På dagens datum, för exakt 155 år sedan, föddes ett litet gossebarn på Odeongasse 3 i Wien. Pojken skulle senare lystra till namnet Alexander. Hans pappa, som hette Adolf, led av ett bekant syndrom som kallas för “stora författarambitioner”. Detta syndrom ledde till att han skulle ändra stavningen på sitt efternamn, från Semlinsky till von Zemlinsky, i förhoppningen att det skulle skriva nya kapitel i hans framgångssaga. Men någon adelstitel hade han i egentligen meningen inte, och det skulle också visa sig vara svåraste än så att bli en stor författare. Pappa Adolf var för övrigt född och uppvuxen i ett strikt katolskt hem, men han skulle lämna kyrkan när han fann sin livskamrat, Clara Semo, som var av judisk börd. Adolf konverterade för den sakens skull till judendomen, så Alexander von Zemlinsky, eller blott Zemlinsky om man hellre önskar så, växte upp i ett judisk hem.

Det sägs att Alexander bara var fyra år när han blev förälskad i musik. Upprinnelsen var att en vän till familjen flyttade in i deras lägenhet och med sig hade vännen ett piano. Lille Alexander visade sig ha musikalisk talang, vilket gjorde att vännen till familjen såg till att pojken fick ta lektioner i piano samt att han fick lära sig spela orgel. Så småningom blev Alexander såpass duktig att han spelade på gudstjänsterna i synagogan. När Alexander var 13 år skrev pappa in honom vid konservatoriet i Wien där han fick utbildning i bland annat musikteori.

Alexanders enträgna studier ledde till att han sju år senare publicerade sin första tonsättning, men han lär aldrig riktigt ha varit nöjd med det verket. Men måhända skulle han få ny insikt om tonsättarvärvet när han kom i kontakt med Johannes Brahms, som också skulle rekommendera att Alexander borde ta nya tag och våga publicera nya verk.

Under 1900-talets inledande år skulle antisemitiska strömningar härja över hela Europa och inte minst i Wien. Alexander valde därför att lämna den judiska församlingen, och källor anger att det främst kan ha berott på att han inte brydde sig om vare sig politik eller religion. Det här skedde också ungefär samtidigt som han förälskade sig i Alma Schindler. Hennes katolska familj tyckte dock inte att Alexander var ett lämpligt val, dels beroende på hans föga smickrande yttre samt att han saknade ekonomiska tillgångar. Hon lämnade honom också för istället gifta sig Gustav Mahler.

Det är också möjligt att Alexander Zemlinsky val att lämna judendomen skulle underlätta för honom att få tjänst som vid olika operahus, såsom kapellmästare på Vienna Volksoper, och som chefsdirigent i Prag och tillika i Berlin. Men när nazismen tog makten i Tyskland 1933 beslöt han sig för att fly till USA. Där skulle han verka fram till sin död år 1942. Den nya världen skulle dessvärre visa sig vara avogt inställd mot Alexander Zemlinsky och han fick aldrig något erkännande i sitt nya hemland. Och det är möjligt att det också är orsaken till att han i dag är orättvist förbisedd.

Man kan nämligen med rätta kalla honom för en av viktigaste tonsättarna och dirigenterna under 1900-talets första årtionden. Bland de som inspirerades av honom återfinns betydelsefulla tonsättare som Alban Berg, Anton Webern, Erich Wolfgang Korngold samt Arnold Schönberg (de var förövrigt svågrar enär Arnold gifte sig med Alexanders syster Mathilde). Alexander Zemlinsky skulle under flera år också sprida Gustav Mahlers tonsättarkonst.

Bland Alexander Zemlinskys mest kända verk finns hans Lyriska symfoni (Lyrische Symphonie op. 18) från 1922-1923. Han har själv angett att hans främsta inspirationskälla till den var Gustav Mahlers “Das lied von der Erde”, som utgick från en översättning av kinesiska dikter. Zemlinsky valde också dikter från öster, nämligen den bengaliske poeten Rabindranath Tagore (som fick Nobelpriset i litteratur 1913). Men trots att Zemlinsky inspirerades av Mahler, finns det skillnader mellan de två verken, som främst ligger i sången; Zemlinsky valde en mer operaliknande karaktär, istället för att förena musik och sång som Mahler eftersträvade. Men temat i de två verken är likartat, där handlingen kretsar mellan melankoli och längtan efter kärlek, till försoning för livets gång.

—

Vid flygeln sitter Alexander Zemlinsky och stående syns Arnold Schönberg. Fotot troligen fångat i Prag 1917.