viewpoint-east.org

Scener av idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.

Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.

Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.

Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)

Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.

En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.


Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.


På cykel genom ett örike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Cykelns framgaffeln knakar eftertänksamt när den banar väg över kullerstenarnas buckliga fysionomi. Möjligen blir cyklar utbrända efter allt för ivrigt skumpande på dylikt underlag. Någon kunnig i cyklars innandöme får inom en snar framtid fastslå vad som felar cykeln, och varför den beklagar sig så högljutt. Men fram till det att cykeln får en sammankomst med en cykelmakare, får den nog fortsätta sin entoniga klagan. Ty det är från cykelns sadel man bäst avnjuter Kraków, vars olika stadsdelar tar spjän mot varandra, snarare än att samarbeta som en enhet.

Man skulle kunna säga att Kraków är konstituerad så som ett örike. Varje del av staden har ett eget centrum, en egen logik, samt att var och en har en egen apparation. Öarna är dock inte isolerad från varandra, men de alla har ett orubbligt, och även ibland tjurskalligt, egensinne. De större gator som bär kollektivtrafik och biltrafik fungerar som vatten som avskiljer de olika stadsdelarna. Därav är det lättare att utforska staden från en cykelsadel, än från en spårvagn eller ett bilfönster.

Att promenera mellan dessa öar är inte att rekommendera. Avstånden är för stora, och när man går förvandlas man själv lätt till en ö, översköljd av staden. På en cykel flyter, eller seglar, man med. Man glider i medvind. Kryssar mellan olika huskroppar som ibland även gömmer vrålande motvind bakom sina ryggar.

Nåväl, nog nu med pedalernas lovsång. Låt oss ta en snabb cykeltur och besöka några av delarna av öriket Kraków.

Färden avgår från Podgórze, vid bergets fot. Här svävar en österrikisk själ, med gator som alla följsamt förhåller sig till floden Wisła. Men här råder också en rivighet, som man lättast finner på stämbanden hos en dam som rökt lite för många cigaretter. Och kanske beror rivigheten på att flera uppror mot det habsburgska väldet utgick från denna plats. Den slutgiltiga dödstöten för habsburgna i Polen sköts också härifrån, när polska soldater 1918 tågade från Podgórze till stadens centrum, för att återkräva sin självständighet.

Om vi nu trampar samma bana som soldaterna marscherade, hamnar vi i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz. Den här stadsdelen struntar fullkomligt i floden. Gatorna löper ofta kors och tvärs, och gör ibland helt oväntade svängar. Det är ibland trångt, men för att nästa sekund bristar ut i en öppen plats, så som Plac Wolnica. Men det hindrar inte att ön Kazimierz också kan snurra till det alldeles förfärligt, så som på Plac Nowy. Och något egentligt centrum har den inte. Varje husblock förefaller ha en egen filosofi, som den ogärna korresponderar med sin granne. Det är kanske därför som det är så lätt att irra bort sig bland gatorna, men om man bott i Kraków en tid lär man sig snart varje omväg, genväg och irrväg på den motvilligt förföriska ön Kazimierz.

Härifrån trampar vi vidare över gatan Dietla, som tidigare faktiskt härbärgerade en bilflod till Wisła som skar av Kazimierz från Krakóws domäner. Raskt närmar vi oss Wawel, som buttert tittar ner på oss från sin höjd. Men vi avvisar Wawel denna gång, och trampar in mot Stare miasto, gamla stan. Den här stadsdelen eller ön, om vi nu ska hålla oss till ö-terminologin, kan kanske bäst kunna illustreras med ett stycke av någon barocktonsättare. Som den polske tonsättaren Mikołaj Zieleńskis kristallklara, spräda toner, vilka ibland virar in sig i ett helt hopplöst virrvarr av obegripliga och svårtolkade skönheter. Det är vackert, utan att vara pompöst. Det är vackert bara för att det är vackert. Precis som en vacker tonsättning av någon barocktonsättare.

Nu går det undan för det är möjligt att det drar ihop sig till regn. På andra sidan Planty, som omsluter Stare miasto, står Kleparz och väntar. Här krockar 1800-tal och tidigt 1900-tal i en gemytlig smältdegel. Det förefaller som om hela stadsdelen, förlåt ön, lever i en slags harmonisk kompromiss mellan gammalt och nytt. Ingen är för gammal för att vara vacker, och ingen för ung för att vara vis. Nå, här åsyftas husen, och inte invånarna, som tycks valt att följa stadsdelens filosofi. Gemytet i Kleparz breder ut ett leende på cyklistens läppar som följer med hela vägen in i Nowy Świat.

Nowy świat lyfter värdigt hatten av för varje besökare. Det är stramt och elegant, utan att vara torrt eller skräckinjagande. Vackra detaljer löper över huskropparnas fasader, och hälsar alla välkomna, om än med en önskan om att lämna stadsdelen i fred, och inte göra allt för ingående närmanden. Nowy świat har också undkommit klåfingriga förnyelseförsök av samtida arkitekter. Med några få undantag. Ett sådant exempel är tyvärr Radisson hotel, och även Jubilat. Den senaste byggdes under kommunistiden, vilket inte är svårt att genomskåda.

