Jagellonska universitetet – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

ROTUNDA står det ovanför porten till ett modernistiskt hus ett stenkast från Błonie. Bokstäverna, som en gång nog hade en klarröd glans, har nu ådragit sig en mer sjaskig rosa ton. På nederkanten av n:et har det till och med rostat upp ett litet hål. Huset med skylten ROTUNDA har nämligen fått stå som en bortglömd skugga under ett helt decennium. Men under sina glansdagar var den en kulturinstitution som var vida känt.

Studentklubben Rotunda slog upp portarna efter andra världskriget, och man blev snabbt en vittomtalad institution i Krakóws kulturliv. På 1950-talet lyckades man locka till sig kända jazzmusiker från hela världen och bland de mest namnkunniga finner man pianisten Dave Brubeck, som framträdde där 1953. Men kanske var Rotunda alldeles för välbesökt, ty bara något decennium efter att studentklubben öppnats, bommades den igen för renovering. Portarna skulle stå stängda i åtta år innan man 1976 slog upp dem igen. Invigningsfesten lär ha varit spektakulär, med en sex timmar lång föreställning. Till råga på allt ska ridån ha fastnat mellan två av akterna, och kalabalik uppstod.

Efter att Rotunda hade återinvigts efter renoveringen skulle man också arrangera en jazzfestival, Jazz Juniors, som tillhör en av landets äldsta festivaler av detta slag, som dessutom anordnas än idag. Under 1970-talet anordnade Rotunda flera kulturarrangemang av skiftande karaktär, så som filmfestivaler, teaterfestivaler, kabaréfestivaler och så vidare i nästan all oändlighet. Klubben fungerade också som en mötesplats mellan gymnasieelever, studenter och framtida arbetsgivare. Och denna bredd på olika evenemang kan kanske också vara förklaringen till varför Rotunda överlevde 1980-talet, då undantagstillståndet begränsade deras öppettider samt vilken verksamhet som tilläts. Dessutom hade klubben inga problem att locka till sig unga, trots att intresset under den tiden minskade för andra studentklubbar.

En av de kanske mest omtalade verksamheterna kan möjligen var deras diskotek, som man ställde till med varje torsdag, lördag och söndag. Besökarna på Rotundas diskotek bestod inte bara av studenter från Jagellonska universitet, utan lockade även till dig andra lycksökare, som jag till exempel.

Ja, det är nämligen helt möjligt att det var just diskoteket på Rotunda jag bevistade, när jag som student på studieresa i slutet av 1990-talet var i Kraków för allra första gången. Jag har ett mycket luddigt minne av hela tillställningen, men det var ganska mörkt. Någon som bjöd upp en av mina vänner luktade en blandning av för mycket after shave och någon annan slags sprit man hellre inmundigar än duttar på hakan. Musiken minns jag inte heller, men det är troligt att det inte var min min melodi, så att säga.

Nåväl, låt oss lämna minnenas boulevarder och ta oss till 2016 då man återigen stängde Rotunda för renovering. Men åren gick och ingenting hände. Tills nu, då man äntligen tagit upp hammaren, spiken och en massa verktyg som väsnas för att renovera Rotunda. När den återinvigs ska den enligt Jagellonska universitetet fyllas med kultur och verka som en bro mellan studenter, arbetsgivare, kulturaktörer och intresserad allmänhet. Och det är också något som fattas oss här i Kraków, så låt oss hoppas att det inte dröjer för länge innan man slår upp portarna igen.

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.

Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 januari 2026

På en bänk med den rastlöse Bruno