viewpoint-east.org

Vädrets sinnelag är för tillfället ovanligt lynnigt. Stora moln tornar upp sig med sina bulliga fysionomier över sundet och lägger det danska fastlandet i ett grått dis. Helsingörs siluett flyter samman till en gemensam kropp och blott domkyrkans och Kronborgs spiror sticker ut, som på trots. Över sundet syns en sundsbuss streta fram mot den danska hamnen, och ur mitt minne kliver ett möte fram.

“Pani mówi po polsku?” (“Talar ni polska?”), frågade kvinnan och tog ett fast tag om min handled. Ja, svarade jag lite tveksamt, eftersom jag alltid undrar hur pass mycket polska man bör kunna innan man vågar svara ja på en sådan fråga. Men det var givetvis onödiga grubblerier, ty istället spred sig ett leende över hennes ansikte och hon pekade glatt på min tygkasse där polsk text stod på pränt. Ganska snart övergick hon till en svenska som bar en svag doft av polska och skvallrade om att hon bott många år i Sverige samt att hon lärt sig svenska genom att tala med svenskar. Efter en trevande inledning, där hon snabbt lyckades ringa in varför jag hade en tygkasse från Polen, satte hon kurs ut över ut på det hav som utgjorde hennes livshistoria. Vi tog oss från Zakopane till Gdansk på 1970-talet, där hennes engagemang i Solidaritet ledde till att hon flydde till Sverige. Men någonstans innan dess omkom hennes man i en trafikolycka. Därav återkom hon ofta till biltrafiken och särskilt den i Polen, som hon inte hade något gott att säga om. Därefter ledde hon mig genom hennes första år i Sverige, och ett sökande efter en plats, hennes plats, som till slut förde henne till en medelstor stad i hjärtat av Småland, där hon framlevde sitt liv med en ny man, och en katt. Det senare var tydligen viktigt.

Och när hon hade nått den punkten i sin berättelse hade sundsbussen redan kommit in i Helsingborgs hamn och hoppilandkallen var i färd med att fästa landgången mot piren. Vi skildes åt såsom vi möttes, med ett leende. Men nu kanske lite mer förtroligt, som om vi hade flätats samman en smula.

Surströmming är en kulinarisk upplevelse som dessvärre har oförtjänt dåligt rykte. Otal är de gånger jag tvingats höra på långa tirader om hur illa det luktar med surströmming, vilket dock är helt obegripligt enär det finns annat ätbart som milt uttryckt har lika intensiv doft. Tänkte bara på danskarnas ost Gamle Ole, eller varför inte frukten durian, även kallad “frukternas konung”, som sägs ha en mycket särpräglad och ur vissas synvinkel mindre aptitretande bouquet.

Men om man tillhör det släkte som tilltalas av surströmmingens smak och inte finner något motbjudande med dess doft, har man också begåvats med möjligheten att få njuta på ett förträffligt vis. Det är nämligen få av årets höjdpunkter som är så helig, ur mitt sätt att se, som att få sätta tänderna i årets första surströmmingsklämma. Och en sådan tillreds med fördel på ett hårt tunnbröd, där det ska ha bretts ett tunt lager av smör. Därefter är det dags att lägga ett lager av mandelpotatis (några andra päror göre sig inte besvär), som toppas av rensad surströmming samt lök som stekts i mycket smör tills den antagit en sådär ljuvligt läcker genomskinlighet. Och helst ska detta inmundigas i gott sällskap med kära släktingar (som jag föräras göra varje år). Bättre kan det inte bli.

Och tänk ändå att vi har Gustav Vasa att tacka för surströmmingarna, ty det lär nämligen ha varit hans evinnerliga krigande som ledde till brist på salt och därmed tvingade folket att hitta alternativa vägar till att konservera mat. (Fast om sanningen ska fram fanns nog surströmmingarna redan före Gustav Vasa, men om vi kan väl i alla fall försöka tacka honom för något.)

