viewpoint-east.org

På språng

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2020
Dagens polska affisch
“Abdera” Dwutycodnik artystyczno satyryczny
Henryk Kunzek
1911

Nej, nu har vi varit alltför dystra, och behöver muntrar upp oss lite grann. Vad sägs om en uppsluppen åsna? Det borde pigga upp, eller hur? Dagens polska affisch är egentligen ett omslag till en satirisk tidskrift vid namn Abdera. Tidskriften var verksam mellan 1908-1918. Konstnären som skapat omslaget hette Henryk Kunzek, och var en konstälskande läkare.

Kunzek föddes 1871 i staden Sambor. Idag heter staden Sambir, och ligger i västra Ukraina. Den första gången som Sambir omnämndes i skrift var på 1100-talet, men bara hundra år senare totalförstördes den av de stridslystna tatarerna. Staden byggdes upp, men råkade ut för liknande öde vid flera tillfällen under historiens gång. Kanske berodde det på att Sambir hade, och fortfarande har, ett mycket gynnsamt läge. Staden ligger mellan två floder, och en av dessa, floden Dnistr, har sedan 1200-talet varit en mycket handelsväg till Svarta havet.

Men det här upptog nog inte Kunzeks tankar. Som ung flyttade han till Kraków för att studera medicin på Jagellonska universitetet, och återvände aldrig till sin födelsestad. Efter avklarad examen verkade han under några år som läkare i Lviv. Men Kunzek brann ju även för konsten, och i början av 1900-talet började han studera konst.

1905 flyttade Kunzek till Kraków, och inledde sina studier som på Krakóws akademiska konsthögskola. Snart blev han en efterfrågad konstnär, och han gjorde bland annat dockorna till kabarén Den gröna ballongen på Jama Michalika. Kunzek var nämligen också skulptör.

Under första världskriget gick han över till sin ursprungliga profession som läkare, men efter kriget tog han upp sin konstnärliga bana igen. Han avled 1928.

På omslaget till tidskriften ser vi alltså en åsna som galopperar över Kraków. Till vänster kan vi se Mariakyrkans tornspira sticka upp. Det är troligen en mycket belevad åsna, ty den har en lagerkrans om manken. Vad den ska få oss att tänka på, är dock för undertecknad höljt i dunkel. Men låt oss anta att man 1911 fann den utomordentligt rolig.


Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.


En panflöjt utan folkfest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi har nog alla någon gång banat väg genom en tät folkmassa på en stadsfest. Vi har då känt hur den söta doften av spunnet socker och brända mandlar, sammansmält med dofter från de grillade korvarna och langos. Och genom bruset av dofter och människors tillrop har den ofta pressat sig fram till vår uppmärksamhet, panflöjtens säregna väsen. En panflöjt tycks alltid komma tillsammans med något typ påtvingad festverksamhet, som stadsfester ofta innebär. Det är sällan som deras klagande stämma hörs över folktomma ytor.

Men samtiden är som ni alla vet skruvad, och häromdagen hörde jag tydligt en ensam panflöjt gnälla på andra sidan Wisła, strax nedanför Wawel. Det var en närmast surrealistisk upplevelse, ty det var folktomt och fullkomligt becksvart, som det är här i Kraków under hösten och vinterhalvåret. Kanske fanns det några idoga turister som lystrade till panflöjtens enformiga tölande, men deras siluetter ville inte träda fram ur mörkret och tillkännage sin existens, så min slutsats löd att panflöjten spelade för sig själv, och för Wawels ålderdomliga fysionomi. Nu tycker du kanske att det låter dystert, och kanske till och med ödesmättat, men hos mig frambringade de ensamma tonerna i mörkret en känsla av djup tacksamhet.

Ty hur många är det som fått möjligheten att uppleva Kraków så som jag fått under det senaste halvåret? När jag susat fram på min cykel genom staden har jag plötsligt uppmärksammat byggnader och företeelser som jag annars skulle ha undgått att uppfatta. Kraków är nämligen ögonbedövande vackert, och den gör sig bäst utan att dränkas av turister. Även när bilden krossas av en ensam och efterhängsen panflöjt är staden vacker. Inte ens den kan ta ifrån mig njutningen att få skåda Kraków utan lämmeltåg av turister.

