viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Precis där floden Rudawa flätar in sitt flöde i Wisłas kraftfulla ström, paddlar några kajaker nedströms i riktning mot Wawel. Jag följer dem med blicken när de glider fram längs med boulevarden, där cyklister och fotgängare tampas om utrymmet. Några italienska turister tycks vara okunniga om att cykelbanor är avsedda för cyklister och de blir tillrättavisade av en krakowitisk cyklist på ett sådant där polskt vis; abrupt, nästan bryskt men ändå helt oklanderligt. Italienskorna hoppar än hit och än dit och håller i förskräckelsen nästan på att krocka med en skylt som lyder “BULWAR RODŁA”.

Från en svensk horisont skulle man nästan kunna tro att ordet rodła är en slags finurlig polsk sammanslagning av orden “ro” och “paddla”, men då har man hoppat i galen tunna. Rodła, eller rodło som ordet lyder i dess grundform, är förvisso en sammanslagning av ord, men av ett helt annat slag. Det är nämligen en sammansättning av förledet i ordet “rodzina”, som betyder familj eller släkte, och suffixet i “godło”, som betyder emblem.

Nyordet skapades 1932 och till den utformade man även ett emblem. Anledningen till detta tilltag var att polackerna i Polen ville ge den polska minoriteten i Tyskland en möjlighet att samlas kring en gemensam symbol. Det förhöll sig nämligen som så att tyskarna förbjöd alla andra nationella symboler än den nazistiska flaggan.

Emblemet som man skapade var en synnerligen stiliserad återgivning av Wisłas lopp genom Polen, vilket också passade den tidens ideal, som bekant dominerades av en överdriven tillgivenhet till funktionalism. Med andra ord är det en symbol som det är svårt att få några känslor för och inte heller är det en särskilt vacker. Men en gång tjänade den sitt syfte, som en opposition mot nazismen och ett sätt knyta polackerna på båda sidor om den polsk-tyska gränsen närmare varandra. Med andra ord var både ordet rodła och dess tillhörande emblem en slags antinazistisk symbol. Passar ju bra idag är påminna om, då många tycks ha glömt vilka nazisterna faktiskt var.

De italienska turisterna tycks nu äntligen upptäckt den vita gränsdragning som finns för att skilja mellan cykel- och gångbana, och de knatar nu lydigt på rätt sida.

Dagens anteckning – 5 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Den står som jag lämnade den på fältet, som nu har förvandlats till en gyllene stubbåker. Trankilt och majestätiskt står den där så som sig bör, ty den är trots allt en ek.

Ekar äger genom sin livslängd och förtjusande yttre en särskild lockelse på de flesta av oss. Dessvärre har ekarna även en dragningskraft på åska och blixtar, vilket har lett till att de inom slavisk mytologi kallas för Peruns träd. Perun är som ni vet en slavisk åskgud, och det är ju inte särskilt lyckat att få dennes uppmärksamhet, vare sig om man är en ek eller någon annan för den delen.

Man skulle kunna säga att till följd av ekarnas samröre med Perun blev de också indragna i olika kulter. Det här har man lyckats slå fast genom en del remarkabla fynd. Precis där floden Desna förenar sig med den större Dnipro i närheten av Kyjiv, har man hittar ekar där fyra käkar från vildsvin har vuxit in i trädets stam. Tillsammans bildar käkarna ett kvadratiskt mönster. Man har därtill lyckats fastställa, genom C14-metoden, att man någon gång under 700-talet anlagt eldar vid trädens stammar. Sålunda har man dragit slutsatsen att det pågått någon slags ritual vid ekarna. Det återfinns också berättelser i en krönika från 900-talet om olika ritualer vid ekar på ön Chortytsja i floden Dnipro. Denna skrift låter oss också förstå att de som ägnade sig åt dessa ritualer var varjager, alltså vikingar.

Med andra ord verkar det vara lite oklart vilka det var som ägnade sig åt olika ceremonier vid ekar; om det var nordbor, alltså vikingar eller varjager, eller om de i sin tur lät sig inspireras av den mytologi som vördades i området.

Hur det nu än förhåller sig med den saken kan man ju önska att den avildade eken lyckas undvika att dra till sig Peruns uppmärksamhet. Men att den ändå tycks fått en nordbo på halsen.

