viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 12 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Föreställ er en mörk fängelsehåla med en surmulen Johann Sebastian Bach. Ja, då har ni scenariot för Bachs fängelsetid hösten och vintern 1717. Det var efter att Bach hade försökt säga upp sig från sin tjänst hos Vilhelm Ernst av Sachsen-Weimar, för att ta en bättre och mer välbetald tjänst hos Leopold av Anhalt-Köthen, som den förre härsknade till ordentligt och helt sonika kastade Bach i en fängelsehåla i Bastiljen vid slottet i Weimar.

Bach var givetvis extremt förtretad, sur och renat av förbaskad. Men istället för att kasta bort sin tid på att sura, började han komponera, och kännare av Bach menar att han kan ha skrivit “Das wohltemperierte Klavier” (som brukar översättas med “Det vältempererade klaveret”) under denna tid. Men låt dig inte vilseledas att tro att “vältempererade” syftar på temperaturen i fängelsehålan, där var nog fuktigt och rått som sig bör. Nej, titeln syftar på stämningen av klaveret.

Under Bachs tid kunde man nämligen inte byta tonart på klaver, utan var tvungen att stämma om instrumentet när man skulle byta tonart. Men vid denna tid hade en organist vid namn Andreas Werckmeister kommit på att man kunde förvränga stämningen av instrumentetet, vilket gjorde att man faktiskt kunde spela i vilken tonart man ville. Och det var denna teknik som Bach utgick från när han skrev “Das wohltemperierte Klavier”.

Verket består av 24 preludier och fugor och är uppdelat i två delar. När det kom ut några år efter fängelsetiden slog Bach fast att det var ett verk som skulle hjälpa studenter att öva fram sin fingerfärdighet och öka kunskapen om deras teknik. Men han menade också att det inte blott skulle ses som ett verk för övning, utan även ett konstverk i sig. Genom att verket är så mångfacetterat lär tonsättare som Mozart och Haydn ha använt det för att utveckla sin tonsättarkonst. Beethoven sägs också ha lånat delar från verket. Vilka är dock oklart för mig.

Ikväll har jag fått uppleva den sista delen (nr 13-24) av “Das wohltemperierte Klavier” med den skicklige cembalisten Aleksander Mocek, som sannerligen inte har några problem med att förmedla storheten i verket. När jag satt där och lyssnade fick jag en förnimmelse av att jag upplevde något mycket intimt, som en slags unik förbindelse mellan en musiker och instrumentet. Och kanske beror det just på att verket så tydligt bär ett anslag av övningens olika reperationer.

Under kvällens konsert fick jag också njuta av 24 Capricer för soloviolin av Niccolò Paganini framförd med bravur av violinisten Robert Bachara. Men då detta stycke inte tilltalar mig i lika hög grad samt inte äger någon intressant berättelse, avstår jag från en närmare presentation av verket.

—

Som vanligt har jag ingen bild från konserten, utan ni får titta på ett av Wawels torn, inte helt olik den bastlj som Bach satt fängslad i.

Dagens anteckning – 11 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Regnet klamrar sig fast över nejden och låter sin fuktiga fysionomi tränga in i varje endaste skrymsle. September har ju den egenheten att den gärna vill ge oss en försmak på den ruggigare delen av hösten.

Som alla vet är ordet september sprunget ur att månaden en gång var den sjunde i raden av månader. Men på 200-talet före vår tideräkning i dåtidens romarrike fäste man ytterligare två månader på raden av månader för att göra året lite mer rättvisa.

Men inte alla språk har hängt på denna något ologiska harang, utan det finns de som istället har går sina egna vägar. Bland alla de språk som valt ett annat sätt att se på månaden september återfinns givetvis polskan. Här har man istället valt att utgå från från naturen, ja, hart när alla månadernas namn är plockade från naturen, något som man också delar med ukrainskan och förstås belarusiskan.

På polska heter september “wrzesień” vilket betyder ljung. Det är ju inte så märkvärdigt, ty ljungen blommar ju särskilt vackert under årets nionde månad. Och tankebanorna travar på samma väg i ukrainskan där september kallas för “veresen” (Ве́ресень) och i belarusiskans snarlika “verasen” “Верасень”. På båda språken betyder orden förstås ljung.

Och visst är det så att ljungen är vacker nog för att hyllas med en månad. Denna växt, som har sin egentliga hemvist på hedarna och inte i balkonglådorna, låter sina trädliknande blomställningar växa ungefär tjugo till femtio centimeter ovan markytan. Den finns över praktiskt taget hela Europa och har faktiskt sökt sig hela vägen söderut till Spanien och norrut till Island. Man kan därtill finna den både vid kusterna och den har inga problem med att klättra högt upp, ja, faktiskt hela vägen upp i Alperna.

