viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är livad stämning inne på djuraffären Fjord i Bochnia. En pojke kommer, med ett saligt leende på läpparna, från avdelningen med akvarier och andra djur i bur. Månne vankas det ett nytt husdjur. En kvinna köper en alldeles för tung påse med torrfoder till hundar. Och bakom disken har ägarna fyllt upp med att packa upp nya varor. Med andra ord är det här ungefär som det brukar vara i djuraffärer i Polen. Men byggnaden du står i var egentligen tänkt till en helt annan form av verksamhet. Den är nämligen ursprungligen tilltänkt som synagoga.

Det var i början av 1930-talet som den judiska församlingen i Bochnia ansökte om att bygga en ny och större synagoga. De mötte en del motstånd från stadens beslutsfattare, men till slut fick de tillstånd att sätta spaden i jorden för att inleda arbetet. Det skulle visa sig vara ett mödosamt arbete och brist på medel gjorde att synagogan togs i bruk innan den var färdigställd, vilket ledde till böter. Arbetet med synagogan skulle pågå ända till 1939 då tyskarna marscherade in i staden. Blott fyra år efter att de anlänt skulle praktiskt taget hela den judiska församlingen i Bochnia vara utplånad.

Man brukar säga att de första judarna kom till Bochnia någon gång under 1400-talet, alltså ungefär tvåhundra år efter att staden fått sina stadsprivilegier. Den allra första juden, textilhandlaren Jan, finns angiven i stadsboken år 1407. Under följande århundrade växte antalet judiska invånare i staden och det judiska kvarteret blev större för varje år. De flesta var knutna till saltgruvrna, som också var Bochnias viktigaste näring. Stadsböckerna anger också att minst två av gruvorna drevs av judar, med kungens tillstånd.

Men relationen mellan den judiska befolkningen och de kristna i Bochnia var ansträngd, vilket torde ha berott på rivalitet inom gruvnäringen. Det var möjligen också därför som de kristna anklagade judarna år 1605 för att vanhelga kyrkan. Det gick så långt att de kristna sände en anmodan till kungen om att judarna borde straffas för dessa handlingar. Men judarna försvarade sig med att allt bara var ett påhitt för att straffa dem. Kungen valde dock att lyssna på de kristna och judarna fick tolv veckor på sig att lämna staden och allt de ägde. De flesta bosatte sig i närliggande Wiśnicz eller Wieliczka. Förbudet för judar att bosätta sig i Bochnia skulle gälla fram till 1867 då de habsburgska myndigheterna lyfte inskränkningen.

Den första judiska familjen hade faktiskt bosatt sig i Bochnia redan 1863. De hade nämligen förlorat allt de ägde i en brand något år innan. Och bara några år senare hade de fått sällskap av flera andra. De kom bland annat från Wiśnicz, men även från Tarnów, Rzeszów och från Lviv. Bochnia låg nämligen på den nyligen invigda och vältrafikerade järnvägen som knöt ihop den västra delen av Galizien med den östra. Vid förra sekelskiftet skulle judarna utgöra över 20% av stadens invånarantal. Snart upprättades en begravningsplats, slakteri, skolor, en mikvah för rituella bad samt flera bönhus, eftersom det var olika inriktningar inom judendomen som utgjorde det judiska samfundet i Bochnia.

Judarnas betydelse för Bochnia skulle gradvis stärkas. Många av dem hade utbildat sig vid Jagellonska universitetet och återvände efter studierna till staden och öppnade läkarpraktiker, advokatbyråer, de var verksamma inom detaljhandeln och förstås också som lärare. För att åskådliggöra deras betydelse för Bochnia kan man nämna att under mellankrigstiden ägdes hart när alla av stadens butiker av judar.

Men 1930-talet skulle också kännetecknas av ständiga antisemitiska kampanjer och livet var nog inte alltid så lätt för Bochnias judar. Och värre skulle det bli, ty när tyskarna ockuperade staden skulle stadens 3000 judar förvisas till gettot. Där trängdes de ihop på några få gator, och snart anlände även judar från angränsande städer och byar. Under en period levde, trängdes, svalt och terroriserades både fysiskt och psykiskt 15 000 judar i Bochnias getto. Till sensommaren och hösten 1943, då tyskarna inledde likvideringen av gettot. De som inte mördades på stället förvisades till förintelseläger, där majoriteten skulle gå under.