Den står blickstilla precis i vattenbrynet vid badstranden i Höganäs. Med sin graciösa kropp, förefaller den både stå stabilt och vankelmodigt på en och samma gång. Som om den inte riktigt bestämt sig om det är här den borde stå. Med en blick som vandrar över vattnet och följer varje rörelse under dess yta antar den en majestätisk pose. När den går sätter den sina fötter i en rak linje efter varandra. Likt en modell på catwalken. Och idag är dess fjäderdräkt dessutom moderiktigt grått, som om den vill ackompanjera dagens mulna tillstånd.

Gråhägern, som dess rätta namn lyder, lever vanligtvis vid sjöar eller vattendrag, och jag vet faktiskt inte om detta vattenbryn är dess gängse tillhåll. Men på senare tid har den stått precis här, hart när orörlig, så när som på de varsamma stegen eller de små knycken på huvudet när de lyckas fixera ett byte.

Den har tydligen även ett stort utbredningsområde, och finns i praktiskt taget hela Europa och så även i Asien. I dessa trakter är gråhägern en stannfågel, och tar med andra ord inte till flykten. Man antar därtill att arten kan ha funnits häromkring sedan tusentals år, men de tidigaste säkra källorna är först från 1600-talet, då gråhägern uppgavs häcka på en holme i Snogeholmssjön i södra Skåne. Där ser man.

Tidigare hade gråhägern ett rykte om mig sig att gå hårt åt fiskarnas nät, vilket ledde till att den utsattes för jakt. Men 1968 var det slut jagat på gråhäger och den har sedan dess varit fredad.

Gråhägern i vattenbrynet har nu stannat upp. Lyft sin blick mot mig, och ser nästan ut som om den har tänkt fly, ty gråhägrar är nämligen blygsamma fåglar. Det är med andra ord dags att cykla vidare.

Vid hamnen i danska Nivå ligget Öresund spegelblank. Blott några lätta krusningar syns på vattenytan och vattnet är klart som om det ville ge betraktaren full tillgång till dess innehåll. Som en naturens innehållsförteckning. På botten kan man tydligt se små krabborna kliva fram med sin karaktäristiska gångstil. Det gäller att se upp var man sätter fötterna, ty det är helt möjligt att krabborna tar chansen att ge dig ett riktigt tjuvnyp.

På botten syns också små ringliga rester från sandmaskarnas framfart. Faktum är att det lär vara deras exkrementhögar, men eftersom dessa främst består sand är de kanske lite svåra att skilja från botten. Sandmaskarnas huvudsakliga arbetsuppgifter är att borra sig ner i sanden och därtill sätta i sig sådant som de tycker är välsmakande. Såsom mikroskopiskt små partiklar som lever på sandkorn. Sandmaskarna kan bli upp till 20 centimeter långa och deras huvuden (om man kan kalla deras för på det vis) är tjockare än bakdelen (om man kan kalla deras akter så). Mitt på deras ringlade kroppar har de gälar. Sandmaskarna är faktiskt långt mycket mer blygsamma än krabborna och man ska ha ordentlig röta för att springa på någon.

Om man istället lyfter blicken från bottensedimentet kan man skönja Ven. Som en gul och grön basker ligger ön mitt i sundet och tycks vara sig själv nog. Och det passar väl sig om man är så vacker som just Ven. För många tusentals år sedan var dock Ven ingen ö, utan lär ha figurerat som en slags bro mellan Själland och Skåne. Men när inlandsisen smälte blev helt enkelt trycket på landremsan för stort och en hel ås bröt sig loss, vilket alltså blev Ven.

Fram till freden i Roskilde 1656 var Ven, eller Hven som danskarna skriver, en dansk angelägenhet. Men svenskarna var styva i korken efter freden och de la helt enkelt rabarber på ön. Sedan dess har ön mer eller mindre varit svensk, och den sista resten av det danska tiden försvann 1906 när ön tappade H:et i sitt namn. Och kanske är det därför som det från en dansk horisont faktiskt vara svårt att skilja Ven från den skånska kusten. De flyter in i varandra och tillsammans klär de sig nästan en endräkt. Fast så ser det förstås bara ut från Nivå.