Väl uppe på berget kan jag låta min blick följa beskidernas inbjudande bergsryggar. Genom diset ser jag hur deras kullar löper upp och ner, och mjukt flätar in sina fysionomier i varandra. En vårtbjörk släpper elegant ut sina grenar och skapar på så sätt en smakfull inramning av vyn.
Man får något av ett fågelperspektiv på tillvaron när man befinner sig här. Som om tanken enklare flyger över de olika bekymmer och orosmoln som hör vardagen till. Kullen jag befinner mig på är också uppkallad efter ett visst sorts fågelsläkte, nämligen den lille mesen, och kallas därför Sikornik. Mesarna är onekligen små, och det är också därför de kallas för mesar. Ordet kan, enligt SAOL, komma från det flamländska “mijsel” som betyder “smula” eller “liten bit”.
Här är det också tätt mellan dessa små mesar, och deras vana trogen kniper de inte näbb. Från buskarna och träden hörs ett och annat karaktäristiskt “sisisi” från någon talträngd blåmes. Vilken förvisso kan vara lite svårt att skilja från stjärtmesens lite mer utdragna betoning av “sii-sii-sii”. En talgoxe har ett och annat att säga om saken och stämmer upp i ett mer högljutt “tjitt”.
Överhuvudtaget tillhör mesar bland de mest snacksaliga av våra fåglar. Faktum är att de kommunicerar om precis allt. “Nu sitter jag här”, “nu äter jag här”, “flytta på dig det är min gren”, “nu flyger jag”, “vem är det?”, “en katt, en katt, en katt”, “vad har vi här? vad har vi där?, “var har du varit?”, “är det du nu igen?”. Ja, så håller de på.
De verkar till och med tala i sömnen, för det inte ovanligt att man i natten kan höra någon av dem utbrista “tjitt”, eller “sisi” eller liknande. Det är nästan så man kan tro att talesättet “liten på jorden, stor i orden” syftar mesarna. För de är egentligen bara tysta om det uppstår en hotfull situation. Annars pladdrar de på.
Vid närmare eftertanke är det inte omöjligt att man var en mes i sitt förra liv.
Ovanför kyrkan på Skałka (även kallad Sankt Mikaels och Sankt Stanislaus kyrkan) har en måne sökt sig upp på himlen. Dess runda fysionomi har sedan urminnes tider skapat en ljuskälla under skördetid för dem som skördar på åkrarna. Därför kallas den ofta för skördemåne. Men i Krakóws centrum är det ingen som skördar grödor på fälten. Här tycks alla ha fullt bestyr med att jaga upplevelser. Restaurangerna är fulla till sista plats. Köerna till Wawel ringlar sig långa och andra har satt sig på slänten nedanför slottet för att beskåda solnedgången.
Men under dagen har man inte bara jagat upplevelser. Det har även varit de som jagat röster. Ja, även här är det val, men dock bara (om det nu är så bara) till rollen som borgmästare. Som någon av er kanske minns lyckades en grupp missnöjda väljare, politiker och affärsmän samla ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kasta ut borgmästaren Aleksander Miszalski, som valdes i demokratiska val 2024. Men några ansåg att han lånade för mycket pengar samt gick för hårt fram med att införa miljözoner som skulle förhindra att äldre bilar från angränsande områden kunde köra in i staden. Så man startade en insamling av namnunderskrifter för att kasta ut honom. Också ett konstigt system, kan man tycka. Varför arrangeras det val överhuvudtaget om det sedan går kasta ut borgmästaren om hen tar beslut man inte tycker om?
Efter att den förre borgmästaren sparkats ut gjordes faktiskt en opinionsundersökning för att mäta om det fanns stöd bland invånarna för införa miljözoner i Kraków, och det visade sig att en klar majoritet faktiskt var för att sådana infördes. Det här måste ha förvånat många och däribland affärsmannen Łukasz Gibała, som var en av dem som var drivande i kampanjen mot den tidigare borgmästaren. Gibała, som är politiskt obunden, har under decennier försökt få makten i staden, utan att lyckas. Men nu ser det faktiskt ut som han kan bli borgmästare, och det efter att ha öst in pengar från sina företag, dels i kampanjen mot förre borgmästaren samt nu i sin egen kampanj.
