viewpoint-east.org

Lyssna på “Jamala, identitet och unga ukrainare i Sverige”

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I juli kunde ni höra min röst i P1s programserie Radiokorrespondenterna. En riktigt ära, även om jag ibland tyckte att jag inte lyckades ta så mycket plats som jag önskade. Det viktigaste var, och är, att jag fick möjlighet att vara med i samma program som lysande Maria Persson Löfgren, som jag verkligen beundrar, samt att jag inte sa något jag ångrade efteråt. Så även om den självkritiska rösten är långt starkare än den med självrespekt, så är jag underligt nog nöjd ändå. Det är verkligen inte vardagsmat för mig 😉

Hör programmet här!

Skärmavbild 2016-08-29 kl. 18.54.56


Några fiskmåsars tjut

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det här med att vi förväntas vara tillgängliga hela tiden. Ja, det är ju inte något nytt tema. Det har ju redan skrivits hyllmeter om det. Mina tankar är väl inte unika på något vis.

Jag har alltid tyckt att telefonen är ett gissel snarare än en tillgång. Oftast hör man inte vad folk säger. Och gör man det undrar i alla fall jag hur deras ansiktsuttryck är när någon säger det denne någon säger.

Jag skulle inte säga att jag lider av telefonskräck. Snarare telefonskepticism. Och egentligen är det väl främst mobilen jag ogillar. Här hör jag sällan vad folk säger, och eftersom jag är så koncentrerad på själva ljudet, glömmer jag ofta bort att fungera på tonfall och ansiktsuttryck.

Jag föredrar mejl. Där hör jag varken tonfall eller ser något ansiktsuttryck, men jag har mer tid att värdera skribentens och mina egna ord och tankar. Mejlkorrespondens blir ofta mer genomtänkt och exakt än ett telefonsamtal. I alla fall oftast. Egentligen är möten i verkliga livet bäst. Då slipper man fundera på så mycket annat och istället kommunicera.

Eftersom jag bor i Ukraina innebär min skepticism en hel del problem. Här ringer man hellre än skriver mejl. Den ukrainska otåligheten blir så påtaglig i ukrainarnas tekefonerandet.

Det som kanske är värst av allt är att jag bor på en telefongård. På min gård går man gärna in och skriker i den stackars mobilen. Min trevliga granne Anja stör sig tyvärr inte på våra telefonmonster. Hon har riktat in sig på rökarna, som faktiskt inte alls stör mig.

Min mobil är alltid på ljudlöst. Ganska ofta också på flygplansläge. Jag ser mobilen som en minisurfplatta. Men ibland blir jag tvungen att ha på ljudet.

Som häromdagen, när vi hade svenska musiker på besök i stan och jag tvingades vara “anträffbar”. (Gräsligt ord. Det låter som om någon tänker skjuta på mig!)

De där få dagarna om året som jag har mobilen med ljudet på, innebär alltid ett bryderi. Hur låter telefonsignalen? Häromdagen påmindes jag om att signalen var ganska okej ändå.

Det visade sig att det var fiskmåsars tjut. Men trots att jag gillar fiskmåsar får mobilen vara på ljudlöst. Man vill ju inte vara i en evig skottglugg.

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra. (Mitt foto)

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra.
(Mitt foto)


Ett band mellan Ukraina och Japan

Category: by sophie engström, poland, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.

Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.

Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?

Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.

I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).

I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.

Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.

image

image

Zupagrafika

image

Art Studio Agrafka

image

image

image

image


Sa du “påsk”?

Category: by sophie engström, poland, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ett väldigt tjat om påsken. Glad påsk hit och dit. Harar och kycklingar poppar upp ur epostlådor och Facebookstatusar. Men det är faktiskt inte så överallt. Som till exempel här i Lviv och Ukraina. Vi har påsk den 1 maj. Snacka om att få vänta länge på påskgodis!

Jag har i alla fall ägnat mig åt att fundera lite på likheter mellan den polska påsken, som firas samtidigt som den svenska, och hur påsken firas i västra Ukraina. Och likheterna är många. Faktiskt lika många som olikheterna.

I Polen har man, precis som i Ukraina, ett påsklamm på bordet. Nej, det är ingen stek där ett alltför ungt djur har offrats på slaktbänken. Det är en liten degfigur gjord av socker. I Polen doppar man den också i socker så att den blir helt vit. I västra Ukraina är den oftast gyllenbrun eller mer degfärgad. Men formen är exakt den samma.

Påsklamm

I Polen och västra Ukraina går man till kyrkan med en korg med mat som ska välsignas av prästen. Korgarna är ganska lika och de innehåller nästan samma saker, men mönstren på äggmålningen skiljer sig åt.

Påskkorg

En annan rolig egenhet, som förekommer både i Polen och västra Ukraina, är “blöta måndagen“. Det är en dag då unga män kastar vatten (nej, inte sådant vatten, utan dricksvatten) på unga kvinnor. Helt bisarr tradition, faktiskt. Men faktum är att den har förändrat sig över tid. I Lviv är det både unga män och kvinnor som kastar vatten på varandra. Jag har till och med sett hur medelålders män och kvinnor blivit riktigt plaskvåta. Det verkar dessutom extra roligt om det är en intet ont anande utlänning som blötläggs. I Lviv brukar staden anordna ett gigantiskt vattenkrig på Plotjsja rynok. Om man inte vill bli totalt genomblöt på “blöta måndagen”, bör man helt enkelt hålla sig därifrån.

