viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skymningen, denna annandag jul, färgades himlen plötsligt alldeles röd. Och de krulliga molnens vågiga fysionomier förde mina tankar till tonsättaren och pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) röda hårsvall. Nu tänker jag förvisso ganska ofta på Paderewski, eftersom det var genom en donation från hans testamente som gjorde att den byggnad som hyser min arbetsplats (Collegium Paderevianum) tillkom. Men en dag som denna låter jag mina tankar ledigt ledas vidare tillsammans med Paderewskis hårman. Han var mycket medveten om att hans röda kalufs var unik och han använde den flitigt för att skapa sig ett namn som pianist. När han framträdde lär kvinnorna ha svimmat av hänförelse dock inte enkom på grund av hans hårman utan även för att han var en fenomenal virtuos. Det finns förresten anekdoter om att några av hans beundrare jagade honom med saxar för att få klippa sig en hårlock från hans kalufs.

Paderewski föddes förresten i Kurylivka, som ligger i dagens Ukraina ungefär 14 mil söder om Zjytomyr eller 22 mil öster om Ternopil. Från barnsben var han uppfylld av musiken och familjen förstod tidigt att han nog skulle tänkas kunna välja musiken som bana. Men genom hans liv löpte också kärleken till och kampen för ett självständigt Polen. Orsaken till det går kanske att finna i att hans pappa engagerade sig i januariupproret mot det tsarryska förtrycket år 1863-1864. Detta ledde till att fadern fängslades, och således såddes ett frö till Ignacy Jans passion för Polens självständighet. Under sina turnéer världen över skulle han därför knyta kontakter som ett led i att försöka hjälpa Polen att återfå sin självständighet, och han försatt aldrig en chans att upplysa omvärlden om Polen, dess historia och kultur.

När första världskriget gick mot sitt slut och de tsarryska och habsburgska imperiernas föll öppnades så en möjlighet för Polen att åter uppstå på kartan. Paderewski bodde vid den tidpunkten i USA, men han begav sig snart till sitt forna hemland Polen. Han landsteg i Gdańsk den 25 december 1918 och möttes av jublande folkmassor som ville hylla sin hemvändande hjälte. I samma stund som han landsteg tillkännagav han att han skulle åka till Poznań för att hålla tal till den polska befolkningen i staden. Poznań och stora delar av Storpolen hölls nämligen fortfarande av tyska styrkor.

Resan till Poznań var besvärlig, eftersom tyskarna gjorde allt för att försöka förhindra att Paderewski skulle kunna ta sig till staden, men deras ansträngningar var dock utan framgång. Den 26 december 1918, alltså idag för 107 år sedan, kunde han sålunda hålla ett brandtal till den polska befolkningen i Poznań, där han uppmanade dem att resa sig så att Storpolen skulle kunna bli en del av ett självständigt Polen.

Redan dagen därpå, den 27 december 1918, hade folket formerat ett demonstrationståg, i vilket de marscherade med polska flaggor mot tyskarnas befästningar, och snart var upproret, som skulle leda till att Storpolen befriades, ett faktum.

Ja, en sådan hårman kan man tänka på när man ser upp mot rödskimrande moln i skymningen.

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 8 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Många tycks redan ha noterat att Robert Schumann föddes på denna dag år 1810, men inte särskilt många verkar känna till att det på Robert Schumanns sista födelsedag år 1856 föddes en liten flicka i Warszawa som hette Natalia Janotha. Natalia föddes rakt in i en musikerfamilj, hennes pappa var tonsättare och lärare vid musikaliska akademien i Warszawa, så att hon skulle välja samma bana var ingen överraskning för familjen. Hennes mamma hade varit vän med den store Fryderyk Chopin. Natalia inledde sin musikaliska bana i hemmet, där hon studerade piano för sin far, men snart visade hon stor begåvning, och sändes därför till Berlin för att studera för ingen mindre än Clara Schumann och även för Johannes Brahms.

Efter avslutad examen åkte hon ut på sin första turné, och nådde snart berömmelse. Och berömmelsen växte när hon fick hoppa in för Clara Schumann på hennes turné i England, eftersom Clara var för sjuk för att uppträda. Natalia Janotha spelade även tillsammans med både den då mycket kände violinisten Joseph Joachim samt förstås Johannes Brahms. Natalia Janotha var en så pass eftertraktad pianist att många jämförde henne med hennes landsman Ignacy Paderewski, som verkade ungefär samtidigt. Paderewski var under denna tid kanske världens mest efterfrågade pianist. Precis som Paderewski skulle Natalia Janotha också skriva musik, fast hon skrev dock enbart pianostycken. Hon lär ha åstadkommit över 400 tonsättningar, var av de flesta tyvärr verkar ha fallit i glömska.

Genom sin mor fick hon år 1883 kontakt med hertiginnan Marcelina Czartoryska, som i sitt hem hade bevarat Fryderyk Chopins alster efter hans död. Chopin var vid denna tid inte särskilt känd. Natalia Janotha stannade flera månader i Kraków för att studera Chopins verk och med hjälp av hertiginnan blev hon snart känd som en ytterst skicklig tolkare av Fryderyk Chopin. Så det var på detta sätt som Chopin blev känd för en vidare krets. Under sin tid i Kraków gav hon också flera konserter på musiksällskapet (som senare skulle bli Krakóws filharmoniska orkester) och framförde flera verk av Schumann, men givetvis också Chopin. År 1885 utnämndes hon till hovpianist vid det kejserliga hovet i Berlin, en tjänst hon förlorade först vid första världskrigets utbrott. Under hela sitt liv skulle hon turnera land och rike runt och hon var mycket eftertraktad ända till hon var på sin ålders höst.

Nu skulle man ju kunna tycka att ovanstående räcker för att göra Natalia Janotha märkvärdig, men det förefaller som om hon var en person som inte nöjde sig med sin lott. Hon var nämligen även en styv bergsklättrare, och väckte stor uppmärksamhet när hon iklädd byxor besteg de högsta topparna i bergskedjan Karpaterna. Tilläggas bör också att hon var en mycket stolt kattägare. Hennes svarta katt hette “White Heather”, vilket betyder vit ljung. I vissa kretsar anses vit ljung tydligen bringa tur och det var av den anledningen som Natalia Janotha hade gett sin katt detta namn.

Natalia Janotha gick ur tiden dagen efter sin 76:e födelsedag, så man kan ju anta att festen kvällen innan var spektakulär.

Bakom Ignacys hårman

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tjugotredje december
Dagens musik
Ignacy Paderewski
Polonia i B-moll op 24.

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

Vi ska nu lyssna på hans symfoni “Polonia” i B-moll, op 24, som skrev mellan 1903-1908 med uruppförande 1909.


En karikatyr av Ignacy Paderewski av Joseph Keppler från 1893.

(Denna text publicerades här första gången i augusti 2023.)

En inflytelserik Ignacy

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

___

Ovannämnda verk

Pianokonsert i A-moll, op. 17


Symfonin “Polonia” i B-moll, op 24.


12 Mélodies, Op.22

Källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ignacy_Jan_Paderewski
https://culture.pl/en/artist/ignacy-jan-paderewski