De första dagarna efter krigsslutet skulle först ett tiotal judar anlända, och snart anlände ytterligare några fler. I juni 1945 skulle de vara runt 100 i staden, men bara tre månader senare hade fler än hälften lämnat staden för USA Västeuropa eller Israel. Varför de lämnade så snart förtäljer inga källor, men måhända var de inte välkomna. Till slut var det bara ett tiotal judar kvar av det som en gång hade varit ett vitalt judiskt samfund i Bochnia.

Det enda som idag vittnar om detta rika judiska liv är ett monument över Förintelsens offer, en monter på museet med en torah från 1926 samt de plaketter runt om i Bochnia som berättar om judarnas liv, men också om Förintelsens konsekvenser och tyskarnas ohyggliga dödsmaskineri.

Dagens anteckning – 16 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

I en monter på Stanisław Fischer-museet i Bochnia, några mil öster om Kraków, står ett instrument uppställt bland de andra. Med sin något strama uppsyn står den där och månne försöker blåsa upp sin resonanslåda så gott det nu bara går. Det är nästan så att man kan tycka att den ser lite högfärdig ut, där den står. Men så är det också ett unikt polskt instrument, vilken faktiskt är en del att yvas över.

Oktawka heter instrument i mitten (vi återkommer till den till vänster om dagens huvudrollsinnehavare, medan det torde stå klart för de flesta att den till höger är en violin) och är som sagt ett polskt instrument. Det kan förvisso vara så att liknande instrument finns på andra platser, men en oktawka är en oktawka och är därmed unik.

Det går givetvis inte med säkerhet att säga när den första oktawkan byggdes, men det finns forskare som menar att de har slagit fast att den första oktawkan kunde höras på 1300-talet då närmare bestämt i hovkapellet hos drottning Aldona av Litauen, som var gemål till kung Kasimir III. Det finns nämligen källor som beskriver hur en slags fiddla kunde höras bland de andra instrumenten, och eftersom oktawkan är en extremt närgången släkting till fiddlan, menar forskarna att det var då oktawkan hördes för första gången. Men som den vakna läsaren redan noterat var det möjligen inte en oktawka som hördes utan en fiddla, så det där med oktawkans egentliga födelseplats är nog svårt att bestämma.

Det är däremot allmänt känt att oktawkan var mycket vanligt förekommande under 1800-talet i bergstrakterna häromkring, närmare bestämt västra Beskiderna och Podhale. Idag ingår kanske oktawkan inte bland de mest använda instrumenten bland polska folkmusiker, men det finns de som fortfarande bygger oktawkor samt de som spelar på dem.

Så vad är få en oktawka? Jo, det är nästan en violin, eller fiddla, men de skäl som gör den annorlunda är i huvudsak två. För det första har vi dess konstruktion. Den tillverkas av ett stycke trä som gröps ur. Den består alltså inte av flera stycken av trä som fästs samman, som är fallet med fiddlan, eller violinen för den delen. Den har, som synes på bilden, inte heller någon midja. Att den har fyra strängar gör den däremot ganska normal i sammanhanget. Men det som verkligen gör en oktawka till en oktawka är dess klang, ty ljudet som lämnar detta instrument ska vara ljust, ja, en del beskriver det som gällt. Den lär ofta vara stämd en oktav högre än andra stränginstrumenten, så nog kan det vara högt och stundom skrikigt. Och dessutom man kan ju ana att det rör sig om en ganska stum klang, då resonanslådan inte kan bli särdeles stor om man ska gröpa ur en träbit av slik sort.

Och instrumentet till vänster då, undrar du kanske nu. Dessvärre fanns det ingen uppgift om den på museet, men en gissning är att det är ett annat polskt stränginstrument kallat mazanki. Detta instrument förknippas främst med Storpolen och dess konstruktion påminner mer om en vanlig violin, fast att den vanligtvis har tre eller fem strängar. Men eftersom den inte är bördig från trakten lämnar vi den därhän.


Torget i Bochnia där besökta museum ligger.

