21 december 2021
Dagens okända
Lublin. Pojkar på en cheder.
Fotograf Alter Kacyzne
År 1924
I Peter Handbergs bejublade översättning av Alfred Döblins bok “Resa i Polen” möts man redan på omslaget av en oförlåtlig fadäs. På omslaget ser vi nämligen ett av Alter Kacyznes fantastiska fotografier. Kacyzne är verkligen inte okänd, och var bilden togs är inte heller okänt. Den togs i Lublin 1924. Det må hända att en översättare lyckas förbise att leta upp information om omslagsbilden, men förläggaren Bokförlaget Faethon borde ha gjort en lite grundligare efterforskning innan man lät översättningen av Döblins bok gå till tryck.
Alter Kacyzne var inte bara fotograf, han var också skriftställare och satiriker. Hans fotografiska gärning kom sig av att, som undertecknad tidigare skrivit, “den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins.” Läs hela inlägget här: https://viewpoint-east.org/2019/01/13/alter-kacyzne-en-fotografisk-valgarning/
Alter Kacyznes fotografiska värv är ovärderligt, och de 700 fotografier som finns bevarade, bildar tillsammans en större gärning än den förvanskade bild Döblin ge genom sin tids antisemitiska lins. I Kacyznes fotografier finns ingen självförhärligande uppblåsthet. Han inte bara ser och skildrar. Han möter och känner. Och det är något som kan läsas av än i dag.
1 december 2021
Dagens okända
Fotograf Amalia Krieger
omkring 1920
Så är det då dags för årets kraftmätning – viewpoint-easts adventskalender. Tidigare års kalendrar har utgått från polska affischer, men trots att tillgången på dylika affischer snudd på är outsinlig, kommer årets upplaga att göra en avvikelse från tidigare inslagna väg.
I år kommer vi nämligen att få möta porträtt på okända människor, eller av människor som en gång i tiden var kända, men idag vilar i de bortglömdas dalgång. Vi kommer tillika få möta byggnader som gått samma bana till mötes. Kanske till och med ett djur eller bortglömd växt. Vi kommer vidare få stifta bekantskap med en och annan bortglömd tilldragelse.
Gemensamt för alla, frånsett att de är bortglömda av vår samtid, är att de på något vis har kopplingar till det som en gång kallades Galizien av det Habsburgska riket. Vi kommer att röra oss på en öst-västlig axel, från Kraków vidare förbi Lviv och ner mot Karpaterna. Ibland kommer bilden ackompanjeras av en text. Ibland får den helt enkelt tala för sig själv.
Först ut är den skickliga fotografen Amalia Krieger. Hon är förvisso inte så särdeles bortglömd, eftersom hon donerade hela sitt arkiv av fotografier till Kraków stad. Något som sedermera la grunden till deras fotografiska museum.
Men mannen på bilden är bortglömd av de flesta nu levande. Med ett brett leende och en flott lock i pannan, sitter han porträtt hos Amalia. Vem av dem som kommit på den sinnrika idén att låta honom krama en luggsliten förmakspalm, lär vi aldrig får kännedom om. Porträttet är kanske just därför på en och samma gång lustigt och lite sorgligt. Drömde han månne om en upptäcktsresa till okända trakter där palmerna växer fritt och ledigt, och det var därför han ville titta ut från ett bladverk? Eller var han bara en lustigkurre som inte kunde motstå frestelsen att skoja med Amalias rekvisita i hennes ateljé? Var det ett porträtt till hans fästmö? Eller till hans gamla kamrater i armén eller på universitetet? Eller så var han kanske botaniker?
Porträttet leder egentligen bara till fler frågor än ledtrådar. Som så ofta i dylika fall. Och denna ovisshet är så ovanlig i dagens informationsflöde. Kanske kan alla ovanstående obesvarade frågor, som enkom leder rakt in i fantasin, faktiskt vara något av en befrielse för någon av er. Det är i alla fall intentionen med årets kalender – att låta tankarna göra en liten avstickare, med det okända både i sökaren och som slutgiltigt mål.
