Lvivs höstskrud

Lvivs alla årstider är vackra, men färgerna under höstmånaderna är något som hänför mig varje år. I år är hösten dessutom ovanligt sen, och ännu har päronträden inte fått röda blad.

000026

Be Sociable, Share!

Rädda svenskundervisningen i utlandet

En personlig betraktelse, som Svenska institutet inte står bakom.

Tillägnad alla studenter som läser svenska i utlandet.

Öppet brev till högskoleminister Helene Hellmark Knutsson och utbildningsminister Gustav Fridolin.
Med anledning av förslaget att slopa svenskundervisningen i utlandet.

Det är hösten 2010. Jag sitter, tillsammans med min katt Kosma och sambo, i en sliten taxi och skramlar längs med Ivan Frankoparken in mot Lviv. Det är mitt första möte med staden. Och snart kommer jag skymta Ivan Franko universitetets magnifika huvudbyggnad. Min blivande arbetsplats. Hösten 2010 var jag den nya lektorn i svenska. Jag hade sagt ja till tjänsten efter viss tvekan. Tänk om jag inte skulle räcka till? Och skulle det verkligen vara roligt att undervisa svenska? Jag hade dessutom en ganska otydlig bild av vad jag skulle möta. Jag såg nog egentligen framför mig horder av ointresserade studenter. Oinspirerande uppsatser att rätta. Grådaskiga morgnar där jag håglöst vandrade till jobbet.

Men jag hade förstås fullkomligt fel.

När jag väl anpassat mig till den ukrainska universitetsmiljön, insåg jag att svenskundervisningen var mycket viktigare än vad jag förstått innan jag lämnande Sverige. Jag började inse att många av de unga människor som valt att studera svenska, antagligen aldrig gjort det om det inte hade varit för att det fanns en svensk lektor på plats. För många av dem är jag den första utlänning de får riktig kontakt med. Med tiden växer intresset för språket hos dem. Just för att jag kan väva in språkkunskapen i ett sammanhang. Och tillsammans med de lokalanställda stärks det svenska språket och Sverigekunskapen ytterligare hos studenterna.

Jag började dessutom erfara det mina företrädare sått. Inte bara i Ukraina, utan i Sverige! För plötsligt började jag får jag reda på att Sverige hade varit mycket mer isolerat om det inte vore för alla de studenter som läser svenska runt om i världen. Var helst jag gick mötte jag f.d. studenter som på ett eller annat sätt hade fortsatt odla sitt intresse för Sverige. Och för många av dem upptog och upptar det en stor del av deras liv. De översätter skönlitteratur eller poesi. De jobbar med svenska företagare. De älskar svensk musik. De intresserar sig för allt möjligt. Från bilar till miljöteknik, från demokratiutveckling och mänskliga rättigheter till konst och design. Och allt har svenska förtecken.

Jag började helt enkelt förstå innebörden i det Svenska Institutet sa innan jag åkte. “Dina studenter blir ambassadörer för Sverige.”

10622821_10152734759464600_6991356308627604227_n
Lina Ekdahl och Linn Hansén under ett översättningsseminarium. September 2014.

10612616_10152738579379600_2366083309931492835_n
Hanna Bey, student vid Ivan Franko universitetet, läser studenternas översättning av Linn Hanséns “Gå till historien” på Lvivs bokmässa 2014.


Studenter från Ivan Franko universitetet lussar för det svenskägda företaget Remit i Lviv.

Och nu börjar det även gå upp för mig att det är viktigt att det finns en lektor på plats. Genom att finnas på plats, kan jag sprida ytterligare kunskap om Sverige, utanför universitetet. Det är som ringar på vattnet. En kunskap man knappast kan förmedlas genom fotoutställningar eller reklamvinjetter på TV. Det handlar om det personliga mötet. För varje person jag möter, student, kollega, granne, affärsföreståndare, som får reda på att jag är svensk och undervisar svenska på universitetet, växer kunskapen om Sverige. Avståndet mellan Ukraina och Sverige minskar. Vi hittar hela tiden gemensamma nämnare. För människor är ju mer lika, än olika varandra.