En del menar att han försöker köpa Kraków och de tillägger att han nästan helt har tömt sina företag på pengar och är fattig som en kyrkråtta och därför är nödgad att vinna. Men detta är alltså rykten och det är alltid vanskligt att veta hur hög sanningshalten är i sådana där.
Ikväll har det alltså varit första omgången i detta val, och hart när 40% av de röstberättigade gick och röstade. Eftersom ingen fick över 50% väntar en ny omgång med de två toppnamnen väntar om två veckor. Hur gick det för Łukasz Gibała, då? Jo, enligt vallokalsundersökningen samlade han som väntat flest röster, runt 34%. Men sanningen att säga var det inte riktigt någon övertygande seger. På andra plats hamnade Monika Piątkowska, som är kandidat från regeringspartiet Medborgarplattformen, med 24% eller möjligen 28%. Med hennes resultat kan Donald Tusk & co. dra en lättnadens suck. Det är nämligen något av en upprättelse för regeringen, eftersom den förre borgmästaren också kom från detta parti.
Nu väntar två veckor med kampanjande och med tanke på att så mycket står på spel för Łukasz Gibała och även regeringspartiet, är det mycket sannolikt att den också blivit smutsig.
Nåväl, vem som vinner får vi se om två veckor. Om det går att köpa sig en stad eller om regeringen får en revansch. Det enda vi vet med säkerhet är att en redan skuldsatt stad fått gräva djupt i sina fickor för att hitta pengar till ytterligare ett borgmästarval.
Man skulle kunna tro att tomat är det enda ord som svenskan har lånat från aztekernas språk, men så förhåller det sig tydligen inte alls. Vi slänger oss nämligen gärna med ord som choklad, kakao, chia, chili, avokado eller kayote, vilka alla på ett eller annat sätt kan kopplas till aztekernas språk. Ordet tomat betyder “svullen frukt” och det stämmer ju ganska väl, frånsett att tomat inte alls är någon frukt, utan ett slags bär som dessutom är släkt med potatis.
Carl von Linné gav tomaten det latinska namnet Solanum lycopersicum, där solanum just är det latinska ordet för en potatisväxt. Lycopersicum är däremot långt mer fantasieggande, ty ordalydelsen i en översättning är “vargpersika”. Hur han landade i slutsatsen att tomater är varglika persikor är en gåta som jag helst låter varar obesvarad, enär fantasin i detta fall helst vill löpa fritt.
Om vi har lånat tomaten från aztekernas språk, så har de flesta slaviska språk lånat sitt tomat-ord, pomidor, från italienskan. Pomidor är en sammansättning av orden pomo för äpple och d’oro för gyllene. Man kan ju tycka att det är märkligt att man valde ordet gyllene istället för röd, men tydligen var de första europeiska tomaterna som anlände från Sydamerika gula och inte röda.
Idag finns det troligen omkring 10 000-15 000 i världen, och det odlas ständigt fram nya sorter. Med andra ord finns de i alla möjliga färger (nå, nästan i alla fall) och storlekar. De största tomaterna kan bli upp till 3,5 kg och bär namnet “Delicious”, men tydligen ska den inte vara någon kulinarisk upplevelse, trots sitt namn.
“Delicious” är dock löjligt lätt i en jämförelse med den ukrainska tomaten “Slava pomidory” (Слава помідору!), alltså “Ära till tomaten”. Den väger nämligen hela 600 kilo, och är inget mindre än en ukrainsk hyllning till tomaterna. Fast dessvärre är den av cement och därmed om än ännu mer osmakligt än “Delicious”. Skulpturen står i den ukrainska staden Kamjanka-Dniprovska i Zaporizjzja oblast, som sedan mars 2022 är ockuperad av ryssland. Och vi önskar oss ju alla att Slava pomidory snart får vila sin runda cementkropp på ukrainsk mark igen.