Dagens anteckning – 15 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ett hart när ensamt moln på himlen speglar sin luddiga fysionomi på Wisłas yta. Det är nästan som en tanke, ty molnets form är till förväxling lik en fisk. Måhända en mört, eller en abborre. Och se där, under ytan vid stranbrynet syns faktiskt små fiskar simmar omkring i den slags ordning fiskar vill ha det. Att fånga dem på bild, eller artbestämma dem är något som jag dessvärre inte förmår ens med dessa.

I Wisła sägs det finnas ungefär 30-40 olika sorters fisk och de olika karpsortena verkar dominerar. Mört, löja, sarv, stäm, vimma, braxen och så vidare. Jag kan inte se skillnad mellan dessa. Här finns också abborre, gös, gädda som tillsammans gärna äter upp de förra om de får chansen.

Men i djupet kan det tydligen också gömma sig ytterligare ett hot mot alla andra fiskar, nämligen malen. Dessa är väldiga fiskar som i dessa trakter kan bli över två meter långa och väga hela 70 kilo, och de tillhör därmed de största insjöfiskarna. De kan dessutom bli mycket gamla, och det är inte ovanligt att de blir 70 till 80 år, då de torde vara ganska malätna vid det laget (ursäkta ordvitsen). Malen har faktiskt inte fjäll, utan kroppen täcks helt av ett slags slem typiskt för denna fisk. Den har därtill långa strån, likt morrhår, längst fram på huvudet som fungerar som känselspröt och smaklökar.

Malar föredrar att vara vaken om natten och då jagar den som sagt gärna andra fiskar, men den är tydligen inte kräsen utan kan lätt sluka små grodor eller i vissa fall även sjöfåglar. Det finns faktiskt nutida skildringar om att den även gett sig på människor, men det torde vara ett undantag.

Fast inom slavisk mytologi förknippas malen med vattenmannen Vodjanoj. Ni vet det ondskefulla väsen som sägs ha fört bort badande människor, särskilt små barn, och då helst om natten. Malen ska enligt denna sägen ha agerat som Vodjanojs häst, och den fick därför öknamnet “djävulens häst”. Dessutom betraktades malen själv som sällsynt ondskefull och man såg till att försöka hålla sig väl med den på alla upptänkliga sätt. Bland annat undvek man att äta malen, eftersom man trodde att dess herre, alltså Vodjanoj, skulle kunna komma och hämnas.

Idag underviker man att äta mal av andra orsaker. Den är nämligen fridlyst i Sverige. I Polen är beståndet lite större, men det finns flera regler för att förhindra att malen fiskas ut. Bland annat måste den väga över 70 kilo samt att man inte får ta upp fler än en mal per dygn. Men jag vet inte om jag tycker den låter särskilt aptitlig, då den ska ha ett ganska fett kött och inte heller ska det vara ovanligt att den smakar lite dy. Hua.

Så med andra ord är det nog bäst att låta bli malen. Om inte annat för det där med Vodjanoj.

Dagens anteckning – 14 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Natten gör sig redo att lägra staden. Runt kyrktornen och över Wisłas svarta kropp skymtar stundtals fladdermössen till. Med sina snabba vingslag flyger de spänstigt i jakt på sina byten. Deras små kroppar antecknas tydligt mot himlens kvardröjande blå färg. Blå timmen kallas som bekant stunden då några få vilsna solstrålar från andra sidan horisonten ännu lyckas hålla kvar i det övre lagret av atmosfären. Och för att nå oss måste de tränga igenom ozonskiktet, som girigt slukar de röda och oranga tonerna. Men de blå lyckas ta sig vidare och därav färgas himlen djupt blå under den stund som färgen har namngett.

När man står där och ser efter de sista resterna av den dag som varit, är det lätt att få för sig att den blå timmen verkligen ska sträcka sig över en hel timme, men de som studerat den blå timmens olika stadier har också noterat att den blå timmen är mycket kort. Faktum är att den inte ens orkar hålla sig vid liv mer än sisådär tjugo minuter.

Annat är det med den gyllene timmen. Den kan under vissa årstider faktiskt hålla ut nästan hela sextio minuter, innan den måste lämna över stafettpinnen till sin alltså lite vekare blå kusin, som alltid besegras av den svarta natten. Och ikväll på Piłsudski-bron kunde jag faktiskt studera en sådan överlämning, när den gyllene timmens sista strålar gjorde sin sedvanliga, smått koleriska, sorti.

