Hyllingskonsert till Kancheli

Lvivs filharmoni, 30 september 2014. Kl. 19

Ett förväntansfullt sorl dominerar i konsertlokalen. Vi är alla där för att under två timmar få hänge oss åt och lyssna till Giya Kanchelis verk. Vi ska för höra “Mourned by the Wind, liturgy for viola and orchestra”(här översatt till cello) samt Symfoni nr. 7.

Kanchelis musik är bygger på de starka kontrasterna. Ett första anslag på flygeln får nästan fridfullt kling ut, innan solisten tar ton. I nästa minut förflyttas den trygga förvissningen om lugn, till ett aggressivt kaos.

Kanchelis musik är de förtrycktas musik. Det är musik till dem som aldrig ger upp, men som aldrig kan resa sig fullt upp. De som har kuvad rygg, men stor rakt i själen. Varje rörelse mot en frihet bryts av med en våldsam kraft. Lycka ställs mot sorg. Vrede ställs mot glädje. Skönhet bryts ner, förmultnar, smulas sönder av oro.

Kanchelis musik är för oss som inte kan se en vacker blomma utan att tänka på dess död. Men den är också för oss som inte kan låta bli att tänka på återkomst efter förödelse. Kanske är hans musik för oss som är galna. Galna nog att tro att musik kan förändra världen. Förändra förloppet.

När de sista tonerna klingar ut, låter vi tystnaden råda. Gränsen mellan Kanchelis värld och den utanför. Kancheli själv reser sig från sin stol. Bärs av applåderna upp på scenen. Alla vet vad han gett oss. Tron på oss. Att vi med vår kraft ändå kan förändra och smula sönder ett förtryck. Vårt löfte till Kancheli måste bli att vi aldrig låter oss kuvas. Det är vi honom skyldig.

För Kanchelis musik är också berättelsen om att göra sig fri. Fri från de krafter som förgör.

image


Mourned by the Wind, liturgy for viola and orchestra


Symfoni nr. 7

Be Sociable, Share!

Om lycka av Zjadan

Vill rekommendera en fantastisk text av Serhij Zjadan. Texten är på ukrainska och om intresse finns översätter jag den gärna.

Från TSN.UA:

“Щастя

Вони заслуговували на цю війну не більше за інших.

Я не знаю, чи була ти тут раніше, до того як почалася війна. Шкода, якщо не була. Шкода, якщо ці поля й населені пункти в тебе завжди будуть асоціюватись із вогнем та паленим залізом. Кожному з нас хочеться, аби місця, які ми любимо, любили так само й усі інші. Хоча розумію, що сьогодні багато хто запам’ятовує ці місця, всотує їх, фіксує назавжди, на решту життя, як територію смерті, територію болю, територію, про яку поза війною загалом немає чого сказати.

Натомість я тут народився й виріс, я звик сюди повертатись, я буду сюди повертатись і надалі, що б не було і як би все не склалося. Просто всі ми охоче повертаємося туди, де нам було добре. І навіть якщо нині там усе дуже погано, ми все одно тримаємося своєї пам’яті, яка єдина нас підтримує й заспокоює. Я знаю, як добре тут може бути, я пам’ятаю безліч повчальних історій, сотні веселих облич, які мені тут траплялися, саме про них мені й лишається думати, саме про них і хочеться говорити.

Як ми всі тут жили? По-різному. В містечку, де я ріс, було кілька книжкових магазинів. І кілька кінотеатрів. І різні культурно-масові заклади. Але вони всюди були, ти ж розумієш. Не думаю, що в інших маленьких містечках було якось інакше. Всюди те саме – бажання спокою, потреба впевненості, необхідність стабільності. Звісно, місцевий колорит – дикі райони, непередбачувані характери, карколомні сюжети. Але це на рівні винятків. На рівні норми – дати дітям освіту, забезпечити власний побут, брати від життя стільки, скільки зможеш підняти.