Men samtidigt är det förmätet att påstå att de folktomma gatorna är enkom av glädje. Restauranger och caféer är nu inne på den tredje veckan av nedstängning. De får visserligen sälja mat för avhämtning, men detta täcker givetvis inte de hål i deras plånböcker som uppkom under vårens nedstängning. Idag är det dessutom allt färre som erbjuder mat för avhämtning. De har helt enkelt stängt. Men två restauranger på Rynek główny håller fortfarande öppet för bordservering. De utnyttjar ett litet kryphål i lagstiftningen som säger att restaurangernas anställa får äta på restaurangen. Således anställs alla restaurangbesökare, de ges en liten lön på någon zloty, och kan sitta och avnjuta en måltid på restaurangens uteservering. Det här är ett tilltag som dock bara några få restaurangägare vågar sig på. Men de som gör det ger oss förbipasserande ändå en påminnelse om deras enormt utsatta situation, och desperata läge. Trots att jag sökt i media har jag inte hittat någon artikel som berättar om att polisen slagit till mot någon av dessa restauranger, så för tillfället låter polisen dem hållas.

Det lär dock inte vara många som kommer att följa de trilskande restaurangägarna, enär det inte finns särskilt många som är hugade restaurangbesökare. Turisterna är som bortblåsta, och krakowiterna sitter väl hemma, eller går hem till varandra.

Trots att situationen är så oerhört beklagansvärd, kommer jag förhoppningsvis även fortsättningsvis susa genom staden (om det inte vankas total nedstängning vill säga), och få upptäcka den åter och åter igen tusenfalt. Kraków, som står stabilt längs Wisłas flodbäddar, är den samme och fullkomligt pånyttfödd i varje ögonblick. Jag låter staden färdas genom mig, så som Kraków låter mig resa genom den. Vi talar till varandra. Det är nästan som att vi förstår varandra helt och fullt. Mina tankar söker sig plötsligt till Goethe, och jag känner med varje stavelse:

Ingenting kan jämföras med det nya liv som upptäckten av ett annat land ger en eftertänksam person. Jag är fortfarande densamme men tror mig ändå ha förändrats i grunden.

Kraków är i mig, lika fullt som jag är i Kraków. Utan corona hade den resan nog aldrig skett.


Rynek główny i söndags. Nästan folktomt.


När blixten slog ner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, gender, Kåseri, krönika, Ogólnopolski Strajk Kobiet, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över takåsarna ser jag ett fönster på andra sidan Kalwaryjska. Trots att det är långt bort, syns den tydligt, den röda blixten som är symbolen för protesterna Ogólnopolski Strajk Kobiet (Hela Polens kvinnostrejk), mot den skärpning av abortlagstiftningen som författningsdomstolen förra veckan öppnade för.

Det är en synnerligen väl vald symbol, trots att vissa, som inte är så välvilligt inställda till demonstrationerna, hävdat att symbolen liknar SS-soldaternas taggiga S de hade på sina uniformer. Statliga TV-kanalen, TVP, var inte sen med att haka på, och menade att demonstranterna hotade Polen med sin “vänsterfascism”. Men trots att vissa lyckats göra liktydiga tolkningar, är symbolen väl vald. Demonstrationerna har verkligen slagit ner som en blixt, ty de flesta trodde nog att polackerna var upptagna med pandemin och dess framfart genom landet, och inte skulle ge sig ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje.

För dem som känner Polen mycket väl, kom demonstrationerna dock inte som någon överraskning. Kampen om den här frågan har pågått länge. Redan 2016 intervjuade jag några polska feminister som oroade sig för vilka initiativ det då nya regeringspartiet Lag och rättvisa skulle ta i frågan om exempelvis abortlagstiftningen. Anna Nowicka påpekade då att regeringspartiet skulle göra någon slags kupp, där kvinnorna slutgiltigt skulle förlora rätten över sina kroppar. Varför jag valde att inte ta med det i intervjun, är idag väl gömt i det svarta hål jag ibland kallar för mitt minne.