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lodz Bild: Michał Tulinski / Forum

Blöta måndagen i Lodz
Bild: Michał Tulinski / Forum

Att traditionerna flyter över gränser så här, har ju att göra med gränsen har flyttats många gånger, människor har färdats över gränserna, de har fördrivits och ibland flyttat tillbaka. Jag upphör aldrig att fascineras av att bo här, i periferins mitt. Och jag är så glad att bo på en plats där historien ständigt är en del av nutiden.

I maj kommer jag avlägga min årliga påskrapport om den ukrainska påsken. Då kommer jag att berätta mer om olikheterna.

Och med de orden önskar jag er alla en glad påsk! Życzenia wielkanocne! Wesołych świąt!!

9816619-2


Dagarna utan slut

Category: Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är två år sedan, de där dagarna, men på många sätt har de bara fortsatt att vara just de dagarna. Dagarna när vi lärde oss orden för sorg. Небесна сотня. De Himmelska hundra.

Jag trodde de var de värsta dagarna i mitt liv, men efter det har jag gått genom så många skräckfyllda timmar, dagar, veckor. Nu vet jag att jag tidigare aldrig på riktigt förstått hur illa civila kan drabbas om makthavarna beslutar sig för att använda våld.

Ganska ofta får jag höra att jag inte är tillräckligt opartisk. Ibland menar man att jag och många andra stod på fel sida. Jag får också väldigt ofta höra, av folk som inte var i Ukraina just då, att jag ingenting förstår eller förstod. De är många, de där i Sverige, Tyskland, Norge, Storbritannien osv som säger att de vet bättre vad som hände än vi som kände det genom våra liv här.

Men någonting som ni, självutnämnda allvetare, faktiskt verkar fallera att förstå är hur ont det gör. Hur ont det gör när man slits i stycken av att se hur människors hopp om förändring krossas av övervåld. Någonting inom en tynar bort. Förtvinar. Det är tilltron och tilliten.

En del kanske tänker att de inte är så viktiga incitament för en person eller samhällskropp. Men från andra sidan av muren av krossat förtroende, kan jag hälsa, att tilltro och tillit är det som ger oss förmågan att drömma. Utan drömmar orkar vi inte skapa. Utan kreationer kvävs vi i ett vakuum.

Jag ser ut genom fönstret. Tänker på alla som miste livet. På alla som skadades för livet. På alla som än idag för sitt inre vandrar genom kravallkaotiska gator. Anhöriga som förlorat sina älskade.

De himmelska hundra kan räknas i tusentals.

640px-Bodies_of_protesters_in_the_hotel_Ukraine_lobby._Clashes_in_Kiev,_Ukraine._Events_of_February_20,_2014-2
Bodies of protesters in the hotel Ukraine lobby: Yu. Paraschuk, U. Holodnyuk and R. Varenitsya. Events of February 20, 2014 in Kiev” by Mstyslav Chernov


Polsk musik på filharmonin i Lviv

Category: music, photo by prallin, poland, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

En kronjuvel i den polska nationen var Lwów, eller Lviv som staden kallas idag. När Nazityskland anföll Polen 1939, så ledde det till att man slutligen förlorade staden. Förlusten av Lviv, eller Lwów, är något som Polen aldrig helt kommer att komma över. Polackernas kärlek till staden tar sig många uttryck. Och inte alltför sällan kan dagens invånare få gåvor från Polen. Som ikväll, när polska konsulatet i Lviv stödde en konsert på filharmonin. Vi som vågade oss till filharmonin, trots varningar om regn och ruskväder, fick lyssna till en lysande konsert med kompositioner av bland annat Frydryck Chopin och Stanisław Moniuszko.

image

image

image


Tankar som följer mig

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är ofta som jag upprörs över att andra inte oroar sig lika mycket som jag gör. För en tid sedan skrev jag en status på Facebook, som jag fått både positiv och negativ respons på. Så här skrev jag:

“Min favoritsysselsättning här i Lviv är att vandra runt i stan. Det finns nästan inte ett område mina skosulor inte nuddat. Jag kan stan som insidan av min jackficka.

Häromdagen gick jag, som så ofta, förbi militärsjukhuset. Vanligtvis är det en tyst sovjetisk klump med nästan ingen aktivitet runt huset. Men inte denna dag. En liten scen hade ställs upp och ett band spelade. Skulle kunna ha varit ett rogivande scenario.
Men det var det inte.

Framför scenen fanns det en skara åskådare. Vid en snabb åsyn skulle man kunna tycka att allt var del av en gemytlig scen. Men när jag studerade åhörarna närmare försvann förmågan att se något gemytligt.

Vad jag såg var sårade soldater. Någon som förlorat sitt ena ben. Någon med ett stort bandage på huvudet. Några i rullstol. Andra med mindre synliga skador. Men ändå, alla var tydligt märkta av kriget.

När jag stod där fick jag åter den hemska förnimmelsen som hemsöker mig allt oftare. Att det som pågår nu inte är, och aldrig kan bli, en liten isolerad konflikt. Det här är något större och groteskare. Något som inte kommer försvinna bara för att vi blundar eller vänder bort blicken.

Det här är vårt krig. Europas krig. Ett krig som kan sträcka sig över hela kontinenten.
Det var i den stunden jag önskade att ni alla skulle tvingas att se det lidande som pågår. (Och då inte bara soldaternas, utan också de civila.) Det var då jag önskade att inte ni heller skulle känna någon ro när ni gick och la er. Att inget kändes riktigt meningsfullt och att framtiden är ett grymt och elakt tingest.”

(1 maj 2015)

Jag vill tacka norska Maidan som publicerade min status.