І ще, на рівні відчуттів, снів і любові – розжарене повітря літа, небо над безмежними степовими широтами, пересохлі піднебіння й колодязі, пісок і кров на зубах, простір, наскрізь прошитий вітром і наповнений сонячним світлом, ріки, які протягом року помирають і відроджуються, дороги, що навесні заростають травою, але до осені знову прокреслюються на чорних площинах ґрунту, хмари, що сунуть від Азовського моря, глина, якої так багато на берегах ставків, зелень, що виростає на руїнах гаражів та нафтобаз, тварини, що вміло й навчено оминають людей, люди, що не бояться тварин, не бояться нічого, зовсім-зовсім нічого.

Пізніше, звісно, багато чого змінювалось – змінювались міста, змінювались прапори, змінювався одяг, змінювались стосунки. Щось зникало, щось натомість з’являлось. Скажімо, зникали книжкові магазини. Зникали впевненість і стабільність. Що з’являлося натомість? Скажімо, реклама. Скажімо, багато нових, яскравих, дешевих речей. Але у всьому цьому так само не було нічого аж настільки унікального. Все те саме, та сама, притаманна будь-якій провінції наскрізна тотальна біднота, незахищеність, непотрібність.

Та сама порожнеча барвистих рекламних вивісок, той самий розлам поміж бідними й не надто бідними, те саме постійне озирання назад, спроба застигнути в часі, страх перед рухом уперед. Можливо його, цього озирання, тут завжди було дещо забагато, можливо це справді щось, притаманне лише місцевим, щось наше, що нас вирізняло, що нами керувало й що зіграло з нами, врешті, злий жарт. Триматись за минуле, не довіряти теперішньому, боятись майбутнього. З цим можна жити. Доволі спокійно й розмірено, не роблячи клопоту ні собі, ні тим, хто поруч із тобою. Адже у всьому іншому – тут усі жили так само, як і деінде. І всі вони тут заслуговували на цю війну не більше за інших. І коли сьогодні хтось буде говорити тобі, що уникнути цієї війни було неможливо – не вір. Так говорять люди, які ніколи ці місця не любили, не почували себе тут добре, не почували щасливо.

Бо що таке щастя? Щастя – це місто, його нині активно обстрілюють. Ну, ти це й без мене знаєш. Але не знаєш такої історії. Багато років тому був у мене приятель, старший за мене на кілька років. І ось він навчався в цьому Щасті в ПТУ. І розповідав нам, молодшим, фантастичні історії про своє доросле життя в Щасті, про своє щасливе життя. Про футбол, алкоголь і жінок. Особливо нам подобалось про жінок. Хотілося скоріше стати дорослими, хотілося скоріше стати досвідченими, хотілося перемог, хотілося щастя. Адже щастя не оминеш, думалося нам, щастя не оминеш.

За пару років він розбився на трасі. Ми всі стали дорослими й досвідченими. З досвідом прийшла втома, злість і зневіра. Нічого не оминеш.”

Be Sociable, Share!

Frilansjobb sökes

Jag söker frilansjobb, så som skribentjobb, informatör, recensionsjobb, redigeringsjobb, fotojobb, översättningsjobb etc. Endast distansarbete. Mejla mig om ni har några idéer.

grass study

Be Sociable, Share!

Och när fred skapas

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Be Sociable, Share!

Svensk-ukrainska litteraturdagar på bokmässan i Lviv

Idag inleds bokmässan i Lviv. Under mässan arrangeras flera möten mellan svenska och ukrainska författare. Arrangemanget är ett samarbete mellan Svenska institutet, tidskriften 10-tal, bokmässan i Lviv samt Fili (Finnish literature exchange). Ni kan läsa om alla evenemang på Facebook.

Ivan Franko universitet i Lviv kommer att gästas av Lina Ekdahl, Linn Hansén, Ulrika Kärnborg och Gunnar Ardelius.

