En resa med frankisterna

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image

FacebookTwitterLinkedInPinterestVKShare

Om det där med trafiken och en saknad artist

Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.

12631479_1063613430355795_4247223016247085809_n

859022_10205289887394967_5189016734517653015_o

Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)

Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.

Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.

Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.

Bild från gårdagens hyllningar till  Kuzmenkos minne. Bild  © Alexander KULYK

Bild från gårdagens hyllningar till Kuzmenkos minne. Bild © Alexander KULYK

——

På WHOs sida finner ni internationell statistik över dödstalen.

Om väntan

Nu har januari dragit sin sista suck för den här gången. Fläktat iväg för att jobba på andra sidan halvklotet. I alla fall för en tid. Vi vänder oss mot ljuset. Väntar på ljuset… Väntar på värme. Är det inte så livet är ibland? Vi väntar… Väntar på bussen, på tåget, på vännen, på flyt, på våren, på sommaren, på hösten, på vintern, väntar på kaffet, väntar på att ugnen ska bli varm. Och när bussen väl kommer väntar vi på at få gå av. Vi väntar på att komma fram. Men inte är det plågsamt, det där väntandet. Jag tycker faktiskt att det är rogivande. Och ganska… uppiggande. Och förnyande. Nu är det i alla fall måndag. Den första februari i nådens år 2016. Och jag väntar inte mer än vanligt.

Waiting

Lviv directions IV

Women listening to Hutsuls

Snowy old town

Waiting to be loved

White on White

In the shadows a house

Lviv directions III

Bilderna är tagna av mig med min gamla Olympus OM-1. Filmen heter Limited liability och den var på 400 ASA.

Och några minnen

… från sommaren i Skåne, 2015. En sommar som betydde många farväl. En känsla av uppbrott. Men också lugn och frid.

Nu forsätter min resa. Platslös. Men inte rotlös.

(PS. Det är bildspel. Klicka på bilden och du kan se alla bilderna i de fyra bildspelen.)

Summer 2015 No. 1

Summer 2015 no. 2

Summer 2015 no.3

Summer 2015 no. 4

Kulturhuvudstaden Wrocław

I år är den västpolska staden Wrocław kulturhuvudstad och huvudstadsåret invigdes häromdagen. Wrocław har valt att skapa 12 höjdpunkter för året. Enligt Polska institutet i Stockholm ska man ha:

12 kulturhelger för både invånare och turister, 12 unika möjligheter att uppleva och glädjas åt kultur och konst, 12 sätt att få en ny syn på Europas, Polens och Wrocławs kulturella identitet. 12 olika möjligheter att medskapa och uppleva kultur. Programmet för varje helg är tänkt att fungera för hela familjer eller grupper av vänner och bekanta. Var och en kan planera sitt eget unika detaljprogram som åskådare eller deltagare.

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław är en stad med en lång historia och den har präglats av mångkultur och ofta samförstånd. Men sedan andra världskriget är staden nästan helt etniskt polsk, och det här är något som staden själv lyfter fram som en viktig del av arbetet fram till att bli europeisk kulturhuvudstad. Man skriver att:

A story which is unusual, tragic and intriguing. After years of prosperity and development, there had been disaster at an unimaginable scale. The Second World War left the city utterly ruined – both physically and spiritually. It lost citizens who had been creating its greatness for many generations. Then new citizens arrived. Frightened, uncertain of the future, alienated. Brought together from many regions of the post-war country, for years they built their identity, creating their own culture. It took a long time before we accepted German, Jewish and Polish heritage lived here as one. Ours. It took a long time, but we did that. Today, we can proudly say, not neglecting the achievements of our forbearers, that we have built a new city. With all respect due to them, to otherness and multiculturalism and to history, we have created an open Wrocław, with unusually interesting culture and aspirations, contemporary and intriguing. It’s time to show it to the world, to show what we consider worth sharing and what constitutes an enormous contribution to the development of Europe. We want to talk about our past and our present. About how life can grow from ruins and human tragedies. We’ll be telling this story throughout 2016, without complexes, aware of our worth. We’re certain our story will be interesting. And we hope it will become an inspiration for those who’ll be open and listen to it.

