viewpoint-east.org

Dagens anteckning 21 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en liten rumänsk stad, med det fantasieggande namnet Gura Humorului (betyder det “mun av humor” på rumänska?), föddes den 27 november 1863 en liten flicka som döptes till Olha Julianivna. Hennes pappa, Julian Jakovytj Kobyljanskyj, var ukrainare av börd och jobbade som bokhållare och skatteindrivare. Mamman hette Marija Josypivna Werner och hon hade både polskt och tyskt påbrå, vilket innebar att lilla Olha var flytande på tre språk – tyska, polska och ukrainska – redan vid barnsben.

Det skulle tidigt visa sig att Olha hade en litterär begåvning och hon fick sin skolning i hemmet. Hennes första noveller kom ut på 1880-talet. Dessa skrev hon på tyska, vilket inte motiverades med att hon ansåg att tyska var hennes modersmål, utan berodde på att Gura Humorului låg i det tyskspråkiga Habsburgska riket.

Allt skulle dock förändras när familjen till Tjernivtsi (som idag ligger i Ukraina) på 1890-talet. Där träffade hon nämligen intellektuella som pläderade för det ukrainska språket. Eftersom Olha redan kunde ukrainska innebar det således inga svårigheter för henne att byta språk, och hon skulle hädanefter uteslutande skriva på ukrainska. Hennes första noveller på ukrainska kom ut bara några år efter det att hon bytt språk. En av de mest kända novellerna av Olha Kobyljanska bär titeln “Jorden” (på ukrainska “Земля”) och utkom 1902. Den handlar om en ung man som bor i Karpaterna. En viktig hörnsten i berättelsen är att han uppvaktar två kvinnor samtidigt, med alla de problem som det innebär. Men det är hennes användning av språket som är utmärkande, som också gör novellen till en av de viktigaste inom den ukrainska modernismen som formades under denna tid.

Olha Kobyljanska var också mycket engagerad i sociala frågor, och hon brann särskilt för kvinnors rättigheter och socialt utsatta grupper. Hennes iver ledde bland annat till att hon bildade en kvinnoförening Tjernivtsi.

Bland de intellektuella hon umgicks med finns namnkunniga personer och författare så som Ivan Franko, Vasyl Stefanyk och Lesja Ukrajinka. Den sistnämnda skulle spela en viktig roll i Olhas liv. Vissa rykten säger att de kanske var ett amoröst par, och beviset på det ska vara deras kärleksfulla brev de skrev till varandra. Men detta avfärdas idag av flera kännare, som menar att man förvisso kan utläsa vissa homoerotiska drag i breven, men det finns inget som tyder på att de verkligen var ett par.

Hur det än förhöll sig med detta lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att Olha Kobyljanska och Lesja Ukrajinka var mycket goda vänner, och att de stöttade varandra i deras litterära gärning. De båda hade dessutom drabbats hårt av sjukdomar, Lesja Ukrajinka hade tuberkulos och Olha Kobyljanska blev 1903 delvis förlamad efter en förkylning. Lesja skulle senare gå bort i sviterna av sin sjukdom, men Olha klarade sig fram till 1932 med mindre besvär.

Efter första världskriget hamnade Tjernivtsi i Rumänien, till Olha Kobyljanskas stora sorg. Hon motarbetade de nya regimen och när de sovjetiska trupperna vandrade in i Tjernivtsi år 1940 skulle hon användas i deras propaganda. Men det är inte troligt att hon skrev de hyllningstexter till Sovjetunionen som de menade att hon hade skrivit, enär hon då var svårt sjuk och nästan fullständigt förlamad. Hon var så pass sjuk att hon var helt sängliggande när de rumänska styrkorna året därpå återtog Tjernivtsi. De påbörjade genast en förundersökning mot henne för att försöka få henne fälld för att ha samarbetat med sovjeterna. De skulle dock aldrig lyckas ta henne till rättegång, då hon gick bort på denna dag för 83 år sedan.


På fotografiet nedan ser ni Olha Kobyljanska stå bakom Lesja Ukrajinka. Fotot togs 1901 i Tjernivtsi.


Bondsonen från Rusiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

På Lubicz, strax intill Krakóws opera, står en äldre villa och åldras med inte riktigt så mycket värdighet som man skulle önska. Putsen har rasat på sina håll, och en vacker dekoration på husets framsida har tyvärr blekts av tidens tand. Men trots det drar villan till sig den förbipasserandes uppmärksamhet. Kanske är det för att dess fysionomi skvallrar om fornstora dagar.

Och mycket riktigt, här går det att finna saker av intresse. På husets ena sida sitter en plakett. Den förkunnar att här bodde minsann den store Vasyl Stefanyk. Ett namn dessvärre okänt för det stora flertalet från våra breddgrader. Men på andra sidan gränsen, alltså i Ukraina, är han en välkänd figur.

Vasyl Stefanyk föddes 1871 i den lilla byn Rusiv, som ligger strax norr om gränsen till Rumänien, och som då låg i Galizien, det Habsburgska rikets periferi. Han kom från en förhållandevis rik bondefamilj. Redan i unga år hade han problem med sin far, så tillvida att de tyvärr aldrig riktigt kom överens. Hans mor var den han tydde sig till, och det var hon som uppmuntrade honom. Som barn fick han tidigt bekanta sig med de ukrainska folksångerna, sagorna och berättelserna som förekom i Pokuttja, alltså de trakter där han växte upp. Sagorna och sångerna var ofta befolkade med mystiska väsen och skeenden, vilket fascinerade den unge Vasyl, och kanske inspirerade en av hans framtida yrkesbanor.