Men Lag och rättvisa gjorde precis som Anna Nowicka menade, de valde att försöka få genom den skärpta abortlagstiftningen. Att de valde att försöka driva genom den just nu, byggde troligen på en illa genomförd analys. Troligen hade de en förhoppning om att folk inte skulle våga gå ut på gatorna och protestera, samtidigt som antalet nya fall av Covid-19 fortsätter att skjuta i höjden. Men det var uppenbart att Lag och rättvisa misstog med vilket eftertryck en majoritet av polackerna säger nej till en sådan skärpning av lagen.

Ty demonstranterna har en majoritet av folket på sin sida. Alla kanske inte samtycker med deras tillvägagångssätt, men majoriteten vill inte se att det blir omöjligt att utföra aborter i Polen. Abortlagstiftningen är redan den mest rigida i sitt slag i Europa. Med skärpningen skulle Polen slungas ut ur en samtida tolkning av vilka rättigheter kvinnor har att bestämma över sina kroppar.

Ända sedan skärpningen av abortlagstiftningen tillkännagavs har man demonstrerat i Kraków (och i hela Polen). Förra veckan var det flera demonstrationer på Rynek główny, demonstrationer utanför kyrkorna, blockader av vägarna genom stan, cykel-demonstrationer, och så vidare. I onsdags tog dessutom många tillfället i akt att strejka under en dag. Men folk nöjer sig inte med att demonstrera vid olika tillfällen, de har satt upp slagord i sina fönster, eller en röd blixt som jag beskrev inledningsvis. I flera bilfönster ser man den röda blixten, och på gatorna hör man ständigt signalhornen ljuda, och cyklarnas ringklockor klinga. Det är lika mycket protest som det är humor och glädje. En slags revolutionär eufori har lägrat sig över Kraków.

I fredags såg också Polen den största demonstrationen i Warszawa sedan folkrepubliken Polens upplösning 1989. Det var en fredlig demonstration, trots att några få på yttersta högerkanten tog tillfället i akt att försöka skapa oreda och våld. Men sammantaget var det en mycket stillsam och fredlig demonstration, som till och med polisen berömde med eftertryck.

Tanken var att det inte skulle vara några demonstrationer förrän på måndag, då man återigen har utlovat en blockad av biltrafiken i de större städerna. Men både igår och idag har det förekommit spontana sammankomster. Exempelvis for det en motorcykel-demonstration genom Kraków idag.

Om demonstranterna kan hålla ut, och få som de vill, vågar jag inte svara på. Det är nämligen alltid lätt att hoppa i galen tunna när man försöker förstå Polen. Regeringspartiet Lag och rättvisa brukar i vilket fall som helst ha en fenomenal förmåga att krångla sig ur kniviga situationer. Men med rådande pandemi, som redan byggt upp en irritation i samhället, kan ilskan denna gång vara svår att stävja. Hantering av coronakrisen i Polen har gjort att dammluckorna har öppnats. Tryggheten i samhället blåstes bort under våren, då många kände sig försvarslösa inför makten som tycktes ha enorma befogenheter.

Det enda jag vågar lova är att den där röda blixten i fönstret på andra sidan Kalwaryjska nog lär hänga kvar ett tag till.


Ett märkligt bildval, kan man tycka, men bilden är tagen förra veckan när demonstranterna blockerade biltrafiken genom stan. Bussar och bilar stod still, eller fick snigla fram, ackompanjerade av signalhorn och cyklarnas ringklockor.


Ett av alla fönster dekorerade med röda blixtar.


På cykel genom ett örike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Cykelns framgaffeln knakar eftertänksamt när den banar väg över kullerstenarnas buckliga fysionomi. Möjligen blir cyklar utbrända efter allt för ivrigt skumpande på dylikt underlag. Någon kunnig i cyklars innandöme får inom en snar framtid fastslå vad som felar cykeln, och varför den beklagar sig så högljutt. Men fram till det att cykeln får en sammankomst med en cykelmakare, får den nog fortsätta sin entoniga klagan. Ty det är från cykelns sadel man bäst avnjuter Kraków, vars olika stadsdelar tar spjän mot varandra, snarare än att samarbeta som en enhet.

