Ludwig van Beethoven kom till mig ganska sent. Han har förvisso alltid funnits där, men lite surmulen och inte alltid uppskattad av mig. Men en dag slängde han upp dörren till mitt inre, bröt sig in som en brottslig om natten, och sedan dess har han blivit en vanlig, om än understundom något brysk, följeslagare. Verket som han anlände med var hans sjunde symfoni från 1811-1812 (op 92) och märkvärdigt nog var det inte under en konsert, utan genom en inspelning, närmare bestämt Leonard Bernsteins sista konsert den 19 augusti 1990. Orkestern på inspelning var Boston symphony orchestra.

Inspelningstekniskt tillhör konserten måhända inte bland de bästa, men genom harmonierna kan man skönja en intensitet som letar sig och sträcker sig över tid och rum. Det är omöjligt att inte dras med i den laddade stämning som måste rådit när Bernstein dirigerade för sista gången.

Knappt två månader senare skulle han vara borta.

Men det är inte troligt att någon i ensemblen eller publiken anade hur sjuk han var. Det lär nämligen ha kommit som en chock när han i oktober det året tillkännagav att han skulle dra sig tillbaka. Däremot är det troligt att han själv kände till att han var sjuk bortom räddning när han dirigerade Beethovens sjua den där kvällen, och det är svårt att begripa hur han mäktade med denna uppgift. Ty sjuan är ett verk som kräver en dirigent med enorm energi och kraft.

Så var det även när symfonin uruppfördes den åttonde december 1813. Dirigent den kvällen var tonsättaren själv och enligt vittnesmål ska hans gestik varit osedvanligt kraftfullt. Det var nästan så att han flög rakt upp i luften. Mottagandet blev också därefter. Publiken ska ha varit kolossalt exalterad och de krävde att andra satsen skulle framföras som extranummer. Beethoven själv var också mycket nöjd med symfonin och hävdade att sjuan var den främsta bland alla hans tonsättningar. Och jag är böjd att hålla med honom, även om jag måste medge att jag inte hört alla hans 720 verk.

Under kvällens konsert med den kompetenta orkestern Sinfonietta Cracovia, kunde vi i publiken få ta del av den enastående energi och intensitet som verket besitter. Och mycket tack vare den vitala dirigenten František Macek. Med en ursinnig kraft drev han musikerna till att greppa efter sitt yttersta och sedan låta det skölja ut över oss i publiken. Varje ton och takt var sprängfylld med energi, lidelse, inlevelse, glöd, passion för musiken. Och när de sista tonerna klingade ut hade vi i publiken inget annat val än att vråla av begeistring. Ungefär så som det var när Beethoven framförde symfonin för första gången, eller då Bernstein dirigerade den för sista gången.

När jag stod där och applåderade och tjöt med de andra, kom jag att tänka på den danske tonsättaren Carl Nielsens devis “musik är liv”, och det är just vad Beethovens sjua är sprängfylld med. Från första anslaget till den sista takten. Månne har det att göra med den känsla av spontanitet som finns i verket. Det är som om symfonin har ett helt eget väsen, som andas och vandrar både genom musikerna och publiken. Något som den gjorde i allra högsta grad ikväll.

—

Tilläggas bör att kvällens konsert också innehöll ett tillika bejublat framförande av klarinettisten Anna Paulová som briljerade i Mozarts klarinettkonsert.