Själv har jag inte bestämt vad jag ska satsa på i det gedigna programmet, men självklart kommer jag att försöka undersöka den del av programmet som ingår i Wrocław-Lviv. Programpunkten inleddes redan under jazzfestivalen Jazz Bez, som jag skrivit om tidigare.

plakat-1448370239

Städerna har ett mycket specifikt samband. Efter andra världskriget inledde Sovjetunionen folkomflyttningar. Den polska befolkningen Lviv, eller Lwów, fördrevs. En av dem var Stanisław Lem, den världsberömda sci-fi författaren. Många av de polacker som fördrevs hamnade i Wrocław. En stad som i sin tur fått se sin tyska befolkning fördriven till Tyskland. För oss i samtiden. är det nog ofta svårt att förstå, att Centraleuropas etniska karta, såg mycket annorlunda ut jämfört med dagens. Det är både roligt och hoppingivande att Wrocław satsar på att belysa denna historia.

Beata Szydłos flyktingspöke

Det var inte bara jag, som häromdagen uppmärksammade att Beata Szydło faktiskt ljög om hur många ukrainska flyktingar som Polen har tagit emot. Enligt hennes utsago ska Polen ha tagit emot en miljon flyktingar. Så är inte fallet. Polen har erkänt… hela tre (!) personer som flyktingar. Ytterligare 200 har en speciellt skyddad status, men har inte erkänts som flyktingar.

Det här kan tyckas häpnadsväckande, att en politiker, och till och med statsminister ljuger om något som så enkelt kan kollas. Statistik är ju verkligen inte svårt att få fram. Men som vi vet så ljuger politiker ofta. Detta en vardag. Det är bara det att just den här lögnen är lite för korkad.

För egen del ledde det till att jag totalt förlorade tilltron till partiet Lag och rättvisas statsminister, och till hela partiet. För om man ljuger om något så dumt, jag då ljuger men troligen om allt annat också.

Polen till debatt i EU-parlamentet

Efter att ha lyssnat till debatten om utvecklingen i Polen i EU-parlamentet har jag några reflektioner. Det första som slår mig är den totala oviljan att förstå varandras argument. Är det så att premiärminister Beata Szydło inte vill svara på frågan om Polen kommer följa ett eventuellt negativt utslag i Venedig domstolen om författningsdomstolen, eller är det så att hennes kritiker, Guy Verhofstadt, inte vill förstå hennes svar? Själv hade jag mycket svårt att tolka hennes svar. Det enda som riktigt fastande var hennes tioafaldiga upprepning om hur glad hon var att vara inbjuden och hur bra det var att debattera. Men att å andra sidan hade ingen i EU med att göra vad som händer “i familjen Polen”.

Men det som främst grep mig var hur Rebecca Harms, ordförande i den gröna gruppen, påpekade vilka som Beata Szydlo applåderade, och vilka som applåderade henne och hennes sympatisörer (ex. Korwin-Mikke), och det är Putins lakejer. De på yttersta höger- och vänsterkanten. Föga lugnande om Putin får mer inflytande i Europa. Och illavarslande att den nya regeringen i Polen inte kan se den problematiken. Jag tror nämligen inte att Korwin-Mikke och hans gelikar går att tämja.

Men det mest upprörande var hur Beata Szydlo använde Ukraina för att betona att man tar sitt europeiska ansvar. Hon hävdade att man tagit emot en miljon ukrainska flyktingar (!) och gett dem beskydd. Den siffran är ren lögn. Vi i Ukraina har cirka en miljon internflyktingar och det totala antalet som flytt Ukraina är 800 000. Ungefär 650 000 av dem har flytt till Ryssland och 81 000 har flytt till Belarus. Återstår gör 60 000. Det är fint om Polen förbarmat sig över dem, men inte är de en miljon!

Fast egentligen spelar det mindre roll om det är sant eller inte. Det som gör mig förbannad är hur Ukrainas inbördeskrig om och om igen  används av andra länders makthavare, men inte för att man vill hjälpa Ukraina, utan eftersom man vill rättfärdiga sig själv.

Det är ännu värre om man rättfärdigar sig med en lögn! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad och orolig än jag var före debatten. Beata Szydlo framstod som okunnig, lynnig och ovillig att besvara en enda fråga. Det enda som var förkovrande med debatten var att jag nu har full insikt i hur hopplöst låst situationen är. Polen har fått en skyttegravspolitik. Vedergällningens politik. The winner takes it all-politik, och det lovar inte gott för det polska folkets framtid.

a planet's new way of being
Teckning av Gustav Söderström “a planet’s new way of being” (2012)

Related Posts with Thumbnails