viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

I Wisława Szymborska-parken i Kraków är träden klädda i höstens skrud. Deras färgglada huvuden brinner i gult och rött. Men även bland buskarna vågar några djärva blommor sig på lite färg och deras kronblad spretar ivrigt. De enda blommor som mig veterligen blommar så här års är höstaster, men längre än så sträcker sig dessvärre inte mina, milt uttryckt, obetydliga kunskaper om botanik. Men vid närmare granskning visar det sig att alstern som blommar som om det ännu vore sommar, egentligen hör hemma i det stora Äpplet, och kallas sålunda New York-aster.

På latin heter den Symphyotrichum novi-belgii, och namnet indikerar att den faktiskt inte alltid har kommit från “New York”. En gång i tiden växte den nämligen på en plats som kallades Novum Belgium, eller Nya Nederländerna. Ja, det var som bekant så kustremsan kring dagens New York kallades för ungefär 400 år sedan. Området togs vid denna tid i besittning Nederländerna, men på dess södra flank dök en liten koloni upp vid namn Nova Svecia, ja, alltså Nya Sverige.

Den svenska kolonin grundades 1638, vilket ger att dess tillkomst skedde blott arton år efter att de första kolonisatörerna anlänt med skeppet Mayflower. Men de svenska planerna på en koloni i den nya världen hade dock fötts långt tidigare, och det tog sammantaget femton år att planera överfarten över Atlanten. Bland annat ville man undvika att Nederländerna skulle hinna före och sätta ner sina bopålar längs med hela kusten.

Den svenska delegationen lämnade Europa i november 1637 och anlände först i mars året därpå. När man väl hade lagt för ankar vid den nordamerikanska kusten, började jakten på ett område som man kunde utropa som Nya Sverige. Man for längs Delawarefloden och lyckades göra ett avtal med Lenapefolket som bebodde området.

Svenskarna ville förstås sätta sin prägel på området, så man såg till att pryda trakten med lite svenska namn. Bland annat uppkallades det första fortet efter dåvarande drottningen, nämligen Kristina. Andra platser fick stoltsera med ortsnamn som Finland, Torne, Sveaborg, Nya Vasa och till och med Mölndal. Där ser man!

Enligt källor ska relationen ha varit god mellan svenskarna och Lenapefolket, men det är väl rimligt att anta att svenskarna hade något av ett tolkningsföreträde när det ankom på vad som var “en god relation”. Vad som det däremot inte råder något tvivel om var att de båda hade problem med de nederländska bosättningarna, som ville ta kontroll över hela området. Den svenska kolonin fick till slut kasta in handduken för Nederländerna, men den höll ändå ut i hela 17 år.

Och ponera nu att svenskarna inte hade gett upp sin koloni, vad skulle då pigga astern bland buskarna i Wisława Szymborska-parken i Kraków kallas för? Kanske skulle den helt enkelt lystrat till namnet Symphyotrichum novi-svecii, eller måhända Symphyotrichum novi-möndali.

Dagens anteckning – 27 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det första jag ser varje morgon är en kvinna med långt blont hår. Hon sitter framför spegeln, och håller upp håret, som för att reda ut en tova. Men om det hon gör lär jag aldrig få veta, ty kvinnan jag ser finns i Isaac Grünewalds målning “Det blå köket” från 1917. Jag kan nu blott gissa vem hon är som sitter där framför spegeln och försöker reda ut sitt hår, men min slutsats är att det är rimligt att tro att det är den svenska konstnärinnan Sigrid Hjertén, som föddes idag för exakt 141 år sedan. Sex år tidigare hade hon nämligen ingått äktenskap med nämnde Isaac Grünewald och tillsammans skulle de revolutionera den svenska konsten.

Men det anade nog ingen i hennes barndomshem i Sundsvall. Faktum är att hon var en ganska ordinär flicka ur medelklassen, som hölls förhållandevis hårt. Men sorgen drabbade henne tidigt då hon blev moderslös som tvååring. Fadern gifte om sig med systern till en arkitekt. Under sin skoltid skulle Sigrid främst visa intresse för praktiska sysslor, såsom bland annat ekonomi. Men genom brodern till hennes styvmor väcktes intresset för inredningsdetaljer och hantverk och han skulle också uppmuntra henne att söka in på Konstfacks textiljlinje.

