viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i Henriette Nissen-Salomans sällskap, och bekanta oss med hennes make. Siegfried Saloman föddes 1816 i danska Tønder som balanserar på gränsen mellan Danmark och Tyskland. Av namnet kan man förstå att han var av judisk börd, men man bör dock notera att efternamnet löd Salomon i födelseattesten. När och varför efternamnet ändrades har jag inte funnit några källor som redogör för. Pappa var köpmannen Isaac Solomon och modern hette Veilchen Geskel. Det är oklart hur många syskon Siegfried hade, men hans yngre bror, Geskel Saloman, ska sedermera har tillhört grundarna av Göteborgs konstmuseum. (Det är möjligt att jag återkommer till honom vid ett annat tillfälle.)

När faderns affärer började gå knackigt och familjen fick ekonomiska problem, beslöt man att flytta till Köpenhamn. Enligt uppgift ska Siegfried redan ha spelat violin vid detta lag och det är troligt att han var mycket begåvad då han snart fick kunniga lärare som hjälpte honom att förkovra sina färdigheter. Studierna gav frukt och Siegfried tilldelades ett stipendium vilket beredde honom möjligheten att studera utomlands för mer namnkunniga lärare. Bland annat studerade han komposition för den polske tonsättare Karol Lipiński i Dresden.

Väl hemma i Köpenhamn började han undervisa i violin på konservatoriet samt att han inledde arbetet med att utveckla sin tonsättarkonst. De första verken var två sångcykler samt en opera, men han fick ingen framgång med dessa i hemstaden och han beslöt sig därför för att söka lyckan i Tyskland. Det var ett framgångsrikt drag, ty hans tonsättarkonst, med texterna översatta till tyska, föll den tyska publiken väl på läppen.

1850 fick Siegfried en inbjudan till Weimar (möjligen av Franz Liszt själv), där Saloman slutförde arbetet med nytt alster, nämligen en komisk opera med titeln “Das Korps der Rache”. Denna sattes också snart upp på operan i samma stad. Det måtte ha blivit succé, då uppsättningen gick för fulla hus i flera säsonger i Weimar. Det var också under denna tid som han mötte och senare gifte sig med Henriette. Tillsammans skulle de båda de påföljande åren turnera runt i Europa samt undervisa S:t Petersburg.

När Henriette gick bort 1879 blev Siegfried förkrossad. Han lämnade S:t Petersburg och mig veterligen återvände han aldrig dit efter hennes död. Han slog sig istället ner i Stockholm. Där skrev han flera operor som skulle tas väl emot av den svenska publiken. Bland operorna märks “Karpaternas Rose” som hade premiär i Moskva (1867) men som också sattes även upp i Stockholm 1881. Han hade sålunda ett stort inflytande på det svenska musiklivet. Det senare ledde till att han valdes in i Kungliga musikaliska Akademien som utländsk medlem. (Ni minns säkert att även Henriette blev invald i samma akademi).

Under sin livstid skrev Siegfried Saloman flera operor samt flera sångcykler. Genom detta arbete skulle han bidra till att utveckla den svenska och skandinaviska sång- och operakonsten. Siegfried Saloman gick bort år 1899 på Dalarö.

Jag bifogar en notis ur Svensk musiktidning från 1899.

—

PS. Jag kan inte hitta några inspelningar av hans verk. Han är dessutom lätt att blanda ihop med hans nästan-namne Siegfried Salomon, också dansk tonsättare, men som föddes 1885

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel

Dagens anteckning – 12 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De beskrivs väl sällan med mer än sitt namn, de där molnen som svävar ovanför våra huvuden. Detta trots att det finns en hel vetenskap om dem, där deras namn bestäms med avseende på alla olika arter, former, avstånd från marken och så vidare, så är de i vardagligt tal mest bara moln. Men ibland får de förstärkande prefix, så som regn-, åsk-, snö-, dim-, ång- eller ja, stjärnmoln. Det finns ju förstås också andra prefix, som ger något mer negativa associationer, så som avgas-, rök-, krigs- eller varför inte orosmoln. Sedan kan de vara helt digitala, likt de moln vi stoppar in allt möjligt i nuförtiden, och kanske även denna text.