Nedan ser ni bilder från kvällens evenemang där Ulrika Kärnborg samtalar med bland annat Andriy Bonar om torget som politisk arena.

image

image

image

Hela arrangemanget (frånsett de som är på Ivan Franko universitetet i Lviv):

Swedish-Ukrainian literature program
Wednesday 2014.10.10

17:00-17:45
Levakovsky café, Cathedralna square, 2
The square. Protests and public uprisings are not only subjects in news reporting, but also a theme in literature, sometimes written almost in real time. The question is how these representations use the protest as a motif and for which purposes?
Ulrika Kärnborg (Sweden)
Lyubov Yakymchuk (Ukraine)
Andrej Khadanovich (Belarus)
Moderator Andrij Bondar
Thursday 2014.10.11

16:00-17:00
Center for Urban History of East Central Europe, Bohomoltsa str., 6
Euromaidan from the outside. How did media in Sweden, Finland and Poland report on the dramatic events in Ukraine that started with Euromaidan? Could we even speak about a kind of ideological trench warfare? And how does the independent Ukrainian media cover the events unfolding – is there full freedom of expression or do we witness a propaganda war?
Stefan Ingvarsson (Sweden)
Sofi Oksanen (Finland)
Natalka Snyadanko (Ukraine)
Ziemowit Szczerek (Poland)
Moderator Yurko Prokhasko

18:00-18:45
Dzyga, Virmenska str., 35
Literature and the future of the planet. How is literature dealing with the ecological crisis on Earth? A discussion between Oley Lysheha, described as the Henry David Thoreau of the 21st century by Andriy Bondar; Aase Berg, Swedish poet who thinks that capitalism is at the heart of the matter, and Jonas Gren, Swedish poet and journalist who writes about land surveying and the human strive to control all that is living.
Jonas Gren (Sweden)
Oleh Lysheha (Ukraine)
Aase Berg (Sweden)
Moderator Lev Hrytsuk

20:00-21:00
History of Religion Museum, Muzejna sq, 2
Feminism in literature. How does feministic literature manifest itself in two different countries as Sweden and Ukraine – progress, establishment or backlash? Four prominent writers from Sweden and Ukraine discuss aspects of literary feminism.
Ulrika Kärnborg (Sweden)
Iryna Shuvalova (Ukraine)
Evgenia Kononenko (Ukraine)
Aase Berg (Sweden)
Moderator Nadiya Chushak

Friday 2014.10.12
14:00-15:00
George Hotel Мickiewicz sq., 1
Historical novel. The historical novel is a vivid genre and contemporary literature seems almost obsessed with historical persons given new life through literary works. But what is the responsibility of the author when using history and real individuals as material for their stories?
Anneli Jordahl (Sweden)
Volodymyr Lys (Ukraine)
Sophia Andrukhovych (Ukraine)
Sofi Oksanen (Finland)
Moderator Oksana Dudko

18:00-19:00
Coffeeshop Company, Soborna sq., 2a
The role of the translator. What is the role of the translator in the literary exchange between countries and languages? Can the literary translator even contribute to revitalizing the own literary context (and thereby the language) through bringing in impulses from the outside? A discussion with translators from Sweden, Ukraine and Belarus.
Nils Håkansson (Sweden)
Lev Hrytsyk (Ukraine)
Yulya Tsimafeyeva (Belarus)
Stefan Ingvarsson (Sweden)
Moderator Nelya Vakhovska

19:00-19:45
Dzyga, Virmenska str., 35
Poetry and humor. Contemporary poetry travels many different roads and takes use of a number of esthetic and rhetoric tools. Is humor a poetic strategy among these, and in that case what would a poetics of humor look like?
Lina Ekdahl (Sweden)
Linn Hansén (Sweden)
Oleh Kotsarev (Ukraine)
Siarhiej Prylucki (Belarus)
Moderator Lev Hrytsuk

Be Sociable, Share!