Allt detta är kanske känt för alla och envar, men en och annan av er tordes lyfta lite förvånat på ögonbrynen när ni får lära att ljungen faktiskt kan bli hela femtio år gammal, fast det tillhör förstås inte vanligheterna.

Jag har dessvärre inte lyckats fånga någon ljung på bild dagen till ära, så ni får istället njuta av ett par blomstrande fönster i mitt grannskap, som sannerligen vågar utmana både den grå väderleken och husväggen de är fästa vid.

Dagens anteckning – 10 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

De här envetna, eller måhända enerverande om ni så vill, anteckningarna brukar försöka uppehålla sig kring sådant som leder bort tankarna från samtidens olika obehag. Men idag måste vi dessvärre behandla ett av dessa mindre angenäma företeelser som vår tid för med sig. Vi måste nämligen ägna en stunds uppmärksamhet åt kaninen Marcyś.

Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, vilka snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.

Arbetet med att försöka rädda den lilla kaninen inleddes direkt, och veterinärerna gjorde allt för att kaninen skulle räddas. Men tillståndet blev kritiskt och efter flera operationer beslöt man för att amputera kaninens bakbenen. Hela Polen höll andan. Skulle lille Marcyś klara sig?

Och efter en tid såg det faktiskt ut som om veterinärerna hade lyckats. Marcyś blev utskriven och hamnade i det bästa tänkbara hemmet, ett härbärge för kaniner som drivs av eldsjälen Kasia. Under den första tiden i sitt nya hem såg Marcyś lite vilsen ut och pälsen skvallrade om att kaninen inte mådde så bra.

Men snart gjorde Marcyś enorma framsteg. Efter bara någon vecka kunde man på Facebook se hur kaninen hoppade fram på det tultande vis som kännetecknar någon som förlorat sina ben. Men det var inte fråga om annat än att Marcyś var lycklig. Så lycklig som en kanin kan bli.

Under tiden gjorde polisen en insats för att hitta Marcyś plågoande, men man saknade spår. Polackerna är som bekant ett envist folk och man gav sig inte utan startade en insamling till ersättning för de tips som kunde leda till gärningsmannens gripande. På bara några dagar samlade man in 13 000 PLN (c:a 37 000 kronor). Och med dessa tips kunde polisen gripa förövaren.

Det visade sig vara en 21-åring med ett lika sargat inre som Marcyś kropp och sinne. Men domstolen fann inga förmildrande omständigheter, utan 21-åringen dömdes till fem månader i fängelse, 10 000 PLN (c:a 26 000 kronor) i skadestånd till djurskyddet och för veterinärskostnader samt ett förbud mot att äga och arbeta med djur i 15 år. Nog fanns det de som tyckte det var ett klent straff, men sanningen att säga var domen, alltså förbudet mot att äga eller ha hand om djur, det högsta som finns i polsk lagstiftning.

Hemma hos Kasia fortsatte Marcyś att göra framsteg och varje dag kunde vi följare njuta av nya bildbevis på att kaninen hade fått det liv den förtjänade. Och från hela Polen strömmade presenter, såsom hö, filtar, leksaker och mycket mera, in till Kasias härbärge för kaniner. Lyckan tycktes fullständig och det var nog många av oss i Polen som drog en lättnadens suck.

Men igår förbyttes glädjen mot sorg. Kasia meddelade nämligen att lille Marcyś hastigt hade gått bort efter en operation. Hans svaga kropp orkade helt enkelt mer. Med andra ord var det en slags komplikation efter misshandeln. Och Marcyś var borta.

Det är oklart hur många i Polen som fällde en tår igår, men det var säkerligen många som kände bedrövelse över att lille Marcyś inte fick fler lyckliga dagar i sitt nya hem hos Kasia.

Men fallet med Marcyś har ändå lett till att frågan om djurrätt blivit mer allmänt diskuterad i Polen och flera brister i skyddet av djur har blottlagts. En klen tröst, jag vet, men trots allt en början och bådar gott för djuren och väl så för deras framtid.