Nowy świat avskiljs från nästa stadsdel av en dånade fyrfilig pulsåder. Stadsdelen heter egentligen Półwsie Zwierzynieckie, men kallas ofta i folkmun för Salwator, efter en av de större gatorna som löper genom stadsdelen. (Półwsie betyder “halvbyn”, vilket dock inte ska förväxlas med snarlika “półwysep” som betyder “halvön”. Det hade ju verifierat vår föresats att Kraków är ett örike, men så är det alltså inte.) Salwator är trekantig, vilket gör att man ofta tror att det är längre från en plats till en annan, än det egentligen är. Den snabbaste vägen visar sig ofta vara en enfaldig omväg. Således bjuder Salwator både in, och kastar ut, på en och samma gång.

Annat är det med Dębnik på andra sidan Wisła. En stadsdel som inte riktigt bestämt sig för om den är sig själv nock, eller om den vill gömma sig för de andra stadsdelarna, eller möjligen för Wawel, som strängt stirrar från sin kulle ner mot de låga husen från 1800-talet och 1900-talets början. Men Dębniks granne, Ludwinów, verkar däremot inte bäva för Wawel. Med sina kaxiga höghus och fyravåningshus från 1960-talet tycks den sätta ner foten på andra sidan Wisła, om än något vilset, ty här är det lätt att ta fel gata och strax slungas ut ur stadsdelen mot andra stadsdelar som ligger längre bort.

Men nu är det åter dags att vända den plågade framgaffeln mot Podgórze, och så gör man lättast genom att vingla fram längs bifloden Wilga innan man seglar in i Podgórze, där vi ankrar för denna gång.


Huvudpersonen i Kraków är dock nästan alltid Wawel.


Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.


En polsk missuppfattning

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite ut som kommen ur en 1970-tals film, med grått permanentat hår, och lite för många lager smink. Lägg därtill ett frimodigt sätt, och en glatt pladdrande mun. Ja, då har du vår närmaste försäljare av zapiekanka.

Nå, vad är nu en zapiekanka, undrar du. Jag skulle närmast vilja beskriva den som en polsk missuppfattning av italiensk pizza. Men trots att den är en möjlig missuppfattning, så har den sina förtjänster.

Zapiekana består av ett vitt bröd, med tomat, svamp, och kanske skinka. Ovanpå detta lägger man ett ordentligt tjockt lager av ost. Sedan in i en het grill eller ugn. När den är tillräckligt varm för att bränna tungan, så att alla smaklökar fullkomligt kan utraderas, ringlar man däruppå ketchup eller majonnäs. Det frasar gott mellan tänderna, och trots att tungan blivit rejält bränd, tror jag mig kunna skönja någon form av smak. I vilket fall som helst, jag utbrister alltid “Mums!” när jag sätter tänderna i en zapiekanka.

Det låter kanske torftigt, men trots det är zapiekanka oförskämt god snabbmat. I mitt tycke har falafel eller vegoburgare oerhört svårt att konkurrera. Jag föreställer mig att det beror på dess enkelhet. Inga krusiduller. Bröd, tomat, svamp och ost.

Ordet zapiekanka skulle kanske kunna översättas med “sammanbakad”, men eftersom det ordet inte används i svenskan om mat, skippar vi helt enkelt att fördjupa oss i det polska språkets fulländade obegriplighet.

Nåväl, hur uppstod detta lyckade polska missförstånd? Zapiekanka lär ha uppkommit under 1970-talet. Kommunistregimen tillät plötsligt privat företagandet inom matindustrin. Draget ledde till att det snabbt uppstod mängder av familjeägda matutskällningar, där zapiekankan blev ett av de mest populära inslagen.

Zapiekankan var under hela 1980-talet omåttligt populär snabbmat, tills det att kommunismen föll och andra mer resursstarka snabbmatsföretag äntrade den polska marknaden.

Idag har dock zapiekanka seglat upp som en riktig kulträtt. Här i Kraków kan man gå till Plac Nowy i Kazimierz. I en byggnad med tolvhörn (dodekagon, på geometri-språk) går det att finna alla möjliga upptänkliga former av pålägg på zapiekankorna. Varje hipster på besök i stan kan därför hitta sin egen favorit. Tyvärr känner väldigt få av dessa zapiekanka-smaskande besökare till att huset före andra världskriget och förintelsen hyste slaktare som sålde kocher.

Själv föredrar jag ändå min närmaste försäljare av zapiekanka. Här råder inga nya påhitt om pålägg, inga krusiduller. Det som bjuds är en tvättäkta polsk missuppfattning. I en 1970-tals tappning, till råga på allt.


I Krakow med egen lins

Category: by sophie engström, photography, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Som jag skrev i mars gjorde jag ett kort besök i Krakow. Bilderna är från stadsdelarna Kazimierz, Krowodrza och Nowa Huta. Jag skulle hemskt gärna vilja bo i Krakow under en längre tid. Trevlig stad… trevligt folk… trevligt land. Krakow är som Berlin borde vara (men inte är), öppet, självständigt, spännande, kreativt. En plats där varje själ kan hitta sin plats. Fördomarna om ultrareaktionära Östeuropa kommer verkligen på skam här. (Om nu ett sådant finns förutom i de – kanske ultrareaktionära – västis medias periskop perspektiv).