Dnipro – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

På tåget sitter hon i ett samtal när det händer. Hon har kameran påslagen och vi kan se hur hon språkar lite uppsluppet med någon. Kanske är det en släkting. Bakom henne hörs andra röster, och jag tror att alla som har åkt tåg i Ukraina känner igen det särskilda ljud som uppstår i en tågkupé. Vi kan kanske till och med känna dofterna av te, chockad, tvål och parfym och kanske en liten svag aning av svett. Sådan svett som uppstår efter några timmar på ett tåg. Men det är knappast någon oangenäm doft, ty den tillhör resandet med allt vad det innebär av förväntningar och lustfylld spänning.

Plötsligt upplöses bilden av kvinnan. Hela skärmen vi ser på blir som ett vitt och grått töcken. Nästa gång vi ser kvinnans ansikte är hon rufsig i håret, hennes blick är fylld av skräck och en strimma blod rinner ner för hennes panna.

Sekvensen jag beskriver ovan är inte från någon spelfilm. Det är ett klipp från kvinnans mobil när hon befann sig på det tåg som idag träffades av en rysk missil när tåget var i staden Dnipro. Under det ryska anfallet mot Dnipro idag omkom 17 personer och skadade runt 280 personer.

Dnipro ligger i hjärtat av Ukraina och på många sätt har området en signifikativ position i det ukrainska kollektiva medvetandet. Under 1500- till 1700-talet var trakten kring Dnipro ett plats dit ukrainska och belarusiska livegna flydde undan polska och litauiska godsherrar och furstar. Området kallades för Zaporogiska Sitj och folket som bosatte sig här kallades zaporoger, vilka skulle lägga grunden till de ukrainska kosackerna och deras kultur. En av hörnstenarna i deras samhälle var en speciell typ av demokrati, där ledarna valdes genom direkta val. Om man var missnöjd med någon av ledarna röstades de helt enkelt bort, en syn på ledarskap som än idag är djupt förankrad i ukrainsk mentalitet. Värt att nämna är också att kosackerna var krigsherrar, och första gången de omnämndes lär ha varit redan 1395. Ordet kosack har därtill flera betydelser och kan både betyda “stridskamrat” och “fri man”.

Efter att kosackernas frihetstörst slogs ner på 1700-talet påbörjade Tsarryssland en våldsam förryskning av området och det är en av orsakerna till att många idag talar ryska i bland Dnipro, trots att staden innehar en så central plats i den ukrainska historien. Och på många sätt visar staden, genom sin historia, just på den motsättning som funnits i många århundraden mellan den ryska imperialismen och det ukrainska självständighetssträvandet. Och dagens attack mot Dnipro lär inte göra motsättningarna mindre.

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 juni 2025

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning