viewpoint-east.org

Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.

Share

Vägen från korruption går via en tunn och skör tråd

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag när jag satt hos sömmerskorna på vår gata och väntade på att de skulle lägga upp en duk till mig, började jag tänka på att avståndet mellan Sverige och Ukraina skulle kunna illustreras med en oändligt lång, tunn och skör tråd. Så tunn och skör att den nästan är omöjlig att balansera på. Häromdagen kom en sådan där känsla till mig. Jag fick nämligen upprepa flera gånger, för en person på besök i Lviv, att vårt universitet är stängt till slutet av februari på grund av att universitetet inte har råd att värma upp byggnaden. Det här är inte exceptionellt på något sätt. Även Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyjiv är stängt för att spara energi, (men de håller stängt enda till början av mars). Det är när man förklarar sådana där saker, som känslan av att avståndet mellan Sverige och Ukraina är som en tunn och skör tråd. (Det är inte heller svårt att förstå att det kan vara svårt att ta in att det på många områden är så illa ställt.) Att Ukraina skulle ta sig från där man är nu, till där Sverige befunnit sig sedan längre, innebär att man måste balansera sig fram på den där tunna och sköra tråden. Kommer man någonsin klara det? undrar jag ibland.

I morse fick jag också en sådan där känsla. Det var när jag läste om en namninsamling för att Lviv ska få säkrare och miljövänligare kollektivtrafik. Ett mycket bra initiativ. Vi har ju spårvagnar och trådbussar här, men navet i kommunikationen är de där dödsmaskinerna som kallas marsjutka. Gula små kräk, som spyr ut avgaserna helt orenat och som fylls till sista plats. Där folk kläms samman till en gemensam smet. Det vore givetvis en dröm om vi kunde få en miljövänligare kollektivtrafik i Lviv, men om sanningen ska fram så ser det mörkt ut. Staden har tvingats att under åratal köpa dödsmaskinerna till överpris från en oligark, och man är nu skuldsatt till den här oligarken. Var pengarna ska komma från till nya elbussar förstår inte jag. Det finns inga pengar. Eller de finns, men inte längre hos folket, utan investerade i någon oligarks lyxkåk.

Det fanns en tid då jag tyckte det där var exotiskt. Spännande. Lite kittlande farligt att åka med en marsjutka. Jag träffar ofta västerlänningar som ger uttryck för en sådan förtjusning. Idag är jag oändligt mycket klokare. Det är inte häftigt på något vis. Folket här är tvingade att åka i dödsmaskinerna. De har inget val. De kan inte åka hem till sina välordnade samhällen och åka med säkra, ofta miljövänliga och rena alternativ. De lever här, och för många av dem är marsjutkan det enda sättet att färdas på. De drömmer om en egen bil. Att de då skulle bidra till en sämre miljö är inte en av de frågor som skulle lämna dem sömnlösa. (Och i sanningens namn så är oftast bilarna mycket miljövänligare än marsjutkorna.)

Det är så vansinnigt långt mellan hur ni hemma i Sverige har det, och hur många lever här. Det är svårt att förklara vad en korrupt maktelit gör mot sina egna medborgare. Förklara så att ni verkligen förstår. Vi är på många vis extremt bortskämda. Och naiva. Vi tror att om ukrainarna bara bestämmer sig blir allt bra. Men korruptionen är sammansvetsad och lager på lager. Det går inte att i en handvändning bryta upp det.

Jag tänker på allt detta när den leende sömmerskan kommer mot mig med min duk som hon lagt upp. Ingen kan le så ärligt och varmt som ukrainare från västra Ukraina. Vi tittar tillsammans på sömmen, och när jag ser hennes säkra arbete så tänker jag att det kanske ändå inte är helt omöjligt att balansera på den där sköra och tunna tråden. Ukrainare är skickliga på att bemästra svåra situationer. Jag hoppas bara tråden håller, och att vi har vett att i alla fall bjuda på ett leende när de kommit fram. Under vägen dit hoppas jag också att vi försöker bli bättre på att sätta oss in i deras svåra kamp, mot år av korruption och negligering.