Jag vet inte vilken typ av moln som Franz Liszt (1811-1886) avsåg när han år 1881 skrev “Nuages gris” (S.199), på svenska “Gråa moln”, men kanske var det något inre moln som kom sig av att han började bli till åren kommen. Han var då 70 år, och hade sett och hört musiken utveckas, och han hade själv varit en bidragande orsak till att musiken hade förändrades. Han hade därför legat i fejd med både Robert Schumann och Johannes Brahms, men försonades med de båda innan de gick ur tiden.

Nåväl, det korta stycket “Nuages gris” komponerades under en enda dag, närmare bestämt den 24 augusti 1881, och stycket skulle på många sätt peka framåt mot framtiden. I detta experimentella stycke hör vi nämligen hur harmonierna upplöses, hur de förefaller ha en egen inneboende symmetri och form som Liszt formade den där dagen. Stycket visade således vägen mot hur framtida tonsättare skulle utveckla musiken, så som Gustav Mahler eller Arnold Schönberg. Andra skulle senare dessutom influeras mer direkt av Liszts “Nuages gris”, och däribland finner vi Claude Debussy, som 1892-99 skrev sin “Nocturnes” (L 98), med första satsen som heter just “Nuages” (“Moln”).

Låt oss nu leka med tanken att någon skulle skriva ett stycke till det fotograferade molnet nedan. Titeln “Ett grått moln” gör den inte full rättvisa, enligt mig. Jag skulle istället föreslå att titeln borde anspela på dess svanslika karaktär och med ett suffix. Måhända “Molnsvans” eller “Molnknorr”. Men hur detta stycke skulle låta är jag inte rätt kvinna att svara på. Någon typ av ljudmoln torde det definitivt handla om.

Dagens anteckning – 16 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var mitt under den mörkaste och mest instängda tiden av pandemin som jag hörde Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll (op 34) för första gången, och den drabbade mig med våldsam kraft. Egentligen var det meningen att jag skulle ha fått uppleva konserten på plats, men pandemin satte käppar i hjulet och jag fick nöja mig med att få höra den strömmad från den konsertlokal där jag skulle ha suttit, om det inte vore för pandemin. Just då kändes som om jag kanske aldrig skulle få uppleva en konsert live, få gå på kafé eller att jag skulle få återse mina kära kollegor och studenter. Det var svart, med andra ord, och Zarębskis musik trängde in i varje por av mitt medvetande. Jag tyckte också att jag tydligen kunde skönja att pianokvintetten hade skrivits under Zarębskis sista år i livet. Han dog i sviterna av tuberkulos blott 31 år gammal.

Efter det tillfället har jag fått höra Zarębskis pianokvintett på plats en gång, men kvällens konsert med musiker från Krakóws filharmoniska orkester, är hittills det finaste framförandet jag fått äran att bevista. Jag upplevde det som att musikerna hade tolkat den precis som jag gjorde första gången. Hur dansinslagen pendlar mellan eufori och galenskap. Hur glädje byts mot sorg, och i nästa andetag precis tvärtom. Som om tonerna återspeglade den kamp mot döden han som han måste erfarit. Verket är tillägnat hans lärare Franz Liszt, och man kan dessutom tydligt urskilja läromästarens syn på komposition. Det är dramatiskt, och med tydlig instrumentell virtuositet för alla stämmor. Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon att Liszt ansåg att Zarębski tillhörde en av hans främsta studenter.

Som andra stycke framfördes ikväll Robert Schumanns pianokvintett i ess-dur (op 44) från 1842. Kvintetten är tillägnad Clara Wiek, senare Schumann, och det kan tyckas som ett märkligt beslut att spela detta verk, efter ett verk som tillägnats Robert Schumanns antagonist Franz Liszt. Men jag vill tillstå att det var ett ypperligt val. De båda verken ackompanjerade varandra väl och man kunde tydligt höra inslag i dem som talar till varandra. Jag tänker då kanske främst på de dansanta och nationalistiska anslagen. Schumann verkade förvisso i en tysk kontext, vilket på vissa plan står i kontrast med Zarębskis uttryck som bär spår av polsk folkmusik. Men eftersom de båda ingår i den romantiska traditionen talar de ändå samma språk, trots de att de verkade i olika delar av denna stilart.

När jag ikväll satt och lyssnade på hur musikernas briljanta framförande av dessa två verk, erfor jag en stark rörelse över att få träda in i den förtrollande tilldragelse som en konsert med kammarmusik innebär. Och den positiva känslan trängde in i var por av mitt medvetande. Härmed förknippar jag ingalunda Zarębskis pianokvintett med pandemin.

—
Musikerna:
Sławomir Cierpik piano
Paweł Wajrak volin
Justyna Dybek-Boczek violin
Anna Migdał-Chojecka viola
Franciszek Pall cello

(Tilläggas bör att det mellan verken hölls en mycket intressant föreläsning om tvister i judiskt familjeliv i Kazimierz, Kraków, under 1700-talets andra hälft, men jag vågar mig dessvärre inte på att sammanfatta denna föreläsning.)

Dagens anteckning – 14 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De syns överallt så här års, dessa män med sina följeslagare. Man ser dem stå på nästan varje hållplats, på spårvagnarna och bussarna, och hur de vandrar fram på trottoarerna eller hur de genar över nästa varje torg. Man kan se hur de öppnar portar och lyckas med stor vånda och därtill lika omfattande vedermödor att ta sig in i portarna. Männen håller sina armar kring följesagarnas burriga fysionomi, som om männen kramade dem eller hoppades på extra stöd och hjälp. De finns nästan något kärleksfullt över hela bilden av dessa polska män och deras införskaffade julgranar. Ty det är nästan alltid män som tycks få denna syssla – att välja och inhandla årets upplaga av julträd.

I mitt inre spelas Franz Liszts (1812-1886) “Weihnachtsbaum” från 1873–76 (reviderad 1881). Verket skrevs till Liszts barnbarn Daniela von Bülow (1860-1940). Daniela hade följt med sin sjukliga morfar, alltså Franz Liszt, till Rom, och det var där som verket uruppfördes för första gången i ett hotellrum i Rom på juldagen år 1881. Daniela von Bülow, kallad Loulou eller Lusch av vänner och familj, var en inte helt oäven pianist. Hennes mamma var Liszts dotter Cosima och hennes biologiska pappa var pianisten och dirigenten Hans von Bülow. Men Cosima skulle lämna Hans för tonsättaren Rickard Wagner, och Daniela von Bülow stannade hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa.

På nämnda resa till Italien år 1881 träffade Daniela en tysk historiker vid namn Henry Thode. De båda skulle senare gifta sig, men det hindrade henne inte från att arbeta med kostymdesigner på styvfaderns operafesrival Bayreuth Festival.

Men det finns en mörkare sida av Daniela von Bülow, enär hon tillhörde de tidiga anhängarna av nationalsocialismen. Precis som hennes mamma, Cosima, och hennes styvfar, Richard Wagner, närde hon alltså antisemitiska åsikter. Ibland framhålls det att det främst var Cosima som var nationalsocialist, och att Richard Wagner inte lika fullt omhuldade dessa åsikter, men bland hans skrifter finns flera texter som tydligt visar på motsatsen. Vissa går till och med så långt att de menar att man kan utläsa antisemitism i hans operor, men härom tvistar de lärda.

I mitt huvud spelar Franz Liszt vidare på sin julgran. Han har nu kommit in på “Scherzoso: Man zündet die Kerzen des Baumes an“, som handlar om hur man tänder ljusen i granen. Jag frågar mig hur det var ställt med Liszts antisemitism, men när jag frågar internet visar det sig att frågan inte är enkel att besvara. Slutsatsen man kan dra är att han var ett barn av sin tid, som i många stycken var rasistisk och följaktligen också antisemitisk, vilket inte är smickrande för honom.

Nåväl, så vandrar mina tankar en lördag i december. Från intet ont anande polska män med deras julgranar till Liszt och han dotterdotter och vidare till den europeiska antisemitismen, som dessvärre syns till allt oftare i dessa tider.


Bilden föreställer en man med sin gran, inslagen i vitt nät, i väntan på spårvagnen.

En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34
Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.

Kanske en bortglömd kulturpersonlighet

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en av de få kvarvarande gatorna i Lvivs innerstad som ännu inte kännetecknas av en trögflytande flod av turister, ligger ett litet kafé man lätt hastar förbi. Kawiarnia Skarbek heter det. Där kan man avnjuta ljuvligt god strudel serverad med vaniljglass. Så gott som det bara blir i Lviv.