Å andra sidan kan man ju mena att den blå timmen ändå måste ha något slags släktskap med med den blå färg som utgör dagsljusets himmel. Och faktum är att de faktiskt är släkt på något vis, men eftersom mina kunskaper i fysik är mycket bristfälliga lämnar jag ett längre resonemang om detta dithän.

Men nu känner jag känner mig nödgad att tillägga att dessa associationer under dagens anteckning inte har någonting att göra med politisk färgsättning, om nu någon av er trodde det.

Dagens anteckning – 13 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

När ni andra hänger er åt att följa olika staplar som flyttas upp eller ner allt efter väljarnas önskan, tänkte jag uppehålla mig vid en liten hoppspindel. Ja, längre än så har jag inte lyckats artbestämma den lilla krabaten på ungefär fyra millimeter som idag hade svårt att slita sig från min närhet. Och eftersom hoppspindlar är en intressant men ack så underskattad insekt passar det ju bra som förströelse en sådan här kväll.

Hoppspindlar är faktiskt den största familjen bland spindlar och utgör hela 13% av hela världens population av spindlar. De består av över femtusen arter uppdelat på ungefär sexhundra släkten, vilket tydligen är mycket i en jämförelse med andra spindlar. Gemensamt för hoppspindlar är att de är väldigt små. Praktiskt taget alla är mellan fyra och tolv millimeter. Deras kroppar är därtill nästan alltid klotrunda och benen dessutom oftast förhållandevis korta, sett ur spindlars perspektiv.

På tal om perspektiv, det är faktiskt något hoppspindlar har, ty de har den stora fördelen att kunna observera hela sin omgivning. Åt alla håll samtidigt. De har begåvats med åtta ögon som sitter strategiskt placerade så att de ger dem total kontroll på allt som pågår omkring dem. Det verkar dock förhålla sig som så att alla ögonen är i par på något sätt, och det är de som sitter mitt fram på deras huvuden (om det kallas så i spindlars värld) som är de mest utvecklade. Med detta ögonpar har de till och med färgseende.

Precis som andra spindlar har de möjlighet att spinna trådar, men de verkar inte använda trådarna för att spinna ett nät. Istället fäster de tråden vid sitt bo, och utför sedan ett slags bungyjump med tråden och hoppar iväg med den för att kasta sig sig över sitt byte.

Och det var också så vi möttes idag, hoppspindeln och jag. Den kom helt enkelt ned svingande från sitt bo och hoppade på mig. Ovetande om krabatens livsviktiga tråd viftade jag till och hoppspindeln hamnade på marken, oförmögen att klättra upp längs sin lina till sitt bo. Sedan satt den där på marken och tycktes spinna på en plan att ta sig upp i trädet igen. Möjligen hade den även något ofördelaktigt att säga om mitt vevande med armarna.

Nåväl, eftersom hoppspindlar har en så oansenlig storlek och därför inte riktigt gör sig på bild, lämnar jag er även med en bild av Wisłas spegelblanka fysionomi.

Dagens anteckning – 12 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Föreställ er en mörk fängelsehåla med en surmulen Johann Sebastian Bach. Ja, då har ni scenariot för Bachs fängelsetid hösten och vintern 1717. Det var efter att Bach hade försökt säga upp sig från sin tjänst hos Vilhelm Ernst av Sachsen-Weimar, för att ta en bättre och mer välbetald tjänst hos Leopold av Anhalt-Köthen, som den förre härsknade till ordentligt och helt sonika kastade Bach i en fängelsehåla i Bastiljen vid slottet i Weimar.

Bach var givetvis extremt förtretad, sur och renat av förbaskad. Men istället för att kasta bort sin tid på att sura, började han komponera, och kännare av Bach menar att han kan ha skrivit “Das wohltemperierte Klavier” (som brukar översättas med “Det vältempererade klaveret”) under denna tid. Men låt dig inte vilseledas att tro att “vältempererade” syftar på temperaturen i fängelsehålan, där var nog fuktigt och rått som sig bör. Nej, titeln syftar på stämningen av klaveret.

