viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła slingrar sig och skär, med sin väldiga och respektingivande fysionomi, rakt genom landskapet. Längs med flodbädden frodas ett djurliv, vars läten med tiden har blivit ett familjärt och hemtrevligt sorl för mig. Det kan kanske till och med förhålla sig som så att jag alltid har sökt en plats dit där till exempel trastsångaren bor.

Denna oansenliga fågel, som mäter 19 centimeter från näbb till stjärt, har en särpräglad sång. Min fågelbok framhåller att lätet kan återges enligt följande: “Krr-krr, tsep, kerretsiepp, tsiee,tsiee, kerre-kerre, krik-krik-krik, tchi, tchi” och fortsätter med att förtydliga med orden “ungefär som en osmord stenkross”. Den som aldrig suttit vid Wisłas strand och lyssnat hur denne lille gynnare sjungit från ett vasstrå, kan nog med ovanstående beskrivning hoppa i galen tunna och anta att sången ter sig oangenäm. Men i själva verket tillhör trastsångarens sång nog en av de mest rogivande bland alla sånger.

På polska heter trastsångaren Trzciniak och dess sång beskrivs av polska ornitologer på ett helt annat och faktiskt mycket mer fantasieggande sätt: “Ryba ryba-rak-rak-rak, świędzi, świędzi-drap-drap-drap, boli-boli, cierp-cierp cierp” sjunger den tydligen på polska, vilket skulle kunna översättas med “Fisk fisk-kräfta-kräfta-kräfta, det kliar, det kliar-kliar-kliar-kliar, ont-ont, lida-lida-lida”. Till skillnad mot den svenska trastsångaren har alltså den polska släktingen lärt sig flera användbara ord.

Nåväl, trastsångaren kan förväxlas med den mindre rörsångaren. På polska har den också ett snarlikt namn och kallas Trzcinniczek. Precis som trastsångaren är rörsångaren mycket blygsam och dess fjäderdräkt är likaså oansenlig. Även sången påminner om trastsångarens, men slingan är kortare och kan således beskrivas som en osmord stenkross modell mindre. Den är dock inte lika talrik som trastsångaren, vilken dessutom lätt överröstar rörsångaren.

En annan sångare som jag ibland kan urskilja är kärrsångaren. Denna är om möjligt ännu mer oansenlig och därtill extremt blygsam. Det visar sig helst inte alls för människor, utan gömmer sig bland buskar och blad. Därifrån sjunger den sin sång som faktiskt är ganska djärv, med massor av mikroskopiska drillar och härmljud.

I sorlet av sångare tycker jag mig ibland även höra sävsångaren, men enligt polska ornitologer är den ovanlig just i mina trakter. Sävsångaren har en mer karaktäristisk fjäderdräkt och stiliga svarta streck på huvudet. Sången har långa drillar med de knastrande ljuden som utmärker alla ovanstående fåglar. “Trrr” och “tjeck” säger den käckt. För att låna min fågelboks språkbruk skulle man kunna säga att den låter lite som en osmord pepparkvarn. På polska har den det förtjusande namnet “rokitniczka”, vilket kanske skulle kunna översättas med den lilla havtornslingen.


Dagens anteckning – 19 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under frukosten satt jag och tittade ut genom fönstret på en liten gynnare som med snabba vingslag flög runt i trädet. Den flög upp en bit och fångade något skrovmål, som dock var osynligt för mina ögon, sedan ner på en gren. Upp flaxade den, sedan ner på en gren och om igen. En vacker liten fågeldans att kontemplera över till morgonkaffet.

Jag brukar se den utanför fönstret, så inget nytt under solen, men i morse följde jag den lite extra nogsamt. Jag brukar kalla den för gransångaren, men i sanningens namn vet jag inte om det verkligen är en gransångare. Det kan lika gärna vara en lövsångare, ty de båda är förvillande lika till det yttre. Tycker i alla fall jag, som är dålig på att bestämma vissa fågelarter på deras fjäderdräkt. Det är sången jag tar dem på. Gransångarens sång låter ungefär som granens barr. Kort och stickigt. Tjip-tjip-tjip. Medan lövsångaren har en längre drill som låter ungefär som ett litet löv, så som det ser ut när lövet faller till marken. Nästan lite bofinklikt är deras sång. Men eftersom jag oftare hör just gransångarens sång utanför mitt fönster, antog jag, där jag satt och drack kaffe, att det måste ha varit just gransångarens frukostbestyr jag skådade. Nå, det var nog kanske snarare den andra frukosten jag fick åse, ty jag är sällan uppe med tuppen, vilket ju fåglar i allmänhet är.

Jag har dessvärre ingen bild på mitt frukostsällskap, utan ni får istället beundra denna lilla fågelskådare som definitivt har ett eget kartotek över grannskapets fåglar, men hennes beteckning för de olika små gynnarna går tyvärr inte att återge i text. De består nämligen av ett raffinerat register av olika typer av öronvift och svanstippslyft.


Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.


Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.


Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.