Klockan är kanske runt tolv på dagen, ty solens strålar sprider sin värme över Mariakyrkans södra gavel. På Rynek główny är det ändå ganska tomt på folk. Kanske är de inne i kyrkan, vars port står på vid gavel. Men vi ser ändå några krakowiter utföra sina göromål. Någon säljer blommor. Andra står vid sina bänkar och kanske säljer sina egenodlade grödor. Någon sitter vid sin hästkärra, möjligen med händerna vilande på tömmarna, redo att ge sig av. Vi kan också se hur en häst lite misstroget ruskar sitt huvud, så som på hästars vis. De flesta människorna gömmer sig ändå i trädens skugga. Utom han, som står mitt i bild, vars kropp lutar lite tveksamt åt vänster. Väntar han på någon, eller har han bara fastnat i en tanke, oförmögen att ta något beslut om varthän han borde vandra? Eller tittar han månne upp på Ignacy Krieger, som genom ett fönster fångar denna bild av Kraków en sommardag 1875? Och Ignacy Krieger själv, han står där i fönstret med sin kamera, och genom sin sökare ser han allting uppochner och bak och fram. Lite som kontrapunktisk retrograd inversion. Ty det är så man ser saker och ting genom en storformatskameran.
Ignacy Krieger hade vid denna tid varit fotograf i Kraków sedan något decennium. Det är inte känt hur han tillägnade sig fotografens skrå, men man vet att han tillskansat sig den under en resa. Kanske hade han varit i Prag, som redan då var fotografiets huvudstad i Centraleuropa. Vad vi dock vet är att Ignacy Krieger inte ursprungligen var en krakowit, utan kom hit från sin hemort Mikołaj (sydväst om Kraków). Ganska omedelbart efter att han anlänt till Kraków öppnade han sin första fotoateljé på ulica Grodzka, bara ett stenkast från Rynek główny. Men när fotografiet vi ser på fångades, hade han redan bytt adress till Rynek główny 37 (idag 42). I sin fotoateljé tog han emot alla (med tillräckligt fet plånbok) som kände en särdeles hunger efter att föreviga sina anleten för eftervärlden. Ignacy Krieger har även blivit mycket känd för sina fotografier av bergsfolket goralerna, men också för en serie fotografier av Krakóws judiska invånare. Det senare är inte förvånande, ty Ignacy Krieger var själv av judisk börd.
När Ignacy Krieger gick ur tiden 1889 begravdes han på Miodowa (den nya judiska begravningsplatsen), men hans livsverk skulle leva vidare då hans två barn tog vid där han slutade. Sonen bar namnet Natan och dottern hette Amalia. De fortsatte alltså i sin fars fotspår och signerade dessutom sina alster med sin faders namn. Det är därav svårt att säga med säkerhet vem av syskonen som ligger bakom fotografierna, men det förefaller ändå som om det fanns en uppdelning mellan de båda syskonen. Natan Krieger verkar ha haft en förkärlek för att avbilda stadens framväxt. På de fotografier som däremot tros ha tagits när Amalia tittade in i sökaren, ser vi främst konsthantverk och givetvis porträtt. Det är möjligt att hon var en skickligare porträttfotograf än sin bror.
Natan och Amalia fortsatte sitt gemensamma arbete fram till att den förre gick bort 1903. Amalia stod nu som ensam ägare av den fotoateljé som hennes far byggt upp. Hon arbetade fram till 1926, då hon donerade hela ateljéns arkiv samt all utrustning till Kraków stad. Hon dog två år senare, hela 82 år gammal.