Som sjuåring skickades han till skolan i den större staden Sniatyn, och därefter till Kolomija. I den senare skolan blev han enligt egen utsago utsatt för regelrätt mobbning för sin kortväxthet. Kanske var det då han la grunden till sin avsky mot orättvisor. I gymnasiet träffade han aktivisten, kvinnosakskvinnan och författarinnan Anna Pavlyk, och det var hon som visade honom vägen in till den ukrainskspråkiga litteraturen, samt ukrainarnas kamp för sina rättigheter. I gymnasiet fick han dock inte lära sig något om ukrainsk kultur, enär inte ens språket fanns på schemat. Hans engagemang för den ukrainska frågan ledde dessvärre till att han slutligen relegerades från skolan i Kolomija, och han flyttade till Drohobytj, där han sedermera fick sin gymnasieexamen 1892.

Den som är bevandrad i Galiziens geografi, tror nog att han nu begav sig till Lviv (då Lemberg) för att studera. Men så var inte fallet. Vasyl Stefanyk flyttade till Kraków, och skrev in sig på den medicinska fakulteten på Jagiellonska universitetet. Det skulle dock visa sig att Vasyl inte föredrog att bota människors fysiska tillkortakommanden, ety han istället började fördjupa sig i polsk litteratur och kultur. Han blev ett välkänt namn i de konstnärliga och litterära sällskapen, och han blev också nära vän med flera inom Unga Polen (Młoda Polska). Det var också här i Kraków som han inledde sina första trevande försök som författare. Under några intensiva år efter sin tid i Kraków, skrev han de verk som han idag är ihågkommen för.

Väl hemkommen till sina hemtrakter hade han ständigt återkommande gräl med sin far, som vägrade stödja sonens författarambitioner. Mitt i all bedrövelse gick hans mor bort och Vasyl drabbades av en djup depression. Poeten Lesja Ukrajinka, som mötte honom i Tjernivtsi 1901, noterade hans nedstämdhet, samt hans tilltagande skrivkramp och överdrivna självkritik. Men redan tre år senare lyste lyckan mot honom igen, då han gifte sig med sin stora kärlek, Olha Hamorak. Bröllopet stod i Lviv, på hotell Wanda, och bland gästerna återfanns den store författaren och frihetskämpen Ivan Franko.

Det var just under denna tid, vid sekelskiftet 1900, som han stod på höjden av sin litterära karriär. Efter 1905 skulle det dröja ända till 1916 innan han publicerade nya verk. Vasyl Stefanyk var nämligen lika mycket politiker och frihetskämpe som han var författare. 1908 valdes han således in i det Habsburgska rikets parlamentet. Där satt han ända till hela det stora imperiet slets sönder av inbördes splittring och yttre angrepp. Under den mycket korta tiden för Västukrainska folkrepublikens existens (1918-19) var han vicepresident, och i den Ukrainska folkrepubliken (1918-21) hade han en uppburen ställning. När så det första självständiga Ukraina besegrades av polska och sovjetiska styrkor, införlivades de västra delarna i Polen, emedan de östra delarna blev inlemmade i Sovjetunionen. Vasyl Stefanyk hamnade följdaktligen i den sistnämnda. Han utnämndes bland annat till västra Ukrainas viktigaste författare av sovjeterna, men Vasyl Stefanyk vägrade ta emot utmärkelsen och prispengarna i protest mot den orkestrerade svältkatastrofen Holodomor, som 1932-33 drabbade bönderna i östra Ukraina. Tre år senare, år 1936, gick Vasyl ur tiden på samma plats som han föddes. Därmed hade han slutit cirkeln.

Vasyl Stefanyks författarskap består främst av noveller, några av dem bara någon sida lång. Han skrev (minst) 59 stycken noveller och oräkneligt antal dikter. Hans författargärning kretsade kring de ukrainska böndernas svåra liv och deras ofta utsatta situation. Hans hjältar brottas med både stora och små livsfrågor, och vi får följa dem genom att ta del av deras inre röster. Det var inte ovanligt att Vasyl Stefanyk använde dialektala uttryck, vilket inbegriper en del besvär för de översättare som ger sig i kast med hans litterära alster. Bland hans mest betydande verk återfinns Den blå boken (Синя книжечка) (1899), och åren därpå kom Stenkorset (Камінний Хрест) (1900), Vägen (Дорога) (1901) samt Mitt ord (Моє слово) (1905).

Den stora villan på Lubicz, där Vasyl Stefanyk bodde under sin tid i Kraków, tittar dystert ut på den trafikerade vägen. På hans tid var den säkerligen också trafikerad, men då låg villan i stadens utkant, och vi kan anta att här ändå rådde en lantlig atmosfär. Något som nog passade bondsonen från Rusiv.


Vasyl Stefanyk porträtterad av Ivan Trush, 1896.


Vasyl Stefanyks bostad i Kraków.