Dagens anteckning – 4 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Mot en husvägg i Podgórze i Kraków står en solros och blommar i plural. Det är som om varje blomma äger sin egen personlighet, där de står tillsammans. Men egentligen består faktiskt varje blomma av flera små blommor som med gemensam kraft sluter sig samman och bildar en stor enhet. Med andra ord är varje blomma ett slags kollektiv. För att komplicera bilden ytterligare rör det sig inte ens om en slags blommor i blomman, utan de är av två olika, där mitten utgörs av diskblommor och kanterna pryds av strålblommor. Följaktligen är det ett hav av blommor vi beundrar när vi skådar en enda solros. Men de står inte heller ens stilla, ty som alla vet ägnar sig solrosor dessutom åt heliotropism, vilket innebär att de vänder sina blomsterhav mot solen.

Man skulle nu kunna tycka att detta är tillräckligt för att göra solrosen ensam i sitt slag, men då har man förstås glömt att varje blomma i solrosblomman blir ett frö, vilka i sin tur inte bara är goda att förtära, utan kan även odlas till nya solrosor eller pressas till olja. Till yttermera visso kan praktiskt taget hela växten användas, enär till och med den starka stammen kan användas som bränsle.

Allt detta gör att solrosen är en ypperlig symbol för Ukraina och ukrainarnas heroiska kamp mot den ryska aggressionen. Om ukrainarna inte hade ägt en särdeles förmåga organisera sig, hade modet att gå tillsammans eller om de inte hade riktat alla sina resurser mot denna kamp vore de kanske förlorade idag. Och om de inte hade klarat att rikta sig bort från mörkret och istället vända sig mot ljuset, hade deras krafter kanske också tynat bort.

Men även om ukrainarna är starka som solrosor behöver de också stöd. Därför uppmanar jag er att stödja Ukraina. Det finns många sätt, men idag vill jag göra er uppmärksamma på den ideella organisationen Samarbete för Ukraina, som den 20 september anordnar en välgörenhetsauktion och kulturkväll på Estniska huset i Stockholm. Om ni inte har möjlighet att komma kan ni ändå bidra till deras humanitära insatser till stöd för Ukraina genom att swisha till 1230 459 859.

Slava Ukraini🌻

Dagens anteckning – 3 september 2026

Category: by sophie engström
Tags:

Hemma. Jag känner på ordet. Trevar över det med tankens fingrar. En smula varmt och mjukt. Nästan ludet likt en filt av ull. Och själva ordet bäddar in mig i en kokong av frid. Där tiden stannar upp, sätter sig till rätta för att hämta andan.

Och den där känslan är nog som starkast när jag varit ifrån hemma en stund. Det är lite som om vi bekantar oss på nytt med varandra. Hälsar lite blygt och gör några trevande närmanden. Och understundom är det som om vi inte känner varandra alls. Hemma verkar också ha levt sitt eget liv när jag var borta. Ibland har hemma även lagt saker på nya platser, flyttat på dem dit jag inte alls trodde de var.

Det verkar också som om hemma har klätt upp sig. Gjort sig lite finare än jag minns. Och dessutom har hemma parfymerat sig på ett angenämt sätt. En doft som känns så bekant, men också som helt ny.

Men själva processen att bekanta sig går faktiskt rasande fort. Innan jag vet ordet av är det som om vi alltid känt varandra, hemma och jag, precis så här, och som om vi aldrig egentligen har varit ifrån varandra.

Jag antar att det är något som man kan betrakta som en mycket fin vänskap.

Dagens anteckning – 2 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

I tanken hinner jag ibland upp mig själv. Vi står och tittar på varandra. Lite oförstående. Eftersom det inte alltid är så angenämt att träffa sitt jag. Men det finns tidpunkter där mötet ändå är berikande, som när jag plötsligt fångar mig själv på en åker utanför Lund. Eller rättare sagt på tåget mot Kastrup där åkrarna stressat flimrar förbi som om de vore på väg mot ett viktigt möte. Plötsligt minns jag någon dag i min barndom då jag bodde i dessa krokar. Jag ser mig själv på cykeln, ilande iväg mot en åker. Jag har nämligen fått syn på ett väldigt berg skapat av en av alla bönder häromkring. När jag närmar mig ser jag att berget bonden skapat består av stora betor. Och plötsligt, innan jag vet ordet av, dyker bonden upp. Kanske sa vi något till varandra, men det är inte något jag minns. Vad mitt minne vill påstå är bonden tog en av betorna i sina händer och med en kniv av något slag skar han ett stycke. Sedan verkar det som om han bjuder mig att smaka, och att jag tar en tugga. Det var förvånansvärt sött och jag tittade förbryllat på honom. “Sockerbetor”, har jag för mig att han sa. Ja, det var minnet som plötsligt hann i fatt mig. Fast om sanningen ska fram var minnet aldrig förlorat, utan en bild jag återkommer till varje gång jag passerar Lund. Kanske för att minnet är så mycket Skåne.

