Vi känner den nog bäst som Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert (i A-dur, K. 622). Men verket, som färdigställdes 1791, skrevs i själva verket inte för den typ av klarinett som vi förknippar med ordet klarinett, alltså A-klarinetten. Nej, den skrevs faktiskt för ett instrument som kallas för bassetklarinett, ett instrument som Mozarts gode vän Anton Stadler, försökte slå ett slag för. Det var också till Stadler som Mozart tillägnade klarinettkonserten.

Klarinetten ansågs som ett relativt ungt instrument vid tiden för konsertens tillkomst, men egentligen hade den existerat sedan tidigt 1700-tal. Trots det var det ovanligt med tonsättningar för klarinett till den senare delen av samma sekel. Jag har inte lyckats hitta någon förklaring till varför det dröjde innan klarinetten föll i god jord, men kanske var det bara så enkelt att det saknades en tonsättare som hade förälskat sig i instrumentet. Och det var också vad Mozart gjorde. Han ska i flera sammanhang ha uttryckt sin förtjusning för klarinetten och det är möjligt att hans varma vänskap med Anton Stadler också var en bidragande orsak.

En bassetklarinett liknar på många stycken det vi förknippar med en A-klarinett, och fingersättningen är i princip densamma. Men med sin längre kropp kan bassetklarinetten nå längre ner i registret och därmed skapa en djupare tonbild. Därtill kan bassetklarinetten förses med en slags lökformad klocka på dess mynning, vilket ger en dämpade ton. Stadlers bassetklarinett lär ha haft en sådan klocka och det är rimligt att anta att fallet också var så under uruppförandet av Mozarts klarinettkonsert.

Att man idag oftast framför Mozarts klarinettkonsert på en A-klarinett och inte bassetklarinett, beror på en rad olyckliga omständigheter. För det första gick Mozart bort bara några månader efter uruppförandet av konserten, och kunde därmed vara med och värna om verket. Partituret förvaltades efter Mozarts död av Stadler själv. Han skulle med partituret och sin bassetklarinett ge sig ut på turné för att försöka få fler att tjusas av instrumentet, samt sprida vännens tonsättarkonst. Men någonstans måste han ha hamnat i svårigheter. Enligt egen utsago slarvade han helt enkelt bort den enda handskriften av verket som existerade. Andra källor anger istället att han han ha pantsatt det. Hur det än förhåller sig med den saken, var orginalpartituret borta och skulle faktiskt aldrig återfinnas.

När konserten år 1801 skulle publiceras blev förlaget tvungen att klistra och klippa från olika avskrifter som fanns kvar. De hade alltså inte konserten i sin helhet, utan fick sammanfoga olika brottstycken. Man valde då att skriva om verket så att det passade en A-klarinett. Orsaken var att bassetklarinetten var ett slags specialinstrument som praktiskt taget blott Stadler behärskade. Den vanliga klarinetten hade sedan Mozarts död också vuxit i popularitet och det var helt enkelt av kommersiella skäl som man strök bassetklarinettens låga toner.

Det skulle faktiskt dröja ända till 1950-talet innan den tjeckiske tonsättaren Jiří Kratochvil (1924–2014) skrev om Mozarts klarinettkonsert för en bassetklarinett.

Och igår fick hade jag faktiskt förmånen att få höra Mozarts klarinettkonsert, framförd av den skickliga klarinettisten Anna Paulová, så som tonsättaren själv ville att den skulle ljuda, alltså med en bassetklarinett. Och jag kan villigt erkänna att instrumentetets klang behagade mig. Men med det sagt vill jag ändå understryka att jag inte vill framhålla den ena framför den andra. En A-klarinett har likaså sina förtjänster.