Och plötsligt står jag på en scen i Lviv. En kylig dag i slutet av november 2013. EU-flaggorna vajar tillsammans med de ukrainska flaggorna. Euromajdan. Framför mig står det tusentals människor. Unga och gamla. Studenter och fabriksarbetare. IT-specialister och konstnärer. Vanlig eller ovanlig. Jag står där på scenen. Inte för att jag är lektor i svenska. Utan som en solidarisk handling. Som en representant för Sverige. Jag står där eftersom de behöver mitt, vårt stöd. När jag lämnar scenen svarar publiken det stöd jag gav dem med att om och om igen upprepa: “Ukraina och Sverige står tillsammans”. Och det är precis så det är. Ingen blir stark av att isolera sig. Och om man är stark, så ska man hjälpa dem som behöver hjälp. Det är det jag berättar för mina studenter att Sverige står för. Jag berättar om solidaritet. Demokrati. Tolerans.

Så jag ber er, beröva dem inte denna möjlighet till att vidga sina perspektiv. Se istället till att alla studenter som studerar svenska i utlandet stärks att skapar nya broar mellan människor.

Hälsningar
Sophie/Sonia Engström

tal_lviv1

wpid-20131127_141105.jpg

Skriv på vår engelskspråkiga protestlista här. Och den svenska här.

Be Sociable, Share!

Lvivs oktoberfestival

Trots att det är riktigt kyligt är stämningen hög. Det är nämligen dags för Lvivs årliga Vin- och ostfestival, och inte ens kriget i östra Ukraina kan smula sönder feststämningen. Från båsen flödar vin, i olika prisklasser. Huvudsakligen ukrainskt. Och det är inte fy skam. De ukrainska vinodlarna blir allt skickligare. Min favorit är Konolist. Deras Cabernet-Merlot från 2012 är faktiskt riktigt utsökt.

Och sedan har vi ju osten. Den kära osten. Som exempelvis osten från La Ferme d’Elise. Mmmmm…

Under festivalens tre dagar åt vi tre ton ost som vi sköljde ner med 9000 liter vin.

wpid-fisk.jpg

wpid-ost.jpg

wpid-ljus.jpg

wpid-storosten.jpg

wpid-vin.jpg

wpid-storasåpbublor.jpg.jpeg

wpid-bubbels.jpg

Be Sociable, Share!

Ukrainsk överlevnadsstrategi

Jag blir ofta imponerad av ukrainsk påhittighet. En slags enveten överlevnadsstrategi som jag aldrig mött någon annanstans. En klurighet som jag ofta avundas ukrainarna. Som till exempel som när man behöver pengar för att göra det man vill. Istället för att beklaga sig över att alla pengar försvinner (ner i fickorna på dem som inte behöver mer) så kommer man på ett sätt skramla ihop tillsammans. Det är en kollektivism som inte längre existerar i exempelvis Sverige.

Nedan ett exempel på denna fiffighet. Man ber helt enkelt turisterna om hjälp att sprida kunskap om Lvivs förträfflighet. Och efter ett besök i Lviv  är de självfallet rätt skaffade att förstå vikten av att låta denna pärla bli känd för fler.

image

Be Sociable, Share!

Svenskt miljöengagemang i Lviv

Lvivs kommunfullmäktige höll igår ett arbetsmöte med företrädare för de lokala myndigheterna och den svenska ambassaden i Ukraina. De diskuterade samarbetet mellan Sverige och staden. I synnerhet diskuterades möjligheten till samarbete inom miljöteknik och hållbar utveckling, så som att skapa ekologi- och energicenter i stan samt Forum för miljöteknik.

Vid en pressträff efter diskussionerna betonade ambassadens förste sekreterare och ställföreträdare, Henrik Norberg, det svenska stödet till Ukraina:

“En av de viktigaste sakerna för Ukraina just nu är att bli mindre beroende av utländsk energi. I detta avseende har Sverige ganska bra erfarenheter, ganska bra kunnande, och vi delar gärna med oss av den kunskapen.”

Hendrik Norberg informerade även om det kommande Svensk ukrainska Business Forum om energieffektivitet och miljöteknik som kommer att hållas i Lviv 5-6 november.

Be Sociable, Share!

Musik i samtiden

Lviv har en livlig musikscen. Det spelar faktiskt nästan ingen roll vilken musik du gillar, varje vecka kan du nog hitta något som passar dig. Men det är dock svårare om du har en förkärlek för  experimentell samtida konstmusik. Vi, som nu intresserar oss för denna musikgenre, är ändå lyckliga att kompositören och musikern Ostap Manulyak envist stretar för att skapa en sådan scen. Kvällens mycket lyckade konsert, var antagligen resultatet av hans ambitioner. Här finner du hela programmet för kvällen.