Läs mer om initiativet att få nya bussar till Lviv. (Bilden är tagen från initiativets kampanj.)

Share

Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var jag med om något som jag först inte tänkte berätta om, eftersom man aldrig vet vilka små lustiga troll som kan använda sådana erfarenheter mot Lviv och Ukraina. Men eftersom jag beslutat mig för att det var menat som ett skämt, berättar jag det ändå.

Sambon och jag hade, mot bättre vetande, tagit en liten sväng genom gamla stan. Vi brukar aldrig korsa denna pärla på helgerna, då det ofta är svårt att ens ta sig fram mellan alla entusiastiska turister. Det var svårt att ta sig fram, så vi vek av på en sidogata för att leta oss ut. Tyvärr hade man glömt att skotta på denna gatstump, så kullerstenarna var glashala. Det brukar vara jag som druttar omkull, men nu höll sambon på att stå på öronen. I ren förvåning och förfäran utbrast jag “Gustav”, rakt ut i högan sky.

Framför oss materialiseras då en arg, äldre man. “Här talar vi inte ryska!” förkunnade han. Vi stod som fastkilade i marken, när vi såg honom kilade vidare mot nya upptåg.

(Som en parafras på gårdagens postning lät jag givetvis ljuda efter den arga, äldre mannen att vi inte talade ryska, utan svenska. Det var ju synnerhet oanvändbar information för honom, då jag enfaldigt yttrade det på mitt modersmål.)

Ryska? Vi skakade på våra huvuden. Vadå? Tills jag plötsligt kom på hur man säger “herregud” på ryska. господи uttalas som “gospodi”. Kan det varit det han menade, den arge mannen som nu försvunnit lika snabbt som har dök upp?

Gustav betyder ju annars “stöd” eller “ledare”. Båda översättningarna passar bra på sambon. Han är ett stöd och leder mig ofta rätt. Någon “herregud” är han dock inte. Han är inbiten och väldigt övertygad ateist. Den mest övertygade jag faktiskt känner till!

Plötsligt började jag leka med tanken att ordet “gospodi” kommer från namnet Gustav. Ja, ungefär som när vissa säger att Rus’, som ligger till grund för Ryssland, kommer från Roslagen.

Jag vinglade vidare över isfläckarna och funderade på vad den där mannen menade. Menade han verkligen vad han sa? Nej, bestämde jag utan att veta. Han måste ha skämtat. För annars har han ju en hel del att göra, om han ska påpeka samma sak för alla som talar ryska i Lviv. Majoriteten av de där turisterna, som försörjer stora delar av staden, är ryskspråkiga ukrainare. Och det finns även många ryskspråkiga som bor i Lviv.

Nå, dagens stora upptäckt var att arga, äldre män kan materialiseras framför dig nästan hur snabbt som helst, och att Gustav nog ändå ligger till grund för herregud. I alla fall om han befinner sig i en ryskspråkig miljö (vilket han idag inte gör, påpekar den arga, äldre mannen).

people taking pictures
Bilden har ju ingenting med saken att göra. Frånsett snö…

Share

Snart en helt van svensk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Är du inte från Polen? Det trodde jag. När jag såg dig, men det är klart, när du pratar hör jag ju att det inte är polska, riktig polska, utan något annat”, säger hon mig. Den något trasiga, men varma, kvinnan jag mötte här förleden i Kraków. Hon hade stannat upp vid den parkbänk jag satt för att fråga om en slant. Jag svarade henne på mitt ukrainsk-polska rövarspråk, som bara jag talar. Av någon anledning blev hon ändå inte förvånad när jag förklarade att jag är från Sverige. För henne var det helt naturligt att jag talade polska med östgalizisk brytning.