När Gustav Mahler (ja, jag beklagar för er som tröttnat på Mahler att jag återvänder hit, men under nästkommande säsong kommer det inte bli många gånger jag återkommer till honom, ty han verkar ha förpassats ut ur programmen i Kraków) satte sig för att skriva sin tionde symfoni i maj 1910, visste han givetvis inte att det skulle bli hans sista och dessvärre också ofullbordade. Men vi tenderar att läsa liven av människor som flockar vår historia baklänges, och antar därför att de besatt en slags förmåga att se in i sina framtida öden. Men ingenting tyder på att Gustav Mahler trodde att hans dagar var räknade, och faktum är att mycket tyder på det motsatta.
Han hade nämligen precis avslutat sin nionde symfoni och kunde dra en suck av lättnad. Han var precis som många andra tonsättare under denna tid, besatta av tanken på att Beethoven gick bort när han avslutat sin nionde symfoni. Men Mahler hade faktiskt redan åstadkommit en slags nionde symfoni, genom “Das lied von der Erde”.
Man vet också att Mahler under sommaren 1910 hade börjat planera för att återvända till Europa från USA. Han hade ju som bekant fått lämna Wien efter antisemitiska kampanjer mot honom, och även om han behandlades som en hjälte i New York, saknade han Europa. Han och Alma hade dessutom inte riktigt slagit ner sina bopålar i New York, och bodde på ett hotell.
Men längtan till Europa var inte den enda orsaken till att han planerade att flytta från USA. Tre år tidigare hade han fått reda på att han hade ett medfött hjärtfel, något som i längden skulle göra det svårt för honom att fortsätta som dirigent. Och mycket tyder på att han hellre ville koncentrera sig på att utveckla sitt tonspråk än att dirigera. Hans komponerande hade ju genom åren hänvisats till sommarledigheterna.
Allt detta tror jag påverkade honom under arbetet med den tionde symfoni, och då i lika hög grad som den äktenskapliga kris som ofta anges som skälet till varför tian låter som den gör. Här ryms både smärta och passion. Vi kan höra avskedet och längtan efter den plats han hade starkast band till. Rädslan inför döden och likaså ensamheten som hörs tydligt i den ensamma ton från en trumpet som skär eller borrar sig in i ens medvetande. Men vi leds också in mot ett nytt tonspråk, och det smärtar på många sätt att han aldrig fick möjligheten att utveckla detta.
Lika lite som Mahler visste att hans tionde skulle bli den sista, kunde han med säkerhet säga att den första verkligen skulle bli en i raden av många. Det skulle lika gärna kunna ha blivit ett riktigt fiasko. Fast vänta nu, det blev faktiskt ett fiasko. Så till den milda grad att han senare lyfte ut andra satsen. Det finns också upp till sex versioner av hans första symfoni. Han skulle som bekant inledningsvis kalla den för Titan efter Jean Pauls roman med samma namn, men senare förkasta tanken om att musiken på något sätt beskrev handlingen. Och jag är nog böjd att hålla med hon, enär det är ett verk som snarare förefaller beskriva olika temperamentsyttringar eller karaktärer, och inte något narrativ i vanlig ordning. Vid första uppförandet skulle han förövrigt också kalla den för en symfonisk dikt i två delar, fast att den hade fem satser som sedemera blev fyra.
Det som alltså blev Mahlers första symfoni intar en särskild plats i mitt inre. Måhända är det dess friska mod och dramatiska växlingar mellan olika uttryck, något som förvisso kännetecknar Mahler, men i ettan finns det en slags fräschör över det hela. Men det starkaste skälet till att jag tilltalas av Mahlers förstling är att det på många sätt är en symfoni för valthorn. Hela åtta stycken, som på ett eller annat sätt är närvarande i nästan varje takt och dessutom med en hel rad charmerande solon. Lägg där till att symfonin har en fenomenal final, där de åtta hornisterna ställer sig upp i ett förtjusande valthornsfyrverkeri, och ni förstår min förtjusning.