Man skulle kunna säga att Kraków är konstituerad så som ett örike. Varje del av staden har ett eget centrum, en egen logik, samt att var och en har en egen apparation. Öarna är dock inte isolerad från varandra, men de alla har ett orubbligt, och även ibland tjurskalligt, egensinne. De större gator som bär kollektivtrafik och biltrafik fungerar som vatten som avskiljer de olika stadsdelarna. Därav är det lättare att utforska staden från en cykelsadel, än från en spårvagn eller ett bilfönster.

Att promenera mellan dessa öar är inte att rekommendera. Avstånden är för stora, och när man går förvandlas man själv lätt till en ö, översköljd av staden. På en cykel flyter, eller seglar, man med. Man glider i medvind. Kryssar mellan olika huskroppar som ibland även gömmer vrålande motvind bakom sina ryggar.

Nåväl, nog nu med pedalernas lovsång. Låt oss ta en snabb cykeltur och besöka några av delarna av öriket Kraków.

Färden avgår från Podgórze, vid bergets fot. Här svävar en österrikisk själ, med gator som alla följsamt förhåller sig till floden Wisła. Men här råder också en rivighet, som man lättast finner på stämbanden hos en dam som rökt lite för många cigaretter. Och kanske beror rivigheten på att flera uppror mot det habsburgska väldet utgick från denna plats. Den slutgiltiga dödstöten för habsburgna i Polen sköts också härifrån, när polska soldater 1918 tågade från Podgórze till stadens centrum, för att återkräva sin självständighet.

Om vi nu trampar samma bana som soldaterna marscherade, hamnar vi i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz. Den här stadsdelen struntar fullkomligt i floden. Gatorna löper ofta kors och tvärs, och gör ibland helt oväntade svängar. Det är ibland trångt, men för att nästa sekund bristar ut i en öppen plats, så som Plac Wolnica. Men det hindrar inte att ön Kazimierz också kan snurra till det alldeles förfärligt, så som på Plac Nowy. Och något egentligt centrum har den inte. Varje husblock förefaller ha en egen filosofi, som den ogärna korresponderar med sin granne. Det är kanske därför som det är så lätt att irra bort sig bland gatorna, men om man bott i Kraków en tid lär man sig snart varje omväg, genväg och irrväg på den motvilligt förföriska ön Kazimierz.

Härifrån trampar vi vidare över gatan Dietla, som tidigare faktiskt härbärgerade en bilflod till Wisła som skar av Kazimierz från Krakóws domäner. Raskt närmar vi oss Wawel, som buttert tittar ner på oss från sin höjd. Men vi avvisar Wawel denna gång, och trampar in mot Stare miasto, gamla stan. Den här stadsdelen eller ön, om vi nu ska hålla oss till ö-terminologin, kan kanske bäst kunna illustreras med ett stycke av någon barocktonsättare. Som den polske tonsättaren Mikołaj Zieleńskis kristallklara, spräda toner, vilka ibland virar in sig i ett helt hopplöst virrvarr av obegripliga och svårtolkade skönheter. Det är vackert, utan att vara pompöst. Det är vackert bara för att det är vackert. Precis som en vacker tonsättning av någon barocktonsättare.

Nu går det undan för det är möjligt att det drar ihop sig till regn. På andra sidan Planty, som omsluter Stare miasto, står Kleparz och väntar. Här krockar 1800-tal och tidigt 1900-tal i en gemytlig smältdegel. Det förefaller som om hela stadsdelen, förlåt ön, lever i en slags harmonisk kompromiss mellan gammalt och nytt. Ingen är för gammal för att vara vacker, och ingen för ung för att vara vis. Nå, här åsyftas husen, och inte invånarna, som tycks valt att följa stadsdelens filosofi. Gemytet i Kleparz breder ut ett leende på cyklistens läppar som följer med hela vägen in i Nowy Świat.