Men något som slog mig under vårt korta samtal, var att jag tydligen kände ett trängande behov av att understryka att jag är svensk. Annars hade jag nog inte nämnt denna detalj. Inte för att jag inte vill vara polsk, utan eftersom det kändes viktigt i sammanhanget. Det var dock inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga var ju att jag gav henne några groschy, (vilket betyder “ören” på polska, “pengar” i största allmänhet på ukrainska).

Jag har funderat en del på det där trängande behovet jag har av att understryka min svenskhet. Det uppkommer allt oftare. Helt oförklarligt, och ibland till och med störande. Var kommer den ifrån? undrar jag. Ofta är det viktig för mig när den egentligen inte är så viktig. Som när jag vandrat mellan olika postkontor, stundtals tröstlöst sökande efter ett vilsekommet paket min mamma skickade mig till jul. “Det är en utländska (inosemka) här som blivit av med sitt paket”, gormade de till varandra i telefon eller över högar av osorterade brev. “Jag har inte blivit av med mitt paket! Ni har blivit av med mitt paket. Dessutom är jag från Sverige”, svarade jag näsvist. De tittade på mig i stum förundran innan de tog till orda igen: “Utländskan är från Schweiz”. “Sverige”, svarade jag tappert, utan att få någon respons.

För en tid sedan var jag på ett galleri, och galleristen hade fått för sig att jag var från Frankrike. “Frankrike???”, replikerade jag, och fick det således att låta som om hon förolämpat mig.

Varför är det så viktigt för mig? Var spelar det för roll? Om jag är från Schweiz eller Sverige eller Frankrike? Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Tidigare spelade det ingen roll för mig, huruvida andra utgick från att jag kom från olika avkrokar i Europa. Kanske har det med språket att göra. Jag jobbar ju med svenska språket dagligdags och har verkligen förstått hur vackert det verkligen är. Tidigare tyckte jag att engelska var ett praktiskt språk. Det var alltså när jag bodde i Sverige. I Sverige tror många att engelska är bättre än svenska. Men, ser ni, det är fel. Det finns inget annat språk som så elegant suger upp ord från världens alla hörn och verbaliserar dessa små vilsekomna ord. Vi får till och med orden att känna sig mer hemma i svenskan än de gjorde bland sina riktiga syskon. Tänk bara på ord som “softa”, “teambilda”, “bruncha”, “luncha”, “tagga” och så vidare. Eller betänk våra snygga sammansättningar. Vi kan nästan koppla ihop vilka ord som helst och det blir helt begripligt. “Uppehållstillståndsbehörig”. Vilket ord! Alla fattar vad det handlar om, trots att det inte finns. Och tänk sedan hur det blir på engelska. De stackarna skulle vara tvungna att klyva denna snygga ordsnabel på minst två ställen.

Sedan har vi det här med synonymer. Inte fasiken är svenskan fattig på synonymer! Nästa gång du skriver något, och tycker du upprepar dig, använd synonymlexikon! För varje ord finns det nästan alltid ett dussin härmapor.

Nå, vad har då min förkärlek för det svenska språket att göra med att jag försöker få folk i Lviv och Kraków att förstå att jag kommer från Sverige och inte från Schweiz? Det har det inte, men det gav mig i alla fall anledning att tänka till, och att få göra några ordkrumbukter på detta vackra språk. Insikten kommer ändå till mig till slut, och jag förbluffas över att jag blev tvungen att flytta till Galizien för att vänja mig vid att vara svensk.


På denna plats blev jag således van vid att vara svensk.

Share

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.

Share

Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.

Share

Star Trek från Rohatyn

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vi banar väg över det stora fältet. Snön är djup, och det är förrädiskt. Under snön gömmer sig gravstenar, och tillika Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt. Det är här, under snön, som vi finner elden som får deras brinnande engagemang att härda ut i svåra stunder.