Circles

It is funny how we all walk in circles, and still call it “changes”.

well guarded

fences

Talking circles

round wall

partners in drinking

inside shadows

Be Sociable, Share!

Krigets poesi

Hur påverkas människor av krig? Det händer nog att vi frågar oss det. Trots att vi vet att det inte riktigt finns ett svar på den frågan. Utan att det finns lika många svar som människor.

För en tid sedan publicerades tidningen Gazeta.ua ett urval av dikter av ukrainska och ryska poeter. Alla dikterna handlar om krig på olika sätt. En av dikterna är av Serhij Zjadan och jag har tagit mig friheten att göra ett försök till översättning.

Om ni har kommentarer på översättningen vill jag att ni skriver mig på sophie [dot] engstrom [at] viewpoint-east [dot] org

• • • •

Serhij Zjadan
Ta bara det viktigaste. Ta brevet.
Ta bara vad du kan bära.
Ta en handduk och ikoner, ta silverbesticken.
Ta träkrucifix, kasta det av förgyllt gips.

Ta bröd och grönsaker, gå sedan.
Vi kommer aldrig komma tillbaka hit.
Vi kommer aldrig att återse vår stad.
Ta brevet. Det är allt. Det senare, det med dålig handstil.

Vi kommer aldrig igen att gå till de nattöppna butikerna.
Vi kommer aldrig att dricka brunnarna torra.
Vi kommer aldrig att återser bekanta ansikten.
Vi är flyktingar. Vi är med dig för att köra genom natten.

Vi springer tillsammans med dig genom solrosfält.
Vi flyr med dig undan hundarna, och sover mellan tjurar.
Vi samlar vatten i våra händer, vi väntar i våra läger,
och vi irriterar drakarna med vår flagga.

Vännerna kommer inte åter, och du kommer inte återvända.
Det kommer inte att finnas rökiga kök, och inga vanliga platser i köket
vi kommer inte sova i våra bostäder under ljusa nätter,
inte i gröna dalar eller ökenland.

Solen kommer att lysa genom andra klassens tågfönster.
Gropar kommer fyllas med gips.
Kvinnors fötter i blodiga skor,
gränsvakter i snön,

sårade brevbärare med tomma väskor
upphävda av prästens undflyende skratt,
kyrkogården i tystnad, högljudda inkallelseorders
listor över de döda, som trycks utan korrekturläsning,

sådant är oändligt, att inte ens tiden blir riktigt till,
vi söker deras namn varje morgon.
Översättning av Sophie Engström

• • • •

sure?

På ukrainska

Сергій Жадан
Візьми лише найважливіше. Візьми листи.
Візьми лише те, що зможеш сама нести.
Візьми рушники та ікони, візьми срібні ножі,
візьми дерев’яні розп’яття, золочені муляжі.

Візьми хліб і городину, потім іди.
Ми ніколи більше не повернемося сюди.
Ми ніколи більше не побачимо наші міста.
Візьми листи. Всі. До останнього злого листа.

Нам ніколи не повернутись до наших нічних крамниць.
Нам ніколи не пити з сухих криниць.
Нам ніколи більше не бачити знайомих облич.
Ми з тобою біженці. Нам з тобою бігти крізь ніч.

Нам з тобою бігти вздовж соняшникових полів.
Нам з тобою тікати від псів, спати поміж волів.
Нам збирати воду в долоні, чекаючи в таборах,
дратувати драконів на бойових прапорах.

Друзі не вернуться, і ти не прийдеш назад.
Не буде задимлених кухонь, не буде звичних посад,
не буде сонного світла серед нічних осель,
не буде зелених долин і заміських пустель.