Nowy świat lyfter värdigt hatten av för varje besökare. Det är stramt och elegant, utan att vara torrt eller skräckinjagande. Vackra detaljer löper över huskropparnas fasader, och hälsar alla välkomna, om än med en önskan om att lämna stadsdelen i fred, och inte göra allt för ingående närmanden. Nowy świat har också undkommit klåfingriga förnyelseförsök av samtida arkitekter. Med några få undantag. Ett sådant exempel är tyvärr Radisson hotel, och även Jubilat. Den senaste byggdes under kommunistiden, vilket inte är svårt att genomskåda.

Nowy świat avskiljs från nästa stadsdel av en dånade fyrfilig pulsåder. Stadsdelen heter egentligen Półwsie Zwierzynieckie, men kallas ofta i folkmun för Salwator, efter en av de större gatorna som löper genom stadsdelen. (Półwsie betyder “halvbyn”, vilket dock inte ska förväxlas med snarlika “półwysep” som betyder “halvön”. Det hade ju verifierat vår föresats att Kraków är ett örike, men så är det alltså inte.) Salwator är trekantig, vilket gör att man ofta tror att det är längre från en plats till en annan, än det egentligen är. Den snabbaste vägen visar sig ofta vara en enfaldig omväg. Således bjuder Salwator både in, och kastar ut, på en och samma gång.

Annat är det med Dębnik på andra sidan Wisła. En stadsdel som inte riktigt bestämt sig för om den är sig själv nock, eller om den vill gömma sig för de andra stadsdelarna, eller möjligen för Wawel, som strängt stirrar från sin kulle ner mot de låga husen från 1800-talet och 1900-talets början. Men Dębniks granne, Ludwinów, verkar däremot inte bäva för Wawel. Med sina kaxiga höghus och fyravåningshus från 1960-talet tycks den sätta ner foten på andra sidan Wisła, om än något vilset, ty här är det lätt att ta fel gata och strax slungas ut ur stadsdelen mot andra stadsdelar som ligger längre bort.

Men nu är det åter dags att vända den plågade framgaffeln mot Podgórze, och så gör man lättast genom att vingla fram längs bifloden Wilga innan man seglar in i Podgórze, där vi ankrar för denna gång.


Huvudpersonen i Kraków är dock nästan alltid Wawel.


Lokal att hyra?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En golfbil kommer körande längs med gatan Józefa i stadsdelen Kazimierz. “Här ser ni Höga synagogan”, säger chauffören och tillika guiden till de två passagerna. Hans hand peka åt vänster, men de två turisternas ögon har redan sugit fast i fasaden till den praktfulla gymnasieskolan, uppkallad efter Adam Mickiewicz, till höger. Guiden, och chauffören, startar den förinspelade presentationen om synagogan, men de två passagerna tittar stint, och troligen något förvirrat, på gymnasieskolan. Ty det som sägs på inspelningen rimmar nog illa med det de skådar. Skolan är enorm, och dess tillkomst har ett mycket senare datum än synagogan. Men nu är den förinspelade presentationen slut, och chauffören trycker gasen i botten och golfbilen susar iväg, med två välunderättade, men ändock felinformerade, passagerarna.

Och inte är det särdeles underligt att man lyckas bortse från Höga synagogan. Den är visserligen hög, men dagens fysionomi vill inte gärna skvallra om fornstora dagar. Dess grå fasad flagnar, och fönstren stirrar tomt ut mot gymnasieskolan på andra sidan torget.

Men så har det givetvis inte alltid varit.

I mitten på 1500-talet ansökte en köpman vid namn Israel om att få bygga en ny synagoga i Kazimierz. Kung vid denna tid var Sigismund II August, bor till Katarina Jagellonica, och således också svåger till hennes man, den svenske kungen Johan III. Man vet tyvärr inte mer om köpmannen Israel, som bad om att få bygga en tredje synagoga i Kraków, än hans namn, och hans önskan. Sigismund II August var en kung tolerant mot minoriteter i det Polsk-Litauiska samväldet, och ansökan bifölls.