Jag har varit där flera gånger utan att egentligen funderar särskilt mycket på denne Skarbek som lånat ut sitt namn till kaféet. Men efter att ha besökt utställningen #portret_mista (porträtt av staden) på nationalmuseet i stan fick jag upp ögonen för denne man, greve Stanisław Skarbek.

Stanisław Skarbek föddes till polsk grevson år 1780 i Obertyn, en stad strax norr om Kolomyja i västra Ukraina. När den lille Stanisław var en vecka gammal dog hans mor. Och vid fyra års ålder blev han också faderslös. Den lille pojken fick flytta till sin moster i Bursjtyn, även det i västra Ukraina. Det måste ha präglat honom, att förlora sina föräldrar vid så unga år, och vi återkommer till det om en liten stund.

Efter sina studier, i bland annat Zholochiv och Lviv, började han driva sin farfars ägor och blev snabbt mycket framgångsrik. Men Napoleonkriget kom emellan. Han stred aldrig, utan fick istället tillstånd att driva saltgruvor. När kriget var till ända fortsatte han sin inslagna bana och gjorde sig enorma förmögenheter.

Stanisław Skarbek har nu kommit till Lviv, och här förälskar han sig i den 15-åriga flickan Sofia Jabłonowska. De gifter sig, men skilsmässan är snart ett faktum. Den stackars Stanisław blev med det en bruten man, hans hälsa blev allt sämre. Men det var under tiden efter äktenskapet som han gjorde sina riktiga stordåd.

År 1834 grundar han en stiftelse för föräldralösa barn. Hundratals barn fick genom hans försorg ett hem på ett av hans enorma gods. Där fick de skolgång och annan viktig omsorg. Alla barn var välkomna, men de polska barnen gavs företräde. Undervisningen hade dessutom särskilt fokus på katolsk uppfostran. Det är lätt att se att det var Stanisławs sätt att försöka hjälpa andra föräldralösa och vilsna barn.

Året efter han grundade stiftelsen för föräldralösa barn fick han tillstånd av Lvivs stad att bygga en teater i stan. Skarbek var mycket intresserad av allt inom konstlivet. En intressant slump är att Stanisław Skarbeks och Franz Xaver Wolfgang Mozarts, den kände Mozarts yngste son, kanske möttes i staden Bursjtyn. Mozart arbetade där nåra år efter att Stanisław flyttat från sin moster, men det är ju ganska troligt att Stanisław hörde talas om denne kände tonsättare när Stanisław var på besök. Kanske hörde han Mozart spela, och de kanske till och med samtalade lite grann. Stanisław talade tyska obehindrat.

När Skarbeks teaterbygge stod klart hade ungefär 16000 ekstokar skövlats. På dem vilar teatern än idag. Teatern ansågs vara Europas största vid tiden, och innehöll inte bara en teater utan även hotell, butiker, kaféer. När teatern satte upp sin första föreställning, hade den nya maken till Stanisławs exfru huvudrollen. Stanisław måste ha avgudat Sofia.

Men Stanisław Skarbek blev som sagt aldrig riktigt lycklig efter skilsmässan, och han hade gjort sig även ovän med nästan alla i hans närhet. När han slutligen dog år 1848, i ett av hotellrummen i hans teater, var det i total ensamhet. Han begravdes på Lychakivkyrkogården i Lviv, men 1885 flyttades hans kvarlevor till godset där han föddes.

När jag går runt på utställningen #portret_mista på nationalmuseet i Lviv dyker plötsligt hans porträtt upp, omgiven av porträtt med den tidens stora skådespelare och tonsättare. Däribland Franz Liszt, som 1847 gjorde sin bejublade Ukraina-turné och säkerligen träffade Stanisław. Och brevid honom hänger Franz Xaver Wolfgang Mozarts porträtt, och många, många andra.

Jag undrar om det inte var så som han ville bli ihågkommen, den gode Stanisław Skarbek, som en viktig kulturpersonlighet i staden. Och även om många idag glömt bort vem han var, så har han med sin teater satt ett markant avtryck i staden. Fast teatern bär tyvärr inte längre bär hans namn. Idag heter den Maria Zankovetska-teatern. Men det är ju en helt annan historia.


Fotografen (=jag) är lite knasig. Skarbek syns på vänsterkanten, så att säga.


Nå, han var nog inte så hårfager, den gode Stanisław Skarbek.


Teatern är sig lik än idag. Fast det här är en målning från 1900.