Källan till bilden på Marcyś:
https://www.facebook.com/profile.php?id=61552290084776

Dagens anteckning – 9 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Uppblandat med det glada sorlet från badgästerna vid Bagry, bryter ett stundtals enerverande bröl in. Eller det är kanske fel ord för att beskriva den märkliga ljudinstallation som pågår. Egentligen är det väl som ett monotont brummande som endast avbryts av olika visslande och genomträngande pys och väs. Brum, pys, väs, brum, väs, pys. Så håller det på. Om man sluter ögonen för en stund och blott använder öronen skulle man kanske landa i slutsatsen att man befinner sig i någon mekanisk verkstad av något slag. Men så är det på intet sätt, ty det som försiggår är att brädor för ståpaddling, även kallade SUP:ar, blåses upp med hjälp av en diverse manicker samt dess uppblåsta fysionomiet som ska befrias från sin luft. Brum, pys, väs, brum, väs, pys.

Polacker måtte älskar SUP:ar. Nästan varje familj som kommer till badstranden har en SUP som man måste pyssla om. Den verkar till och med ha ersatt all annan kontakt. Och dessa SUP:ar kräver en del av sina hussar och mattar, så det är ett fasligt rumsterande. Det pysslas med det ena och pysslas med det andra och det pumpas och sedan bär man stolt som tupp ner sina brädor till vattnet och paddlar ut mot horisonten. Problemet är väl bara att man knappast är ensam där ute. Sjön är hart när fylld till bredden med SUP:ar som guppar hit och dit.

Och efter lite efterforskning visar det sig att antalet SUP:ar faktiskt har ökat i Polen under de senaste åren. Sedan pandemin har polackerna nämligen börjat uppskatta friluftslivet ännu mer än de gjorde tidigare, och enligt polsk kutym kräver all form av friluftsliv olika mackapärer för att bli ett riktigt lyckat friluftsliv. Det gäller ju förstås alla områden där det “frilufsas”, men det är bara med just SUP:ar som jag har upplevt en sådan explosionsartad utveckling under de senaste åren. Vi får se om polackernas tycke för SUP:ar kvarstår under nästa badsäsong, men just i år är de strändernas kungar och drottningar.

Dagens anteckning – 8 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Det finns de källor som menar att den som namngav majs var Columbus. Men tydligen tvistar man om det verkligen förhåller så. Kanske var det någon annan som kom på namnet och han bara knyckte det (just likt honom, kan man tycka). I vilket fall som helst hade majs ett helt annat namn redan före Columbus och man åt och odlade majs flera tusentals år innan han överhuvudtaget existerade.

I purépechariket, som hade sin storhetstid århundraden före Columbus anlände Mexiko, var majs hart när helig och man skapade bland annat skulpturer av majs för att visa sin aktning för både plantan och gudar som ansågs styra över skördar och växtlighet. Det förekom även folkgrupper som menade att det existerade en slags majsens ande som man helst skulle hålla sig väl med, annars kunde man få diverse otrevliga problem. Det är dock lite oklart vad dessa folk kan ha kallat majs. Ordet “tlaolli” förekommer, men det är inte säkert att det går att knyta till exempelvis purépechariket. Hur man än kallade majs, är det många bedömare idag som menar att rikena i Mesoamerika aldrig hade uppnått den blomstring de gjorde, om det inte vore för majs.

Både i ukrainskan och polskan kallas majs för kukurudza (på ukrainska кукурудза), och om dess härkomst tvistar även här de lärde. Det finns de som menar att ordet är ett slags onomatopoetiskt ord som skulle ha färdats från Balkan till dessa trakter och vara sprunget ur de läten som används när man kallar på exempelvis höns. Men det finns de som tvivlar på detta samband och istället hävdar att det kommer ur ett rumänskt dialektalt ord för grankottar. Där ser man!

Nåväl, kukurudza för nästan alltid mina tankar till höns och dessutom vidare till kantareller. Nej, inte för att de båda är gula utan snarare för att dessa svampar på polska kallas för kurki, vilket jag fått lära mig betyder “liten höna”. När jag vrickar tungan på kukurudza kommer oftast bara ett litet kurki ut. Men tack och lov lyckades handlaren på marknaden idag ändå utröna vad jag önskade och jag fick min kukurudza.

Dagens anteckning – 7 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Man kan ju inte med säkerhet säga vad det är för flöjtist, huruvida det rör sig om en ung kvinna eller ung man, men att flöjtisten sällskapas av två ulliga får skvallrar väl om att det torde vara en herde som underhåller sina skyddslingar med en visa. Kläderna säger oss dessutom att det rör sig om en huzul. Mer än så kan vi dock inte veta.