Det var två stycken som berörde mig mest. Ostaps stycke “Sanctus for flute, clarinet, violin, cello and piano” (från 2014) som bar på en säregen kombination av aggressivitet, frustration och ödmjukhet.  Ryssen Vladimir Rannievs stycke “P est na. iss O ex glo ae for piano, flute and bass clarinet” (från 2011) var motsatsen. Ett försiktigt och trevande verk men samtidigt var det en uppvisning i fenomenal dekonstruktion av Palestina av Bach.

image

image

Be Sociable, Share!

Lenin var ett tomt skal

En intressant och tankeväckande artikel av Serhij Zjadan. Den handlar bland annat om den ihåliga Leninstatyn i Charkiv. Myndigheterna hade lurat folket att tro att statyn på Frihetstorget i Charkiv var en äkta bronsfigur och om den vältes ner från sin pedestal, skulle den kunna skapa en krater rakt ner i tunnelbanan. Det låter kanske som en knasig lögn, något som egentligen inte skulle skapa någon större skada. Men så fungerar inte vi människor. När myndigheter ljuger för oss urholkar de oss. Vårt förtroende försvinner. Platsen i oss där förtroende skapas blir ett svart hål. Och vi vet vad svarta hål gör. Vem ska betala priset för deras lögner och hur återskapas folkets förtroende? frågar sig Zjadan.

Lenin and the void
Translated by Reilly Costigan

1 October, 13:04

Everything is different now; things will never be the same.
‘You shouldn’t be so gullible,’ sometimes I say to myself, ‘especially when you’re dealing with government officials.’ I remember one time back at the end of February we were sitting around and listening to the vice governor and some sort of architect who were insisting that it’s impossible to simply waltz over to Freedom Square and dismantle the Lenin monument because he’s too heavy—he’s made out of solid bronze, cables are hooked up to him and upon falling he could crash through the ground into the metro. They were like, ‘here are the drawings and maps, take a look for yourselves.’ In short, it’s impossible; there’s no way.

‘However, you have our word that we’ll take him down. We’ll do all the work, in a proper and civilized manner,’ they said. ‘Ok,’ we relented, ‘we also want everything to be done in a civilized manner. Go for it; dismantle the monument—we’ll be right here, waiting. Moreover, you signed a paper, made some promises and convinced us of your sincerity.’ It’d be interesting to know where that document is now. And how that architect felt when the monument fell and everyone realized that it’s empty inside. Was he surprised? Was he incredulous? Was he already well-aware of this? Well, what about their signatures, a sense of responsibility, arguments and facts? What about the architect’s conscience, if indeed he has one?

We should have gotten used to their lies long ago. They’re constantly bluffing, wheeling and dealing, trying to outsmart everyone, trying to slip by unscathed, get themselves off the hook and hang onto their cushy jobs, no matter what. In that sense the Kharkiv city council members have really distinguished themselves; they’ve had to muddy the waters and overcomplicate things so much, striking deals, making promises and lying over and over again, their each and every word being a lie, all while realizing that nobody really believes them anyway. All of that just to wind up in a wheelchair parked by the toppled, empty monument. (Translator’s Note: the Mayor of Kharkiv, Hennady Kernes, was attacked this past April; he’s currently in a wheelchair).

I’m not engaging in Schadenfreude, by no stretch of the imagination. I’m simply asking for the nth time—who’s going to take responsibility for all the misery inflicted upon Kharkiv by the government during this past winter and spring? Who’s going to take responsibility for their treachery, fear and greed? Do they actually think that in time everything will blow over and be forgotten? But it won’t just blow over. And it won’t be forgotten. Every broken promise and bluff will undoubtedly fuel an unruly crowd of deceived citizens who will simply stop listening to their leaders. What’s the point in listening to someone who doesn’t speak the truth?

Numerous times I’ve come into contact with citizens who are supposedly trying to protect monuments. Here are their arguments—nowadays statues aren’t the most important thing; taking them down won’t change a thing and our lives won’t get any better by doing so. Don’t provoke anyone; it’d be better to do something useful with your time. I wholeheartedly agree with them, since dismantling monuments doesn’t change a thing. However, it does change the underlying justification for doing so—people’s desire to cure themselves of historical and political schizophrenia and remove themselves from the twilight zone. They no longer want to live someone else’s past, someone else’s history and they’re willing to forge on, abandoning an ideology imposed upon them by someone seeking to satisfy his thirst for power.