Amalias donation hamnade först på museet för industri, innan det flyttades över till konstakademiens bibliotek. År 1967 blev arkivet en del av Krakóws historiska museum, och idag har Krakóws stadsmuseum gjort en egen hemsida för fotografierna som Ignacy, Natan och Amalia Krieger fångade. Genom deras fotografier möter vi människorna som levde i Kraków för över hundra år sedan. Vi ser hur staden både har bestått och förändrats i grunden. Det är en enastående samling, som kommit till stånd tack vare Amalia Kriegers intiativ att donera allt till staden. Och tack vare att Ignacy Krieger åkte på den där resan som gjorde honom till fotograf. Tänk ändå vilka förtjänster resor kan ha.
Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.
Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.
Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.
Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.
Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.
Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.
Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)
Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.
Det är nog flera av mina läsare som när samma passion som jag gör för centraleuropeisk fotografi. Själv har jag otaliga gånger suttit försjunken i någon fotobok som speglar livet så som det tedde sig i regionen under 1900-talet. Det finns en särskild nerv och närvaro i denna form av konst. En slags närhet till vanliga människors liv som annars är svår att återskapa.
Redan i första rummet blir jag varse att den här utställningen egentligen skulle kunna vara dubbelt så stor. Med långa kliv tar den oss besökare genom fotokonsten från 1900-talets början till samtida ursnitt. Men det är också deras urval som gör den så tilltalande.
Varje rum kretar kring ett tema, men man har ändå inte låtit sig begränsas, utan här förekommer även projekt som kanske inte vid en första betraktelse har något med de övriga fotoprojekten att göra. Vi får exempelvis möta tjecken František Drtikols studier av nakna kvinnokroppar. Fotografier där kropparna ter sig både organiska och slimmat maskinella i samma andetag. Mot dessa ställs Natalia Lach-Lachowiczs verk Consumer Art från 1976. Det en serie fotografier där Natalia Lach-Lachowicz äter en banan på ett minst sagt briljant och tillika provocerande vis. Denna serie fotografier, med tydligt feministiska budskap, provocerar än idag. Så sent som förra året togs de ur en utställning i Warszawa.
I samma rum återfinns även fotografier av den polske fotografen Edward Hartwig, som med sina svartvita fotografier sökte kontrasterna mellan ljus och mörker. De kontrastrika fotografierna är fascinerande främst eftersom de ibland inte ger betraktaren många ledtrådar till vad vi egentligen tittar på. Vi trevar oss fram mellan de skarpa linjerna, och en slags centraleuropeisk mysticism uppstår mellan arken i boken.
Här finner jag även en annan pärla, både sorglig och ytterst vacker. Ein ghetto im Osten (Wilna) (Ett getto i öster (Vilnius)) är en fotobok från 1930-talet av fotografen Mojżesz Worobiejczyk. Det är uppriktiga fotografier som möter oss. Fattigdom och misär har inte lyfts ut, men samtidigt finns här en familjär atmosfär, som om han möter gamla bekanta som han har beslutat sig för att föreviga, och situationerna återges utan främlingskap. Genom hans lins uppstår ett möte, snarare än avbild, och trots att han själv inte syns i bild förfaller han mig vara märkbart närvarande. Jag tittar inte på det han fotograferat, utan ser med hans ögon. Ett decennium senare ska alla dessa människor ha mördats, i vissa fall av sina egna grannar. Var det vad Mojżesz Worobiejczyk såg, och ville förmedla och bevara minnet av dem till oss?
Två rum bort finner vi flera fotoprojekt som fokuserat på att dokumentera andra världskrigets förödelse. Det pulvriserade Warszawa. Barn som blivit krymplingar. Förskräckta blickar ser på mig hela vägen från Budapest efter krigets slakt. Bilder från 1970-talets Auschwitz, en plats som ingen visste vad de skulle göra med. Men här finns det också ljuspunkter, så som arbetet med att dokumentera judiska begravningsplatser som inleddes under 1980-talet. 1982 kom Monika Krajewska ut med fotoboken Czas kamieni (Stenarnas tid). Ett arbete som blev startskottet för Polens minnesarbete över den judiska historien i landet. I en jämförelse med de andra centraleuropeiska länderna utmärker sig Polen i detta avseende.