Men vad vi däremot kan säga med bestämdhet är att vi tittar på ett ypperligt exempel på Kosiv-keramik. Kosiv är ett litet samhälle i regionen Ivano-Frankivsksjtjyna i den västra delen av Ukraina, som skickligt balanserar vid Karpaternas fot. Det är detta område som bergsfolket huzulerna kallar sitt hem. Marken i detta område är rikt på en särskild vit lera, så det är inte att undra på att folket redan för hundratals år sedan började utveckla kunskap om keramik.

Det var först i slutet av 1700-talet som Kosiv-keramiken fick den prägel som vi känner den idag. Man började då skapa ljusstakar, kakelplattor och krus med en särpräglad ornamentik, med stiliserade blommor, djur och växter, människor som utförde olika vardagliga sysslor samt helgon. Ibland återgavs hela berättelser och scener ur legender på keramiken. Idag har kunskapen om vilka som skapade dessa första alster av Kosiv-keramik gått förlorad, men under slutet av 1800-talet skulle flera keramiker göra sig ett namn och de fick ställa ut på hantverksmässor i storstäderna, såsom Lviv.

I lilla Kosiv fanns i mitten av 1800-talet ett tjugotal keramiker som konkurrerade med och ibland stal idéer och uppslag från varandra. Det var sålunda en enormt livaktig och kreativ miljö och ryktet om keramiken skulle därav även nå kejsaren Franz Joseph i Wien, och under ett besök i trakten införskaffade han Kosiv-keramik till en kakelugn i palatset Schönbrunn.

Kosiv-keramikens glansperiod var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, och det var också då som intresset för allmogekonst och folklig tradition var som starkast över hela Europa. Men när Sovjetunionen tog över makten i området slog de snabbt sönder verksamheten. Man förbjöd helt enkelt keramikerna att ha sina egna verkstäder och etablerade stora keramikfabriker med maskinell tillverkning av föremål med motiv från Kosiv-keramiken.

Det skulle dröja till Sovjetunionens fall innan huzulerna i området åter kunde öppna privata verkstäder, och sedan 2019 finns Kosiv-keramik med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Idag har Kosiv-keramiken blivit riktigt i ropet, ja, faktiskt nästan som för 100 år sedan. Och en av dessa skapelser har alltså hamnat i mitt hem, genom en kär väns försorg.

Dagens anteckning – 6 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Precis där floden Rudawa flätar in sitt flöde i Wisłas kraftfulla ström, paddlar några kajaker nedströms i riktning mot Wawel. Jag följer dem med blicken när de glider fram längs med boulevarden, där cyklister och fotgängare tampas om utrymmet. Några italienska turister tycks vara okunniga om att cykelbanor är avsedda för cyklister och de blir tillrättavisade av en krakowitisk cyklist på ett sådant där polskt vis; abrupt, nästan bryskt men ändå helt oklanderligt. Italienskorna hoppar än hit och än dit och håller i förskräckelsen nästan på att krocka med en skylt som lyder “BULWAR RODŁA”.

Från en svensk horisont skulle man nästan kunna tro att ordet rodła är en slags finurlig polsk sammanslagning av orden “ro” och “paddla”, men då har man hoppat i galen tunna. Rodła, eller rodło som ordet lyder i dess grundform, är förvisso en sammanslagning av ord, men av ett helt annat slag. Det är nämligen en sammansättning av förledet i ordet “rodzina”, som betyder familj eller släkte, och suffixet i “godło”, som betyder emblem.

Nyordet skapades 1932 och till den utformade man även ett emblem. Anledningen till detta tilltag var att polackerna i Polen ville ge den polska minoriteten i Tyskland en möjlighet att samlas kring en gemensam symbol. Det förhöll sig nämligen som så att tyskarna förbjöd alla andra nationella symboler än den nazistiska flaggan.

Emblemet som man skapade var en synnerligen stiliserad återgivning av Wisłas lopp genom Polen, vilket också passade den tidens ideal, som bekant dominerades av en överdriven tillgivenhet till funktionalism. Med andra ord är det en symbol som det är svårt att få några känslor för och inte heller är det en särskilt vacker. Men en gång tjänade den sitt syfte, som en opposition mot nazismen och ett sätt knyta polackerna på båda sidor om den polsk-tyska gränsen närmare varandra. Med andra ord var både ordet rodła och dess tillhörande emblem en slags antinazistisk symbol. Passar ju bra idag är påminna om, då många tycks ha glömt vilka nazisterna faktiskt var.

De italienska turisterna tycks nu äntligen upptäckt den vita gränsdragning som finns för att skilja mellan cykel- och gångbana, och de knatar nu lydigt på rätt sida.