Första gången Sigrid Hjerten och Isaac Grünewalds vägar korsades var när hon medverkade på en konstindustriutställning. Hon bidrog med tre väggbonader, kuddar och dukar. Källorna är förtegna om vad de två konstnärerna sa till varandra, men det är troligt att det var då deras relation inleddes. Strax därpå åkte Sigrid till Frankrike och studerade måleri för bland annat Matisse, som ska ha uttryckt stor beundran för hennes unika sinne för färg. Det är också möjligt att det var genom hennes kunskap om textilier som gav henne det unika sättet att hantera färger och former.

1911 gifte sig alltså Sigrid med Isaac, men de var i mångt och mycket kollegor lika mycket som ett äkta par. Året efter giftermålet skulle de båda ställa ut på Liljevalchs med konstnärsgruppen De åtta, som Isaac och hade initierad. Utställningen skulle mötas av våldsam kritik och det var särskilt mot Isaac Grünewald som kritiken riktades. Han ansågs vara för ytlig och affärsmässigt. Sigrids konstverk avfärdades som rena idiotin. Men paret ville inte ge sig, utan skulle genom åren ställa ut tillsammans 106 gånger och deras formspråk skulle som sagt förändra den svenska konsten.

Mycket har skrivits om parets relation och det finns de som menar att Grünewald kopierade Hjertens uttrycksformer och sätt att hantera färger. Med andra ord klassisk antisemitism, som utgår från att judar inte har förmågan att skapa egna konstnärliga uttryck. Det finns även de som menar att Isaac skulle ha drivit Sigrid till den galenskap som också skulle vara en bidragande orsak till hennes död år 1948. Sigrid Hjerten led av återkommande depressioner och schizofreni, men dessa bottnade nog snarare i att ha blivit moderslös som tvååring, än i äktenskapet med Isaac. Senare forskning har också visat att Isaac månade om Sigrid och att det på många sätt var hon som var den starka i relationen.

Hur det än förhåller sig med detta är det svårt att tänka sig den ena utan den andra. Sigrid och Isaac sitter ihop, så också i nedanstående målning “Ateljéinteriör” av Hjerten från 1916, där hon har avbildat sig själv mellan Isaac och konstnären Einar Jolin. Nils Dardel syns i förgrunden, samt Sigrid och Isaacs son Iván. Men vem den mörka och mystiska kvinnan i förgrunden är, vet ingen. Kanske Sigrids alter ego?

Dagens anteckning – 26 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

På en nästan svart himmel hänger den där, i all sin enslighet, och blickar ner något förstulet mot jordskorpan. Dess bleka anletsdrag kastar ut anemiska strålar över nejden. Men på Wisła tycks strålarna färdas längre, och månens fysionomi, ty det är den som avhandlas här, förvandlas på flodens yta till ett långt och böljande grått hår. Månen, så mytomspunnen, besjungen och diktad som ingen annan, vad finns det att förtälja om dig? Du, som fått ge namn åt allehanda galenskap, som mångalen hos oss, eller lunatic i engelskan. Du, som är så fruktad, men som vissa tycks spana längtansfullt mot.

Men månen är ju inte heller bara en måne, utan har även fått ge namn åt månad, och i ukrainskan återfinns samma tankegång, där misats’ (Мі́сяць) betyder både måne och månad. Men inte alla färdas i samma associationsbanor. I Polen kallar man nämligen månen för księżyc, vilket kan förklaras enligt en polsk krånglighet som inte är alldeles uppenbar för oss andra. Enligt en trovärdig källa ska księżyc betyda “son till en prins”. Ordet kan nämligen härledas från ordet för prins, som på polska är ksiądz, och sålunda blir innebörden av księżyc alltså sonen till denne prins. Men nu kan man med viss rätt fråga sig varifrån prinsen kommer, och faktum är att på den frågan verkar det inte finnas något svar. Den enda förklaringen som anges är att man tidigare kallade nymåne för księżyc och att månen fått bära detta namn oavsett fas. Se där, ett praktexempel på varför polskan är ett egensinnigt och förhoppningsvis svårt språk.

Men mest det obegriplig namnet på månen bland de språk som återfinns i vår närhet går nog ändå att finna i finskan och estniskan. Kuu heter månen på dessa två språk. Varför det förhåller sig så verkar man inte alls ha något svar på, frånsett att man har slagit fast att månen har kallats så av dessa folk i flera tusentals år. Ett urord i dess rätta bemärkelse, med andra ord.

Dagens anteckning – 25 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

—

Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.

Dagens anteckning – 23 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är under kvällens konsert med Krakóws filharmonia orkester som mina tankar plötsligt fångas upp av Carl Nielsen. Nej, det var inte hans musik som stod på programmet, utan istället var det bland annat två pianokonsertet av Wolfgang Amadeus Mozart (den tjugonde samt tjugofjärde i ordningen), men eftersom det är Nielsens tonsättarkonst som för närvarande håller mitt hjärta i ett fast grepp, gled mina tankar helt hjälplöst iväg till honom.