Och av någon anledning hålls denna tanke kvar ända till det att jag flyger in över den polska landskapet, och jag möts av dess lapptäcke av åkerbitar, som av någon anledning tycks vara det som håller landet samman.

Dagens anteckning – 1 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Kattegatt drar, enligt gammal sed, ett rakt streck längs med horisonten, som om den ville säga “hit men inte längre”. Kanske har den fått nog av sommaren, och längtar efter att få brusa upp i någon av sina återkommande höststormar eller helt enkelt lägga sig i is. En kvardröjande sädesärla knatar med sin nervösa gångstil längs med vattenbrynet. Den stannar upp. Viftar till med sin stjärt, flaxar med sina små vingar och lyckas kanske fånga något för mitt öga fullkomligt osynligt.

Sädesärlorna kommer tidigt om våren, ja, i alla fall häromkring. Och det sägs att det är därifrån den fått sitt namn, att den kommer när marken förbereds för sådd och säden ska till att läggas ut. Och trots att den är så liten och tunn, med sina 23 gram och sina 19 centimeter från näbb till stjärt, stannar den i södra Sverige ganska länge, och kan dröja sig kvar en bra bit in i september.

Men det är inte alla folk som förknippar sädesärlan med säden. I Japan finns ursprungsfolket ainu, och enligt deras sägen ska sädesärlan ha varit utsänd av gud för att skapa en beboelig värld. Enligt den sägnen ska sädesärlan ha traskat runt på sina små fötter och vippat med sin stjärt tills dess att vattnet hade piskats ur marken och gjort den beboelig för människorna.

Tänk ändå, att en så liten kan klara det.

Dagens anteckning – 31 augusti 2026

Category: by sophie engström
Tags:

Vädrets sinnelag är för tillfället ovanligt lynnigt. Stora moln tornar upp sig med sina bulliga fysionomier över sundet och lägger det danska fastlandet i ett grått dis. Helsingörs siluett flyter samman till en gemensam kropp och blott domkyrkans och Kronborgs spiror sticker ut, som på trots. Över sundet syns en sundsbuss streta fram mot den danska hamnen, och ur mitt minne kliver ett möte fram.

“Pani mówi po polsku?” (“Talar ni polska?”), frågade kvinnan och tog ett fast tag om min handled. Ja, svarade jag lite tveksamt, eftersom jag alltid undrar hur pass mycket polska man bör kunna innan man vågar svara ja på en sådan fråga. Men det var givetvis onödiga grubblerier, ty istället spred sig ett leende över hennes ansikte och hon pekade glatt på min tygkasse där polsk text stod på pränt. Ganska snart övergick hon till en svenska som bar en svag doft av polska och skvallrade om att hon bott många år i Sverige samt att hon lärt sig svenska genom att tala med svenskar. Efter en trevande inledning, där hon snabbt lyckades ringa in varför jag hade en tygkasse från Polen, satte hon kurs ut över ut på det hav som utgjorde hennes livshistoria. Vi tog oss från Zakopane till Gdansk på 1970-talet, där hennes engagemang i Solidaritet ledde till att hon flydde till Sverige. Men någonstans innan dess omkom hennes man i en trafikolycka. Därav återkom hon ofta till biltrafiken och särskilt den i Polen, som hon inte hade något gott att säga om. Därefter ledde hon mig genom hennes första år i Sverige, och ett sökande efter en plats, hennes plats, som till slut förde henne till en medelstor stad i hjärtat av Småland, där hon framlevde sitt liv med en ny man, och en katt. Det senare var tydligen viktigt.

Och när hon hade nått den punkten i sin berättelse hade sundsbussen redan kommit in i Helsingborgs hamn och hoppilandkallen var i färd med att fästa landgången mot piren. Vi skildes åt såsom vi möttes, med ett leende. Men nu kanske lite mer förtroligt, som om vi hade flätats samman en smula.