Det finns dock motstridiga uppgifter om när arbetet påbörjades med att bygga synagogan. Vissa uppgifter säger att man inledde byggnationen 1563, men andra källor gör gällande att arbetet påbörjades redan 1556. Man vet inte heller vilka som byggde synagogan, men vissa uppgifter säger att det kan ha varit sefardiska emigranter som tvingats fly från södra Europa. Det man tycks veta med säkerhet är att synagogan byggdes ovanpå butiker. Synagogan är alltså belägen en trappa upp, vilket således gavs den namnet Höga synagogan.

Man tvistar ännu vilket som var skälet till att förlägga synagogan en trappa upp, och man har landat i två slutsatser. För det första rådde det platsbrist i Kazimierz. Stadsdelen tillkom efter det att Jagellonska universitet expanderade i den judiska delen av Krakóws äldre stadskärna, och judarnas fastigheter köptes upp av universitet. Judarna flyttade därmed till Kazimierz, och snart anlände även sefardiska judar från södra Europa, och det blev allt mer ont om plats i Kazimierz. De sefardiska judarna ankom ungefär när synagogan byggdes, och det är kanske därför som man dragit slutsatsen att det just var dessa nyanlända judar som byggde Höga synagogan. Den andra orsaken till att synagogan ligger en trappa upp, kan vara att den vid den tiden då låg nära muren som avskilde den judiska stadsdelen från den kristna delen, och att man därför förlade den en trappa upp av säkerhetsskäl.

Men hotet mot synagogan skulle visa sig komma från mycket nordligare breddgrader än de kristna grannarna utanför muren. 1655 inledde den svenske kungen Karl X Gustav ett krig mot det Polsk-Litauiska samväldet. Ett krig som skulle vara till 1660, och kallas för “den svenska syndafloden” (Potop szwedzki) i polsk folkmun. Den svenska härens framfart över samväldet var brutalt, och så även i Kraków. Den Höga synagogan råkade illa ut, och ödelades 1657. Synagogan byggdes upp igen, men ansattes även av flera bränder under 1600-talet. Två hundra år senare byggdes synagogan ut ytterligare, med en större läkare för kvinnor.

Den första september 1939 anföll Nazityskland Polen, och Kraków hamnade under deras våld. Nazisterna tvångsförflyttade alla judar från Kazimierz, till gettot i Podgórze, på andra sidan floden Wisła, innan de mördade dem i koncentrationslägren eller förintelselägren. Nazisternas skruvade plan för Kazimierz var dock inte att förstöra stadsdelen. Den skulle stå kvar som ett museum över ett folk de utrotat. Det hindrade dock inte att man förstörde stora delar av det judiska arvet. Den mycket vackra inredningen i Höga synagogan blev inte förskonat. Det är svårt att idag föreställa sig prakten som lär ha funnits i synagogan. Ett av få föremål som överlevde skövlingen är en Chanukkia-ljusstake från 1600-talet. Den finns idag i Gamla synagogan i Kazimierz.

Efter kriget fick Höga synagogan tjäna som skrotgård, och även papperslager, innan man på 1960-talet fick medel från kulturministeriet att reparera väggarna som höll på att rasa in. Därefter uppstod en långvarig konflikt om ägandeskap, innan synagogan slutligen kunde öppna för allmänheten 2005. Sedan dess har den hyst en bokhandel i bottenplan, samt en utställning om två judiska familjer från Kraków i själva synagogan en trappa upp.

Men så kom corona, gränserna stängde, och turisterna, särskilt de israeliska, lyste med sin frånvaro. Bokhandeln stängde, och likaså utställningen. Höga synagogan står nu åter tom, och trots eftersökningar har undertecknad inte funnit något svar på frågan vilka planer som finns för Höga synagogan.

Den står nu där, hög och tom, men ändock aktningsvärd, och tydligen lätt att förbise. De två passagerna i golfbilen är sedan länge långt borta. En ny golfbil stannar, och den här gången får Höga synagogan den uppmärksamhet den förtjänar.


Höga synagogan.


Inne i Höga synagogan finns bara några få föremål kvar som visar på dess tidigare prakt. Så som detta skåp, som kallas Aron Hakodesh. Här förvaras Torah-rullarna. Aron Hakodesh står i alla synagogor alltid riktat åt öster, mot Jerusalem.


Väggmålningar som tagits fram.


Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.