Буде розмазане сонце за плацкартним вікном.
Буде холерна яма, залита вапном.
Буде криваве взуття на жіночих ногах,
вимучені вартові в прикордонних снігах,

підстрелений листоноша з порожнім мішком,
підвішений за ребро священик із безжурним смішком,
цвинтарна тиша, гамір комендатур,
списки загиблих, друковані без коректур,

такі безкінечні, що навіть часу не стає
шукати в них щоранку ім’я своє.

• • • •

De övriga dikterna går att finna här.

Be Sociable, Share!

Om när texten söker läsaren

Enda sedan jag började studera ukrainska har jag letat efter något som kan få mig att bli mer intresserad av språket. Något som triggar igång mig. Som jag kan brinna för. När jag studerade ryska var denna motor författaren Viktor Pelevin. Det var genom hans berättelser jag lärde känna både dagens Ryssland och det ryska språket. Jag kunde liksom skruva mig in i språket och samhället. På mina egna villkor. Och då öppnades en helt ny värld, som gjorde att jag lärde mig ryska på ett sätt som passade mig.

Men jag har aldrig hittat den där motorn för att lära mig ukrainska. Jag har försökt med Taras Sjevtjenko, men där hittade jag ingen glöd. Jag försökte med Ivan Franko, men tappade intresset direkt. Sedan försökte jag med Lesja Ukrajinka, men tyvärr. Tycke uppstod inte. Under hela den här tiden har författaren och poeten Serhij Zjadan surrat runt, men jag har avfärdat hans litteratur. “Nej, han är inte intressant”, har jag sagt. “Faktum är att hans litteratur är fullkomligt ointressant”, har jag fortsatt fastslagit. Vad jag baserade denna slutsats på vet jag faktiskt inte. Det är höljt i dunkel även för mig.

Men ibland är det så att texterna söker upp sin läsare själv. Läsaren har inget val, kan inte värja sig. Och med Serhij Zjadan har det varit så. Sedan några år tillbaka har han hoppat upp som gubben i lådan lite här och var. Som exempelvis när jag skulle en köpa en ny platta med av en av Ukrainas bästa experimentell musik, Andrej Kiritjenko. På plattan Foreli är det en poet som reciterar sina dikter, i suggestivt i samspel med musiken. Och vem är då det? Jo, Serhij Zjadan, förstås. Eller som när jag ska gå på bokhandeln i Lviv för att söka någon bok som jag kan kan läsa, men hur jag än vänder och vrider mig mellan hyllraderna så hittar jag bara Serhij Zjadan.

Och jag har kapitulerat. Jag är fast. För nu har jag börjar läsa, och nej, jag får liksom inte nog. Just nu läser jag hans Depeche Mode, som utkom på svenska i höstas. Jag läser den inte på svenska, men har hört att översättningen är mycket bra. Jag läser även hans dikter som i våras har utkom i ett samlingsverk. Elegant röd… Zjadans lilla röda, liksom ;)

Med det här vill jag bara varna. Jag kommer att komma tillbaka till detta ämne många gånger. Och vem vet, kanske kommer någon översättning. Vi får se om de tåler publicitet.

image

image

Be Sociable, Share!

City shapes

All cities have their shapes. Some are slim other are rich. Some are dull. Other are laughable. Most of them also have many shapes. Some have almost all inclusive.

Lviv’s shapes speaks a special language of many masters. Some masters where elegant. Some just tried to confuse. Making us lost in reality. Like the Soviet Era. They even planted great trees, just to confuse and defuse.

I find the Soviet firs especially intrigues. I always feel how impuissance capture me when I see them. They crush all my thoughts in just standing there. Fearlessly, looking at me. Stretching out their arms to grab me. Into emptiness.

Sovjetisk gran II

Sovjetisk gran

Be Sociable, Share!

Summer in the city – Lviv June 2014

Flower and fence I

Bathing

Crowded day at Vynnynky

Vaff Vaff

lonely

Balcony I

Bacony I

green in grey

Related Posts with Thumbnails
Be Sociable, Share!