Under Bachs tid kunde man nämligen inte byta tonart på klaver, utan var tvungen att stämma om instrumentet när man skulle byta tonart. Men vid denna tid hade en organist vid namn Andreas Werckmeister kommit på att man kunde förvränga stämningen av instrumentetet, vilket gjorde att man faktiskt kunde spela i vilken tonart man ville. Och det var denna teknik som Bach utgick från när han skrev “Das wohltemperierte Klavier”.

Verket består av 24 preludier och fugor och är uppdelat i två delar. När det kom ut några år efter fängelsetiden slog Bach fast att det var ett verk som skulle hjälpa studenter att öva fram sin fingerfärdighet och öka kunskapen om deras teknik. Men han menade också att det inte blott skulle ses som ett verk för övning, utan även ett konstverk i sig. Genom att verket är så mångfacetterat lär tonsättare som Mozart och Haydn ha använt det för att utveckla sin tonsättarkonst. Beethoven sägs också ha lånat delar från verket. Vilka är dock oklart för mig.

Ikväll har jag fått uppleva den sista delen (nr 13-24) av “Das wohltemperierte Klavier” med den skicklige cembalisten Aleksander Mocek, som sannerligen inte har några problem med att förmedla storheten i verket. När jag satt där och lyssnade fick jag en förnimmelse av att jag upplevde något mycket intimt, som en slags unik förbindelse mellan en musiker och instrumentet. Och kanske beror det just på att verket så tydligt bär ett anslag av övningens olika reperationer.

Under kvällens konsert fick jag också njuta av 24 Capricer för soloviolin av Niccolò Paganini framförd med bravur av violinisten Robert Bachara. Men då detta stycke inte tilltalar mig i lika hög grad samt inte äger någon intressant berättelse, avstår jag från en närmare presentation av verket.

—

Som vanligt har jag ingen bild från konserten, utan ni får titta på ett av Wawels torn, inte helt olik den bastlj som Bach satt fängslad i.

Dagens anteckning – 11 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

Regnet klamrar sig fast över nejden och låter sin fuktiga fysionomi tränga in i varje endaste skrymsle. September har ju den egenheten att den gärna vill ge oss en försmak på den ruggigare delen av hösten.

Som alla vet är ordet september sprunget ur att månaden en gång var den sjunde i raden av månader. Men på 200-talet före vår tideräkning i dåtidens romarrike fäste man ytterligare två månader på raden av månader för att göra året lite mer rättvisa.

Men inte alla språk har hängt på denna något ologiska harang, utan det finns de som istället har går sina egna vägar. Bland alla de språk som valt ett annat sätt att se på månaden september återfinns givetvis polskan. Här har man istället valt att utgå från från naturen, ja, hart när alla månadernas namn är plockade från naturen, något som man också delar med ukrainskan och förstås belarusiskan.

På polska heter september “wrzesień” vilket betyder ljung. Det är ju inte så märkvärdigt, ty ljungen blommar ju särskilt vackert under årets nionde månad. Och tankebanorna travar på samma väg i ukrainskan där september kallas för “veresen” (Ве́ресень) och i belarusiskans snarlika “verasen” “Верасень”. På båda språken betyder orden förstås ljung.

Och visst är det så att ljungen är vacker nog för att hyllas med en månad. Denna växt, som har sin egentliga hemvist på hedarna och inte i balkonglådorna, låter sina trädliknande blomställningar växa ungefär tjugo till femtio centimeter ovan markytan. Den finns över praktiskt taget hela Europa och har faktiskt sökt sig hela vägen söderut till Spanien och norrut till Island. Man kan därtill finna den både vid kusterna och den har inga problem med att klättra högt upp, ja, faktiskt hela vägen upp i Alperna.

Allt detta är kanske känt för alla och envar, men en och annan av er tordes lyfta lite förvånat på ögonbrynen när ni får lära att ljungen faktiskt kan bli hela femtio år gammal, fast det tillhör förstås inte vanligheterna.

Jag har dessvärre inte lyckats fånga någon ljung på bild dagen till ära, så ni får istället njuta av ett par blomstrande fönster i mitt grannskap, som sannerligen vågar utmana både den grå väderleken och husväggen de är fästa vid.