antar och hoppas att jag har haft otur.

    Då är det bättre att fira den dagen i den före detta polska kronjuvelen Lviv. Eller Lwów på polska. Idag bjöd polska konsulatet med flera, nämligen upp till fest. Eller festival. Festival tillägnat den polske tonsättaren Ignaz Paderewski. Lvivs ödmjuka polske konsul höll ett vackert tal. Om musik och förbrödring. På ukrainska, förstås.

    Det är ett ordentligt program, som de bjuder på. Och idag inleddes festivalen med den mycket sympatiske pianisten och tonsättaren Leszek Możdżer.

    Med sina självständiga (!) och egensinniga  tolkningar av Chopin och Komeda skickade han ut oss på kosmiska promenader. Som lättsamt, men ändå insiktsfullt, lät oss svepa över sekel och genom tonrum. Som om han gav oss en tongivande omfamning. Med massor av polsk kärlek till oss.

    Det är det självständighetsdagen borde handla om. Att ge. Och omfamna. Sprida kärlek. Och att förståelse för vem man är. Och det lyckas Leszek Możdżer med.


    Leszek Możdżer med Lars Danielsson och Zohar Fresco.

  • En prolog 

    En prolog 

    Läsningstid: 3 minuter

    Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

    Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

    Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

    Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

    Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

    Och stilla bruset.