Ikväll fick jag helt överraskande möta den albanska krigsherren Skanderbeg (1405-1468). Ja, det kan bli så ibland när man tar sig till musikens kosmos. Krakows filharmoni gästspelades nämligen av en orkester från Kosovos huvudstad Pristina, och programmet var ett möte mellan polskt och albanskt tonspråk. De inledde med Krzysztof Pendereckis polska requiem Ciaccona, som tar avstamp från krigslagarna som rådde i Polen under 1980-talet.
Därefter trädde vi in i en av två höjdpunkter under kvällens konsert, och förflyttades med hjälp av nämnda Skanderbeg till 1400-talets Albanien, med ett dynamiskt verk kallat “Scanderberg – en symfoniska dikt” av Fahri Beqiri från 1968. Beqiri tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna med albansk härkomst. Det som främst väckte mitt intresse var avslutningen av stycket som föreföll berikas av ett för mig främmande tonspråk, antagligen med inslag av albansk folkmusik. Dessa motiv tog ändå inte överhanden, utan verket var fast förankrat i den västerländska symfoniska traditionen. Stundtals var de som om två tonspråken färdades parallellt, utan att riktigt mötas. Något som förstärkte en bild av kaos och krig, men här fanns också skärvor av försoning och en slags orolig paus.
Skanderbeg föddes i en albansk adelfamilj, men tillfångatogs av ottomanska styrkor. Där konverterade han till islam samt drillades för att strida på ottomanernas sida, vilket han också gjorde fram till ett slag mellan ottomanska styrkor och ungrare. Han såg plötsligt en chans och flydde hals över huvud till Albanien, där han återgick till kristendomen. Under återstoden av sitt liv skulle han bo i Albanien där han förde ett slags gerillakrig mot ottomanerna. Han ska sålunda ha förhindrat den ottomanska expansionen till Italien och vidare norrut i Europa. Skanderbeg är av den anledningen en nationell hjälte för albanerna.
När Skanderbeg dundrat ut från scenen var det dags att ta oss tillbaka till Polen och då till Karol Szymanowski och hans oerhört gripande och banbrytande första violinkonsert från 1916. Verket skrevs mitt under första världskriget som också kan förklara det svårmod som strömmar genom klangvärlden, och precis som det förra verket bär också detta verk spår av folkmusik. Här hör vi hur Szymanowski skapar nya harmonier och klanger med hjälp av folkmusiken, men inte på det idealiserade sätt som man hade gjort under romantiken. Nej, här hörs istället frön till 1900-talets modernistiska tonspråk. Detta var också något som exempelvis Béla Bartók skulle utforska några decennier senare. Kvällens utmärkta solist var Joanna Konarzewska, konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester, vars inkännande tolkning öppnade en helt ny klang för för mig.
Dessa två verk, Szymanowskis violinkonsert samt Beqiris “Scanderberg – en symfoniska dikt”, var i mitt tycke konsertens verkliga epicentrum. Tillsammans skapade de en bro mellan två mycket olika erfarenheter och tonspråk, men där människans oro och krigens fasor ändå möttes genom klangerna.
Konserten avslutades dock med ett oratorium till minnet av Moder Teresa av den albanska tonsättaren Mendi Mengjiqi. Men detta verk lyckades jag inte riktigt begripa mig på och jag antar att det månne beror på min mycket begränsade kunskap om Kosovos musikaliska sfär.
Karol Szymanowski omkring 1920.