Lately, there’s been a lot of talk about the significance of symbols and emblems and about deglorifying idols as this implies that inevitable change has taken place and totalitarianism, as a latent form of societal self-identification, has been wiped out. Instead, I’d like to put it simpler—what should have happened long ago has finally happened in Kharkiv. It just could have been done in a much easier and calmer way, leaving the disc grinders and ski masks at home. But we’re not used to taking the easy way out. Isn’t that right, Mr. Kernes? You all just have to keep playing musical chairs with different interest groups, handing out promises to certain ones without turning down others, clinging onto your posts like there’s no tomorrow and desperately trying to ride your tried and true wave of populism and political favoritism for as long as possible.

Well, it’s just that everything is different now; things will never be the same. They’ll have to deal with those they generally just ignore and take advantage of. The tide has turned for all of you, for your whole system and for every little cog in the system. We’re not only talking about trash cans where your friends from the past are being stuffed. We’re not just talking about lustration, new elections, lists and voting districts. We’re talking about how over the past year we’ve been able to see what you’re made of, what’s inside. You’re empty. There’s no trace of bronze to be found.

Serhiy-Zhadan

Serhiy-Zhadan” av Maciek KrólEget arbete. Licensierad under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Be Sociable, Share!

Valentyn Sylvestrov

Den 30 september fyllde min ukrainske favoritkompositör 77 år – Valentyn Sylvestrov. Som en hyllning till denne eminente musikhjärna publicerar jag ett axplock av några av mina favoritkompositioner av honom.

silvestrov1 2

Be Sociable, Share!

Hyllningskonsert till Kancheli

Lvivs filharmoni, 30 september 2014. Kl. 19

Ett förväntansfullt sorl dominerar i konsertlokalen. Vi är alla där för att under två timmar få hänge oss åt och lyssna till Giya Kanchelis verk. Vi ska för höra “Mourned by the Wind, liturgy for viola and orchestra”(här översatt till cello) samt Symfoni nr. 7.

Kanchelis musik är bygger på de starka kontrasterna. Ett första anslag på flygeln får nästan fridfullt kling ut, innan solisten tar ton. I nästa minut förflyttas den trygga förvissningen om lugn, till ett aggressivt kaos.

Kanchelis musik är de förtrycktas musik. Det är musik till dem som aldrig ger upp, men som aldrig kan resa sig fullt upp. De som har kuvad rygg, men stor rakt i själen. Varje rörelse mot en frihet bryts av med en våldsam kraft. Lycka ställs mot sorg. Vrede ställs mot glädje. Skönhet bryts ner, förmultnar, smulas sönder av oro.

Kanchelis musik är för oss som inte kan se en vacker blomma utan att tänka på dess död. Men den är också för oss som inte kan låta bli att tänka på återkomst efter förödelse. Kanske är hans musik för oss som är galna. Galna nog att tro att musik kan förändra världen. Förändra förloppet.

När de sista tonerna klingar ut, låter vi tystnaden råda. Gränsen mellan Kanchelis värld och den utanför. Kancheli själv reser sig från sin stol. Bärs av applåderna upp på scenen. Alla vet vad han gett oss. Tron på oss. Att vi med vår kraft ändå kan förändra och smula sönder ett förtryck. Vårt löfte till Kancheli måste bli att vi aldrig låter oss kuvas. Det är vi honom skyldig.

För Kanchelis musik är också berättelsen om att göra sig fri. Fri från de krafter som förgör.

image


Mourned by the Wind, liturgy for viola and orchestra


Symfoni nr. 7

Be Sociable, Share!

Om lycka av Zjadan

Vill rekommendera en fantastisk text av Serhij Zjadan. Texten är på ukrainska och om intresse finns översätter jag den gärna.

Från TSN.UA:

“Щастя

Вони заслуговували на цю війну не більше за інших.

Я не знаю, чи була ти тут раніше, до того як почалася війна. Шкода, якщо не була. Шкода, якщо ці поля й населені пункти в тебе завжди будуть асоціюватись із вогнем та паленим залізом. Кожному з нас хочеться, аби місця, які ми любимо, любили так само й усі інші. Хоча розумію, що сьогодні багато хто запам’ятовує ці місця, всотує їх, фіксує назавжди, на решту життя, як територію смерті, територію болю, територію, про яку поза війною загалом немає чого сказати.