Fast om sanningen ska fram var det inte direkt Nielsens musik jag tänkte på, utan hur han i en intervju med Politiken år 1925 svarade på frågan om instrument har en själ.

Man skulle kunna säga det, svarar Nielsen och börjar sedan på sitt lekfulla sätt gå genom de olika instrumentens särdrag. En klarinett, inleder han, kan både vara varmhjärtad och helt hysterisk, då den kan gå från att vara mild som balsam till att skrika som en gnisslande spårvagn. Och det är inte utan att jag håller med honom. Men när han säger att valthorn är något han förknippar med Nordeuropa och mörka skogar och sjöar, rynkar jag på näsan. Valthorn är ju så mycket mer! De kan vara sockersöta gullungar ena sekunden, för att vråla som en best i nästa, för att övergå till att låta som en irriterande och efterhängsen mygga.

Oboen är enligt Nielsen det instrument som bäst skildrar landskapen, och inte minst är oboen som en fårskock, getter, hjortar med deras nyfödda kidd och till och med nyfödda lamm om våren. Där ser man vad man kan höra i en oboe. Mina tankar löper dock gärna iväg till ormar och andra slingrade väsen. Som bäckar till exempel.

Nielsens eget instrument, alltså violinen, är enligt honom det mest allmängiltiga av alla instrument, och där kan jag nog nicka instämmande. Men jag tycker nog att han kunde ha svävat ut lite mer här. Violinen kan ju vara den mest smäckra och vackraste tjusaren för att i nästa stund förvandlas till en gnisslande gnet som sitter och tuggar på någon torr grästuva.

Nielsen avslutar med att påstå att den dummaste bland alla instrument är bastrumman. Den säger ju bara bom-bom. Men faktum är att jag måste protestera här, för utan bastrumman hade ju ingen sagt till på skarpen. Bland slagverken tycker jag annars att triangeln är lite onödigt strirrig och vimsig. Och vissa klockspel har ju en tendens att dra ut iväg på oväntade eskapader, såsom i avslutningen av Mahlers tvåa.

Nielsen nämner däremot inte ett av de viktiga instrumenten, nämligen fagotten. Denna bas bland träblåsen är ju viktigare än man vid en första anblick, eller anhörd, kan tro. Under kvällens konsert ledde nämnde instrument ett parti i andra satsen av Mozarts tjugofjärde pianokonsert. Och under denna del satt jag oupphörligen och försökte sätta ord på vilken karaktär fagotten har. Men hur jag än försökte drog orden ifråga åt annat håll. Och samma sak med visade det sig vara med pianot. Det gick bara inte att säga vad den har för själ eller karaktär. Jag menar, om man som Nielsen utgår från att bastrumman skulle vara dum, vad ska vi då säga om pianot? Den gör ju inget annat än att hamra. Fast det är ju inte särskilt rättvist, eller hur?

Vad jag vill ha sagt med allt detta vet jag inte ens själv. Men tankar som dessa är vad jag underhåller när jag går på konsert. Jag försöker nämligen aldrig recensera vad jag hört. Jag försöker förstå musiken på mitt sätt, ty för mig har orden lika mycket själ och karaktär som musiken och instrumenten äger. Det är på det viset som musik blir levande för mig.

Och där tror jag faktiskt att jag skulle få medhåll av Carl Nielsen, vars devis var “musik er liv”.

Dagens anteckning – 23 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Faust ska faktiskt ha funnits alldeles på riktigt. Ja, det är helt sant. Denne Faust, som bar förnamnen Johann Georg, föddes troligen i Wittenberg eller möjligen annorstädes, år 1460 eller 1466 men en ett annat årtal som anges är också 1480. Allt kring hans födelse är med andra ord förhållandevis osäkert, förutom det att han verkligen föddes. Det är också oklart hur han tillbringade sina barndomsår. Inga källor förtäljer hur den lille Faust levde eller vad han tyckte om att syssla med. Men det verkar ändå inte råda några tvivel om att han redan tidigt i livet ska ha slagit in på på en bana med svart magi, och det verkar också vara det han helst ägnade sig åt.

Han studerade vid flera universitet och däribland universitetet i Kraków. Och vem vet, kanske var det här han lärde sig att framkalla Sköna Helena eller Homeros, som annars hör hemma i grekisk mytologi. Ja, det sägs att han kunde sådant. Annat som berättas om honom är att han var ondskan själv. Av detta skäl var han fruktad under sin livstid. Och därför är det inte så märkvärdigt att han dök upp i en tysk folksaga år 1587, bara några årtionden efter sin bortgång. Ondskefulla människor har väl alltid fascinerat oss.