Från andra världskrigets skugga går vi vidare genom en korridor, där vi ser bilder från dagens Belarus. En viktig, men sorglig påminnelse om att vi tillåter en diktatur mitt i Europas hjärta.
På andra sidan korridoren finner vi den kommunistiska vardagen. Det finns en uppsjö av bilder på detta tema från tiden. Orsaken var att de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa ville få befolkningen att tro att de levde ett helt normalt liv. Det är bjärta färger, lyckliga arbetare och framgångsrika byggnationer som möter oss. Men i ett hörn av rummet finns ändå något som tyder på att det lurar ett uppror i folkdjupet. Zbigniew Rybczyńskis kortfilm Nowa książka (Ny bok) från 1975 är en tio minuters upprorisk kavalkad uppdelad på nio rutor. Ja, mer tänker jag inte förtälja, ty den förtjänar att ses.
Utställningen avslutas med upptakten till slutet på det kommunistiska Centraleuropa. Flera välkända bilder från Solidaritets (Solidarność) demonstrationer i Gdańsk, med Lech Wałęsa i centrum. Men vi får även möta samtida fotografer, och i koncentrat uppleva den våldsamma förändring som de centraleuropeiska länder genomgått sedan 1989.
Utställningen på Internationella kulturcentret i Kraków gör inga anspråk på att täcka hela den enorma mängd av fotokonstböcker som producerades sedan 1900-talets början. Man har helt enkelt utgått från det man har i sina arkiv, och adderat med några inlån från bland Wrocław och Łódź. Enligt mitt tycke är det ett sympatiskt sätt att bygga upp en förståelse, att helt enkelt avstå från de storslagna ambitionerna, och istället gräva där man står.
Natalia Lach-Lachowicz “Consumer art”.
Från Mojżesz Worobiejczyks fotobok “Ein getto im Osten”.
Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.
Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.
Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.
Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.
Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.
Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.
Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!
Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.
Det finns något mycket fascinerande med gamla fotografier från förra sekelskiftet. De som känner mig vet att jag älskar dem. Jakob Riis var en fotograf, vars skildringar från New York aldrig upphör att fascinera.
Genom att se på gamla fotografier öppnas för mig en dörr i mitt medvetande. Man kan se människor, som jag, men med andra förutsättningar. Det är så priviligerat att få se in i deras tid. Även om jag givetvis aldrig kommer att fullständigt kunna förstå hur det var att leva där och då.
Det var därför som jag blev extra exalterad när jag fick höra att kulturpalatset i Lviv skulle hysa en utställning med gamla fotografier från stan. Det är nämligen så att en av alla mina stora fritidsintressen är att samla fotoböcker med fotografier från gamla Lviv.
Utställningen visade sig att vara precis så exalterande som jag hoppats. Printarna var mycket bra gjorda, och vi kunde med lätthet utläsa de okända ansiktena. Det var nästan som om vi kunde ta på deras sinnesstämning. Lägg därtill att jag går på dessa gator dagligen. Gator där okända människor i århundraden gått. Det blir så fascinerande att våra blickar möter varandra. Över tid. Genom krig. Genom glädje och sorg. Att vi får några sekunder befinner oss i samma rum.
Det är märkligt hur mycket vi tror oss veta om vår samtid. När man blickar in i någon annans tid och rum, förstår man hur lite vi vet. Och hur snabbt något som vi trodde skulle vara för evigt, kan smulas sönder. Lviv har bestått, men många språk och människorna har lämnat oss. Vi är hänvisade till att minnas dem genom fotografier. Och det är inte så bara. Tänk bara att de aldrig fick den förmånen. Att färdas i tid som vi kan.
Like this:
LikeLoading...
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