Under kvällens konsert med den helt enastående dirigenten Yaroslav Shemet skulle Schlesiens filharmoniska orkester briljera från början till slut. Det var en fascinerande resa Shemet bjöd på, där han lyckades plocka fram halsbrytande tempoväxlingar och stämningar som jag annars inte riktigt lagt märke till. Han lyckades sprida en förtätad atmosfär i konsertlokalen som nog inte lämnade någon oberörd. Jag tror nog allas ögon fylldes med tårar av hänrycking och understundom glömde nog en och annan att andas. Med andra ord var det länge sedan jag hade en så formidabel Mahlerupplevelse.
Konserten livesändes förövrigt av Medici TV, och konserten kommer med största sannolikhet sändas även vid senare tillfälle.
Över Wisła utspelar sig ett drama mellan två väderlekar. Genom de grå molnen försöker nämligen en gnutta solljus leta sig fram. Med varsamma penseldrag stryker den sin varma färgton över himlen. Men det vill sig inte riktigt för solen, ty de grå molnen har förvärvande herraväldet över nejden.
Fast i vägrenen lämnar solljuset ändå en färgklick. Ja, det är så man skulle kunna se på den ståtliga blomman som syns längs med Wisłas strandpromenad. Det är någon slags klint. Det kan jag tydligt se. Men då den inte är blå landar jag i att det måhända är en rödklint.
Om denna blomma finns det dock inte lika att berätta som gårdagens cikoria. Den ger varken kaffe och gör sig därtill dåligt som tilltugg till oliver. Den har däremot förmågan att färga textilier. Dessvärre lämnar den inte efter en blå eller röd ton, utan en gulaktig nyans. Om man absolut vill färga sitt tyg rött får man istället söka upp örten krapp, vars blomma faktiskt inte är röd, utan gul. Men det är ur roten och inte blomman man får fram den röda färgen. Eller om du nu nödvändigtvis vill färga ditt tyg i en blå ton måste du ge dig ut på jakt efter vejde, vars blad efter kokning skapar färgen indigo.
Nå, låt oss återvända till rödklint, som det egentligen inte finns så mycket att säga om. Men man måste ändå tillstå att den är givmild med sin blomning, då den blommar med sina vackra lilaaktiga knyten från juni till oktober. Rödklinten hoppar dessutom gärna över skalkarna och skapar ofta hybrider med exempelvis sin långt mer välkända släkting blåklinten. Månne är det därför som vissa källor anger att rödklint symboliserar frihet och oberoende, men jag känner mig ändå lite tvivlande till denna uppgift enär jag bara fann det påståendet på en webbsida. Samma källa hävdade därtill att rödklinten ofta figurerar i målningar av ovanstående skäl. Tillåt mig att rynka misstänksamt på näsan. Sist men inte minst bör man också understryka att rödklint dessutom lätt förväxlas med väddklint.
Det är inte många blommor som vill ge sig till känna så här års, men längs med Wisła har det samlats några blå, resliga blommor, vars kronblad piggt pekar åt allsköns håll. Efter att ha rådfrågat en sökmotor nära dig med orden “blå blomma som blommar i september vid vägkanten” fick jag svaret cikoria, som mycket riktigt visade sig stämma. Namnet får mig i det närmaste att tänka på insekter, men det är en associationdbana som leder ut mig på villovägar, ty ordets betydelse på grekiska är faktiskt “endiv”, alltså salladsgrönsak. Hur kan det komma sig, kan man med viss rätt undra.
Jo, det kan vara sprunget ur det faktum att en variant av cikoria växer till salladsblad. Denna sallad, som enligt källor har en något bitter smak, var mycket uppskattad maträtt i antikens Rom. Den inmundigades ofta som plockmat tillsammans med exempelvis oliver. Cikoria, som är bördig från norra Afrika och södra Europa, skulle snart göra ett segertåg över hela Europa, och kultiverades sålunda till många olika skepnader.
Men den stora framgången för cikoria kom på 1700-talet när Fredrik II av Preussen kom på den befängda idén att förbjuda kaffe. Han trodde väl i sin enfald att han skulle få bukt med människornas diskuterande och kritiska tänkande. Men folk hade fått smak för drycken, samt att både tänka och kritisera, och istället för att få lyda undersåtar att huka sig skapades en väldigt aktivitet för att hitta ett substitut för kaffe. Och den som har gått till eftervärlden för att han fann att cikorians rot kunde rostas för att brygga en kaffesmakande sörja, var en värdshusvärd kallad Förster.
