Långt uppe på den blekt blåa himlen syns ett fågelsträck rita sin pilformade formation. Med udden på sin pil tar fåglarna sikte bort från vårt annalkande mörket till solens sällskap. Deras små fladdrande fysionomier bildar tillsammans ett mönster som mest liknar en hastigt nedtecknad tanke, som om de tillhörde ett utkast till en dikt eller möjligen melodi. Lite skissartat och inte helt genomtänkt. Trots att fågelsträck är något av motsatsen till skisser. De är, som alla vet, noga uträknade arrangemang, där de på fåglars vis har räknat sig fram till den optimala flygrutten.
I sina näbbar och ögon har de olika kristaller som finurligt nog kan fungera som inbyggda kompasser och med dem skickligt staka ut vägen efter jordens magnetfält. Och med utgångspunkt från stjärnornas kretslopp kring Polstjärnan kan de finjustera kursen ytterligare. Lägg där till att de studerar solens bana för att bättre balansera sin färd. Och på sina näthinnor måste de ha ristat in kartbilder över kustlinjerna, ty de använder även dessa för att ställa in kursen.
Bland de mest extrema flyttfåglar återfinns, som jag nog nämnt tidigare, silvertärnan. Deras flykt från norr till söder kan ta upp till tre månader och de räds inte heller att korsa Antarktis. Sålunda får de fler soltimmar än någon annan fågel. I fåglarnas släkte tillhör de månne de mest utpräglade soldyrkarna. En karaktärsdrag som man lätt kan hysa förståelse för.
En felaktig slutsats som vi på landbacken kan dra är att fåglarna som samsas i sina formationer alltid är av samma art, men faktum är att många flockar består av olika fågelarter. Olika sjöfåglar kan samsas i samma fågelsträck och månne gäller detta även för mindre gynnare, fast det vågar jag inte svära på. Men så här på håll ser deras fladdrande förhållandevis samstämmigt ut.
De är också svåra att artbestämma med blotta ögat, ty de flyger i de flesta fall på en höjd på mellan sexhundra till över tusen meter. Och några till om med så högt som elvatusen trehundra meter.
Så långt upp flyger inte det fågelsträck jag studerar nu, men ändå tillräckligt långt upp för att inte fastna på bild.
Det gör däremot det klättrande vildvinet.