Натомість я тут народився й виріс, я звик сюди повертатись, я буду сюди повертатись і надалі, що б не було і як би все не склалося. Просто всі ми охоче повертаємося туди, де нам було добре. І навіть якщо нині там усе дуже погано, ми все одно тримаємося своєї пам’яті, яка єдина нас підтримує й заспокоює. Я знаю, як добре тут може бути, я пам’ятаю безліч повчальних історій, сотні веселих облич, які мені тут траплялися, саме про них мені й лишається думати, саме про них і хочеться говорити.

Як ми всі тут жили? По-різному. В містечку, де я ріс, було кілька книжкових магазинів. І кілька кінотеатрів. І різні культурно-масові заклади. Але вони всюди були, ти ж розумієш. Не думаю, що в інших маленьких містечках було якось інакше. Всюди те саме – бажання спокою, потреба впевненості, необхідність стабільності. Звісно, місцевий колорит – дикі райони, непередбачувані характери, карколомні сюжети. Але це на рівні винятків. На рівні норми – дати дітям освіту, забезпечити власний побут, брати від життя стільки, скільки зможеш підняти.

І ще, на рівні відчуттів, снів і любові – розжарене повітря літа, небо над безмежними степовими широтами, пересохлі піднебіння й колодязі, пісок і кров на зубах, простір, наскрізь прошитий вітром і наповнений сонячним світлом, ріки, які протягом року помирають і відроджуються, дороги, що навесні заростають травою, але до осені знову прокреслюються на чорних площинах ґрунту, хмари, що сунуть від Азовського моря, глина, якої так багато на берегах ставків, зелень, що виростає на руїнах гаражів та нафтобаз, тварини, що вміло й навчено оминають людей, люди, що не бояться тварин, не бояться нічого, зовсім-зовсім нічого.

Пізніше, звісно, багато чого змінювалось – змінювались міста, змінювались прапори, змінювався одяг, змінювались стосунки. Щось зникало, щось натомість з’являлось. Скажімо, зникали книжкові магазини. Зникали впевненість і стабільність. Що з’являлося натомість? Скажімо, реклама. Скажімо, багато нових, яскравих, дешевих речей. Але у всьому цьому так само не було нічого аж настільки унікального. Все те саме, та сама, притаманна будь-якій провінції наскрізна тотальна біднота, незахищеність, непотрібність.

Та сама порожнеча барвистих рекламних вивісок, той самий розлам поміж бідними й не надто бідними, те саме постійне озирання назад, спроба застигнути в часі, страх перед рухом уперед. Можливо його, цього озирання, тут завжди було дещо забагато, можливо це справді щось, притаманне лише місцевим, щось наше, що нас вирізняло, що нами керувало й що зіграло з нами, врешті, злий жарт. Триматись за минуле, не довіряти теперішньому, боятись майбутнього. З цим можна жити. Доволі спокійно й розмірено, не роблячи клопоту ні собі, ні тим, хто поруч із тобою. Адже у всьому іншому – тут усі жили так само, як і деінде. І всі вони тут заслуговували на цю війну не більше за інших. І коли сьогодні хтось буде говорити тобі, що уникнути цієї війни було неможливо – не вір. Так говорять люди, які ніколи ці місця не любили, не почували себе тут добре, не почували щасливо.

Бо що таке щастя? Щастя – це місто, його нині активно обстрілюють. Ну, ти це й без мене знаєш. Але не знаєш такої історії. Багато років тому був у мене приятель, старший за мене на кілька років. І ось він навчався в цьому Щасті в ПТУ. І розповідав нам, молодшим, фантастичні історії про своє доросле життя в Щасті, про своє щасливе життя. Про футбол, алкоголь і жінок. Особливо нам подобалось про жінок. Хотілося скоріше стати дорослими, хотілося скоріше стати досвідченими, хотілося перемог, хотілося щастя. Адже щастя не оминеш, думалося нам, щастя не оминеш.

За пару років він розбився на трасі. Ми всі стали дорослими й досвідченими. З досвідом прийшла втома, злість і зневіра. Нічого не оминеш.”

Related Posts with Thumbnails
Be Sociable, Share!