Hans upptäckt skulle givetvis sprida sig som ringar på vattnet, ty kaffe är nog något som hade fallit flera på läppen. Snart kunde man dricka kaffe på cikoriarot i Frankrike och under olika kristider, som våra två senaste världskrig, drack man också kaffe på cikoriarot.
På ett sätt vill man ju hoppas slippa bli hänvisad till att dricka kaffe på cikoriarot, men å andra sidan kan det ju vara betryggande att veta att cikoria växer på flera av våra kontinenter och faktiskt till och med i Sverige. Men då bara i de absolut sydligaste delarna. Så om det vill sig illa kan cikoriakaffe bli en skånsk exportvara till resten av Sverige.
Men det finns även andra användningsområden för cikoria. Enligt källor ska cikoria ha en särdeles förmåga att uppbringa kärlek. Receptet lyder som följer, gräv upp en cikoriaplanta med ett hjortron när klockan är slagen tolv på S:t Peters dagen (vilken infaller i slutet av juni) och allt du behöver göra är att lätt nudda föremålet för din längtan med din cikoria, och ljuv musik uppstår.
När jag kommer ut från biografen har ett tungt regn lagt sig över staden. Människorna springer med böjda huvuden i riktning mot någon skyddande hamn. Några har dragit sina paraply över deras ansikten. Bilarna skyndar fram, som om också de rädes regnet.
Det är kanske sommaren sista dag, och det är också där mitt sinne befinner sig efter besöket på biografen; nämligen i en film som bär en titel som anspelar just på den dagen, “Ostatni dzień lata”. Film spelades in 1958 och regisserades av Tadeusz Konwicki. Den sägs vara ett slags polskt svar på filmgenren “Franska nya vågen”. Med andra ord är det fokus på de existentiella frågorna, och i filmens kärna härskar det outtalade, det som aldrig sägs eller visas.
“Sommarens sista dag” utspelar sig på en sandstrand som ackompanjeras av väldiga och förrädiska sanddyner. Vi befinner oss vid den polska Östersjökusten. I den inledande scenen syns en ensam kvinna komma upp ur havet. Hennes slängiga kroppsspråk låter oss ana att hon ruvar på någon slags oro. Några jetflygplan närmar sig kusten och kvinnan hukar instinktivt och i hennes ansikte blottas ett minne av en skräck. Vågornas brus förfaller med ens föra med sig en överhängande fara.
Plötsligt upptäcker hon att en ung man betraktar henne. Hon försöker skrämma iväg honom, men han följer henne, söker kontakt. Kvinnan gör klart för honom att hon vill vara ensam, och som svar kastar sig den unge mannen ut i havet. Efter en stunds inre kval simmar hon ut i havet för att rädda honom.
Det som utvecklar sig efter denna scen är en slags sinnlighet som också bottnar i en nyvunnen samhörighet. De bär båda på ett trauma från andra världskriget, och deras trauman flätas nu samman. Vad de erfor under kriget uttrycks aldrig, utan det överlåts till betraktaren att skapa sig en bild av de framgent som de två delger varandra.
“Sommarens sista dag” skildrar efterkrigstidens Polen, ett land som hart när hade förlorat en femtedel av sin befolkning, där Polens judar utgjorde mer än hälften. Men Polen stod också inför en återuppbyggnad med en närmast heroiskt iver och flit. Det var ett samhälle som präglades lika mycket av sorg som tapperhet. Filmen lyckas skickligt återge känslan av det desorienterade trevande som måste ha präglat den tiden.
Men det Polen som skildras är långt borta idag, och minnet av det raserade samhälle som andra världskriget lämnade efter sig är vanskligt att skönja. Och det är nästan så man kan tro att kriget snart inte heller finns i Polens kollektiva minne.
Trots att andra världskrigets fasor faktiskt bara skedde för ett ögonblick sedan.
—
Fotot är fångat före filmen och innan regnet hade anlänt.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