Enligt denna saga ska Faust ha gjort en uppgörelse med djävulen och på så sätt lyckats väcka världens vackraste kvinna, alltså just Sköna Helena, till liv. Hon ska också ha fött hans barn. Men Mefistofeles hinner upp honom och Faust skickas till jämmerdalen där han plågas i oändlighet.

Sagan om den onskefulle Faust var tydligen så fängslande att många därefter försökte återge den fascinerande berättelsen. Den översattes också till flera språk och Rembrandt avbildade honom. Men det var först på 1700-talet som Johann Wolfgang von Goethe skapade Faust så som vi känner honom idag, med Margareta istället för Sköna Helena.

Och det är också den Faust som jag mötte ikväll, i operan som bär hans namn och av den franske tonsättaren Charles Gounod. Operan sattes upp första gången år 1859 på Théâtre Lyrique i Paris, men det blev inte någon framgång. Gounod beslöt sig därför för att omarbeta den och när den nya versionen sattes upp tio år senare på Parisoperan med svenska Kristina Nilsson som Margareta, blev det en enorm succé. Operan skulle också gå över 2000 gånger!

Nå, ikväll fick vi, precis som brukligt i denna historia, följa Faust och hans fixering vid ungdom och rädsla för åldrandet, och i sin enfald lida lika många helvetiska kval som varje tillfälle man möter honom. Med den stora skillnaden att jag idag genomfors av en obehaglig känsla av att vår samtids ideal på något sätt ändå påminner om Fausts. Och lika så förfaller faktiskt tilltaget att skriva ett avtal med djävulen själv ruskigt aktuellt.

Dagens anteckning – 22 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ännu så länge håller de sig krampaktigt kvar på trädens grenar, som om de motsatte sig årstidernas uppsåt, att låta blad bli löv, som faller och slutligen omvandlas till jord. Det förefaller nästan som om de i sina färgstarka dräkter vill brista ut i en slags stum hyllning till något för mig okänt och ytterst vagt. Måhända en höstlövens oratorium.

Många är också de som har känt sig kallade att besjunga eller tonsätta höstlövens färger och inte minst deras förutbestämda fall mot marken. Så också den danske tonsättaren Rued Langgaard (1893-1952). Bland hans omfångsrika produktion kan man nämligen hitta hans fjärde symfoni kallad “Løvfald”. Ordet går egentligen inte att översätta till svenska. “Lövfall” låter väl snarare som något som kan drabba en om man halkar på en liten lövhög som noggrant blivit hopkrattad av någon sysslolös stackare. Jag vet inte vad ett sådant fall skulle kunna kallas, månne lövhalka. Men som alla och envar nog förstår passar inte ordet löhalka särskilt väl som titel på en symfoni. Och det är därför som “Løvfald” är tonsatt av en dansk och inte en svensk.

Nåväl, symfonin skrevs 1916 och detta ska enligt källor vara inledningen på Langgaards mer experimentella period. Jag lyckas dock inte skönja så värst mycket experimenterande här, men det må så vara att ganska mycket har hänt med vår uppfattning om vad som är experimentellt samt med tonspråk under de 110 år sedan verket tillkom.

Symfonin öppnas med en höstvind som omilt ruskar om trädens kronor. Löven slits från sina fästen och dra iväg med vinden. Lika plötsligt som vinden kom blir det helt oväntat lugnt och det ljusnar också en smula. Kanske letar sig några strålar från en kylig höstsol in genom trädkronorna. Men stämningen som dominerar ger inte någon lindring utan det vilar ett vemod över stillheten. En föraning om något annalkande. Och så börjar det rassla bland löven igen. Vinden kommer tillbaka med förnyad kraft. Sliter och rycker i de stackars löven, som dras runt i en slags spiralformad rörelse ackompanjerad av ettriga violiner och bitska träblås. I de avslutande tonerna hörs ändå ett godtagande av höstens tonart och löven lyfter med hjälp av valthornen mot en sista färd, innan de en efter en singlar ner mot marken. Den ensamma vinden ilar nu vidare över de kala och kalla landskapet. Värt att notera är att symfonin börjar och slutar faktiskt på samma sätt, ett underfundigt sätt att skildra höstens böjelse för att återvända till oss.

Men ännu är vi inte riktigt där, och Rued Langgaards Løvfald får vänta ytterligare ett tag.