Under kvällen har jag fått avnjuta en med rätta bejublad konsert med studenter från Krakóws Musikaliska Akademi under ledning av Maciej Tworek. På programmet återfanns ett fenomenalt framförande av första satsen i Jean Sibelius oerhört krävande violinkonsert, med solisten Nikodem Július Frach, samt verk av de isländska tonsättarna Jón Leifs, Sigfús Einarsson och Emil Thorodsen, och därtill isländska folksånger i arrangemang av Iwona Frach. Som ett avslutande crescendo fick vi höra två satser, Mara och Jupiter, ur Gustav Holts Planeterna.

När Gustav Holst år 1913 påbörjade arbetet med sin Planeterna kunde han nog inte ana att verkets tonspråk senare skulle bli stilbildande för vi föreställer oss att rymdens musik borde låta. På hans tid fanns ju ännu bara vaga föreställningar om olika rymdvarelser, dess farkoster eller i vilken skepnad olika bataljer i rymden kunde ta sig. Men hans tonsättning var såpass banbrytande att den på många sätt dominerar vår föreställning om rymdens tonspråk. Därför kan du exempelvis höra hur filmmusiken i Star Wars bär spår av Holst klangbild.

Gustav Holst hade dock inte astronomiska observationer för ögonen när han skrev sin musik, utan han var helt upptagen av astrologi, horoskop och romerska gudar. Det är också av den anledningen som verket inte innehåller någon sats tillägnad jorden eller solen. Och egentligen är det kanske inte direkt planeterna som sådana som beskrivs, utan snarare en slags stömningsbilder. Ja, det var de orden Holst själv använde för att beskriva Planeterna.

De första gångerna som Planeterna framfördes var det bara valda delar av den runt 50 minuter långa symfonin, något som Holst enligt källor inte varit särskilt förtjust i. Han ska också tyckt särskilt illa om Jupiter som den avslutande sats. Han ogillade helt enkelt tanken på att en positiv sats skulle avsluta framförandet, ty enligt honnom skulle Planeterna inte höras som ett lyckligt verk. Men faktum är att vi ikväll fick erfara att han månne hade fel, eftersom konserten avslutades just med den glada och välvilliga satsen Jupiter. Och det är ju så att det inte alltid är upphovsmannen som förstår bäst hur ett verk tar form i åhörarnas inre.

—

Kvällens bejublade konsert var en del av 75-årsfirandet av fakulteten för filologi på Jagellonska universitetet, i ett samarrangemang mellan Musikaliska Akademin och isländska ambassaden. Samordnare för hela konserten var Maksymilian Frach, som både arbetar vid nämnda fakultet samt är masterstudent på Musikaliska Akademien.