Marla lägger sig på knä i snön och hjälper fram en av deras absoluta stoltheter, en gravsten med två händer frammejslade. “Känner du igen symbolen?” frågar Marla. Det gör jag, men mina hjärnvirvlar vill inte leta fram några ord för det. “Star Trek”, säger Jay. “Du vet hälsningsgesten Spock gör.” Det var antagligen han (som i verkligheten hette Leonard Nimoy) som tog med tecknet in i Tv-serien. Det sägs att han mindes den från besöken i hans barndomssynagoga. Gesten är en frälsning man kunde få i templet i Jerusalem. Det tempel som förstördes år 70 e.kr av romarna, men gesten lever än idag kvar. Missa inte Rohatyn Jewish Heritages mycket informativa artikel om tecknen på gravstenarna! Finns översatt till ukrainska. (Här kan du också läsa en underhållande text om tecknet.)

Det är en vacker gravsten. Nästan mystisk i sin uppenbarelse. Mina tankar kastas bakåt i tiden, till hur detta fält såg ut då det ännu var en begravningsplats. Här måste gravstenarna stått packade, och jag kan faktiskt föreställa mig det, trots att det idag inte finns mycket som bevisar hur storslagen den var. Det är något med platsen. Som om gravstenarna fortfarande stod där. Osynliga, men obevekliga. Som om luften ännu minns deras fysisk. Plasten vi står på är Rohatyns gamla judiska begravningsplats, som var i bruk till 1930-talet. Den blev då full, och judiska församlingen tilldelades en ny begravningsplats.

När Marla och Jay kom hit fanns det inte lika många gravstenar som vi nu kan skönja under snön. Sedan de kom till stan har gravstenarna sökt sig tillbaka till platsen. Som om de vill hem. Marla och Jay har många olika historier om hur gravstenarna har återfunnits. Bland annat var det en man som fann en gravsten när han renoverade sitt hus. Det var en smärtsam upplevelse för mannen att finna gravstenen i huset som byggts av hans far. Hur hade den hamnat där? undrade han självfallet oroligt. Vem var min far? Och varför använde han judiska gravstenar som byggmaterial? En annan sten letade sig själv upp till dagsljuset. Den låg plötsligt helt synlig vid flodbädden. En gravsten låg plötsligt på den gamla judiska begravningsplatsen. Hur den tagit sig dit vet ingen, men det är något av ett projekt att flytta dem. Stora och tunga som de är. Så nog ville den dit.

Marlas och Jays vision är att återge liv till begravningsplatsen. Deras plan är att med hjälp av landskapsarkitekter skapa ett promenadstråk över fältet, där historia och nutid möts. För dem är det en väg till att ge Rohatyns invånare en judisk plats att vara stolta över. En plats som ska ge eftertanke, där dessa tankar bildar en väv in i framtiden.

Efter några minuters bilresa står vi till porten till den nya begravningsplatsen. Platsen är mycket mindre och var också i bruk knappt tjugo år innan nazisterna kom. Här står några gravstenar fortfarande upp. De är väldiga och lutar sig mot oss som om de undrade över vårt ärende. Mitt på begravningsplatsen finns en ny minnessten. I december 2013 renoverades den ukrainska kyrkan i Rohatyn, och då gjorde man en makaber upptäckt. Under kyrkan fann man 12 kroppar, både barn och vuxna. Det gick inte att med säkerhet säga hur de dog, eller vilka de var, men mycket talade för att det var judar som hållit sig gömda, menade man. Den ukrainska kyrkan gränsade även till gettot som nazisterna satt upp, så det är därför en rimlig slutsats. Varför de dog vet man inte. Kanske slutade någon att ge dem mat och förnödenheter. Kanske dog de då nazisterna brände ner gettot.

Tillsammans med Marla och Jay beslutade man att begrava dem på den nya begravningsplatsen. För säkerhets skull hade man både Rabbi och en ukrainsk präst med vid jordfästningen.

“Vi måste gå och säga hej till Abraham”, säger Marla. Och där på marken vilar hans sten. Född 1868. Död den 26 december 1938. Bara några år före helvetet kom till Rohatyn.


Abraham.


På den nya begravningsplatsen.


Minnesstenen som rests för de 12.

Läs mer om Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt.

Detta är del två i min serie om Rohatyn Jewish Heritage. Här finner du del ett.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: