viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

In genom de fuktiga fönstren till växthuset på botaniska trädgården i Kraków söker sig några förlupna solstrålar, som växterna girigt sträcker sig efter. Snart har de irrande strålarna sugits upp, transformerats och bytt namn och uppstigit i fotosyntesen. En beskaffenhet jag dessvärre har mycket osammanhängande kunskaper om och därför avstår från att försöka redogöra för. Men fotosyntes är väl något som antagligen alla här inne är inne på. De har fullt upp med att begå sina olika växtliga handlingar. Det är mycket troligt att de inte ens hinner reflektera över att de har fångats in i för att utsättas för vår sedvanliga upptagenhet av att sortera saker och ting enligt en ordning som passar vårt medvetande.

Man vet väl inte exakt på dagen när människor började fånga in växter och låta dem växa i tempererade miljöer, men man verkar vara överens om att det torde ha förekommit under romarrikets tid. Växthus som vi känner dem fanns inte då, utan istället flyttade man in växterna på natten och sedan ut dem under dagen. Fönsterglas fanns under denna tid, men det skulle ändå dröja till senare delen av medeltiden innan man började bygga växthus av glas.

De första som byggde växthus var italienare. Trenden spred sig sedan i sakta mak upp över Europa och nådde de norra delarna ungefär tvåhundra år senare. Att hålla sig med växthus på den tiden var dyrt och det månne av flera skäl. För det första var fönsterglas en exklusiv vara och inte något som alla och envar kunde hålla sig med. Därtill beboddes växthusen på den tiden främst av exotiska växter som krävde uppvärmning under vintern. Dessa växthus var inte heller särskilt ändamålsenliga. De läkte värme och var svåra att öppna och stänga.

Det första lätthanterliga växthuset byggdes under 1800-talets första hälft av botanikern Charles Lucien Bonaparte, som faktiskt var brorson till ingen mindre än självaste Napoleon. Han lyckades konstruera ett växthus som man lätt kunde ta sig i och ut ur. Och i och med ytterligare tekniska framsteg under den senare delen av 1800-talet kunde man utforma mer praktiska växthus, vars utseende har bestått in till våra dagar.

Det finns nog många som har sjungit växthusens lov, men jag tänkte att jag för ovanlighetens skull skulle rikta er uppmärksamhet mot Rickard Wagner. Han tonsatte nämligen en diktsvit (åren 1857–1858) av vännen Mathilde Wesendonck, som var hustru till hans mecenat. Verket, som heter “Wesendonck Lieder”, består av fem sånger för sopran och piano, och en av dem heter “Im Treibhaus”, alltså “I växthuset”. Två av de fem sångerna, “Träume” (“Drömmar”) och “Im Treibhaus”, ska enligt Wagner ha varit en förstudie till operan “Tristan och Isolde”.

Det är för mig något oklart vad “Im Treibhaus” handlar om, men det förefaller vara något slags romantiskt hallucinerande om plantornas liv och måhända död. Vi delar samma öde, plantan och jag, snyftar sopranen när hon tilltalar den oväntade plantan, och fortsätter med att de båda inte hör hemma här på denna jord. Sopranen besjunger sedemera växternas växande och avslutar med att hänföras över tunga droppar som dallrar från den yttersta kanten av ett grönt blad.

Med andra ord en helt logisk tankebana under romantikens tidevarv.

Dagens anteckning – 3 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Att försöka beskriva sorg genom musik kan möjligen vara en av de mest vanligt förekommande föresatserna, men därav också en av de svåraste. Kanske var det också därför som Karol Szymanowski (1882-1937) inte gick med på att skriva ett requiem när han 1925 fick i uppdrag av affärsmannen, filosofen och tillika mecenaten Bronisław Krystall att skriva ett verk till minnet av dennes hustru violinisten Izabella Krystall. Szymanowski valde istället oratorium med kantat som form, vilket initialt inte uppskattades av uppdragsgivaren. Mitt under arbetet skulle Szymanowski också drabbas av en egen sorg, då hans fjorton år gamla systerdotter, en av honom älskade Alusia, gick bort efter att en staty fallit ned över henne. Tiden kring flickans död ska enligt Szymanowski tillhöra en av de svåraste perioderna i hans liv.

Karol Szymanowski ville med verket åstadkomma en mer direkt upplevelse av sorg, och kanske var orsaken till det det just hans egna personliga smärta. Han valde därför att utgå från en polsk översättning av den medeltida Stabat mater-sekvensen, för att underlätta för de polska åhörarna att uppfatta jungfru Marias sorg över sin döda son. Men det är trots allt musiken som, enligt min mening, röjer avtrycken av sorgdräkt. Måhända är det så att det i korsningen mellan de sakrala klangerna och temana från folkmusik alstras ett uttryck för sorg, genom en rolös och klagande stämning. Det är först i den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, som ljuset bryter genom och formar en öppning mot att förlika sig med den tomhet en bortgång åstadkommer.

När verket hade sett uruppförande i Warszawa år 1929 kunde Szymanowski dock inte närvara. Han låg på ett sanatorium i Schweiz, svårt märkt av tuberkulos som plågat honom under en stor del av hans liv. Sjukdomsförloppet hade dessutom påskyndats av flera år av alkoholism och kedjerökande. Szymanowski lär ha hört konserten på radion, och enligt vittnen uttryckte han påtagligt starka känslor. Med andra ord är det rimligt att anta att han grät. Avsaknaden av Szymanowski på plats i Warszawa lär också ha präglat uppförandet, inte minst för vännen Grzegorz Fitelberg, som tillika var dirigent den kvällen.

Man kan nu tycka det är ett märkligt val att välja att sätta upp detta verk om sorg på den dag som Karol Szymanowski kom till världen. Men ikväll åstadkom Krakóws filharmonia orkester under ledning av Michał Klauza med solisterna Ewa Tracz, Urszula Kryger samt Łukasz Gorliński, ett övertygande och initierat framförande; likt en aktningsvärd hyllning till tonsättaren.

Och måhända hörde Szymanowski även detta framförande.

Dagens anteckning – 2 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Fredagseftermiddagen tillbringades i sällskap av solen som vandrade över himlen för att slutligen få doppa sina sista strålar i Wisła, som sin vana trogen stillsamt flöt genom staden. Dess yta krusades bara lätt av en svanfamilj som elegant gled längs med strandbanken. Med sina sänkta huvuden får de en hart när moloken, ja, rent av butter, framtoning, trots sin resta och majestätiska hållning. Kanske är det också beroende på denna utstrålning som människan när en förtjusning i svanar.

Under medeltiden blev det riktigt i ropet bland adeln och kungligheter att ha svanar. Varje palats eller slott var som nödd att ha en damm med tillhörande svanar. Kulmen för denna trend var under 1600-talet. Under romantiken uppstod ett nytt intresse för svanar, men då var deras uppgift att smycka de offentliga parkerna som byggdes upp under denna tid. I Storbritannien gick det så långt att man blev tvungen att importera svanar från Polen och Baltikum för att kunna tillgodose efterfrågan.

Och det var då den dök upp, den polska svanen.

1836 upptäckte zoologen William Yarrell hur några svanar inte riktigt såg ut som de andra. Han drog slutsatsen att det var en egen art, alltså en ny familj inom svansläkten. Den döptes till “polsk svan” eftersom de antogs komma fram Polen. Yarrell gav den nya svanen även ett latinskt namn, Cygnus immutabilis, vilket betyder “den oföränderliga svanen”. Några decennier senare skulle man dock komma fram till att den polska svanen inte alls var någon egen art, utan en färgkombination som finns i generna hos vissa svanar.

Vad är det då som gör en polsk svan? Jo, för det första är deras ägg lite ljusare än vanliga knölsvanar. När de väl föds är de helt vita, och inte gråbruna som hos knölsvanarns. Som vuxna ser de nästan exakt ut som vilken knölsvan som helst, frånsett att de har en ljusare ton på benen och fötterna.

Nåväl, de svanar jag mötte idag var helt vanliga knölsvanar, ty ungarna hade alltjämt sin gråbruna fjäderdräkt. De verkade också ganska obekymrade huruvida de var polska eller inte. En uppfriskande inställning i vår tid med ständiga gränsdragningar.

Dagens anteckning – 1 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Några av er har kanske ikväll lyssnat på “Konsert i P2” med Helsingborgs symfoniorkester och noterade då att sändningen inleddes med den danske tonsättaren Rued Langgaards (1893-1952) tolfte symfoni kallad “Hélsingeborg” från 1946 (BVN 318). I programmet betonades det som var något av Langgaards trauma, nämligen det att han under sin livstid aldrig accepterades av det danska etablissemanget, och att många ansågs att hans tonspråk var likt en främmande och obskyr fågel.

Langgaard är förvisso något av en ny bekantskap för mig, men det förefaller som att man gör honom lite orättvisa om man stirrar sig blind på hans utanförskap. Det som verkligen gör honom värd att lyssna på är hur han utvecklades till att att våga ta orädda och kompromisslösa språng i sitt tonspråk.

Hans tonsättarkarriär inleddes dock i romantikens tecken, och de främsta inspirationskällorna lär ha varit bland annat Niels Gade och Richard Strauss. Men från 1916 förändrades hans förhållningssätt till sin musik. Han lät sig inspireras av sådana som Carl Nielsen och började också experimentera och lyckades på så sätt åstadkomma verk som låg över femtio år före sin tid.

Ett av de verk som Langgaard skrev under inledningen av hans mer experimentella period är den trettiofem minuter långa “Sfærernes Musik“. Verket har en ambitiös orkestering (med bland annat åtta härliga horn), två körer, en solosopran, orgel samt en mindre orkester som ska spela bortom scenen.

Men det är inte något av detta som gör “Sfærernes Musik” så anmärkningsvärt banbrytande. I detta verk skulle Langgaard nämligen skriva in ett parti för piano där pianisten spelar på strängarna, vilket kallas för glissando-piano och var då en helt pinfärsk pianoteknik skapad av amerikanen Henry Cowell. Hur Langgaard fick nys om detta förtäljer inga källor, men han hade månne läst om det någonstans och var modig nog att skriva in det i verket.

Ett annat nydanande inslag i “Sfærernes Musik” var användningen av tonkluster, vilket lättast kan beskrivas med att instrumenten tar flera ackord samtidigt som leder till att det uppstår en mörk och hart när ogenomtränglig klangvärld. Mystisk, skrämmande och oerhört fantasieggande. Tekniken förekommer ofta i skräckfilmer. Detta är något som också har använts av bland annat György Ligeti i Atmospheres från 1961. Men om man ställer Langgaards Sfærernes Musik mot Ligetis Atmospheres förefaller det för mig som om det är den förra som har en vidare spännvidd och långt mycket större djup.

“Sfærernes Musik” hade premiär i Karlsruhe 1921 och den fick ett varmt mottagande. Men när den något senare sattes upp i Berlin fick den kalla handen och förpassades därmed in i skamvrån. Där fick den sitta och ruva till 1968, då den fick upprättelse genom att Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm satte upp den under ledning av Sergiu Comissiona. Året därpå var det dags för dansk premiär, men det gick snett då sopranen fick förhinder. Det skulle gå ytterligare två år innan man gjorde ett nytt försök i Danmark, men då med en reducerad tappning, och alltså inte full orkestering. Först 1980 framfördes den i sin helhet i Danmark.

Men Rued Langgaard har bidragit med så många fler verk än “Sfærernes Musik”. Han tonsatte runt 400 verk, varav sexton var symfonier samt en opera. Och flera av dessa verk bär spår av ett frisinnat tonspråk inte likt det som skrevs under hans livstid. Måhända var det just hans utanförskap som ledde till den förmågan, men man kan ändå tillstå att det inte är där tonvikten för vår tolkning av hans musik borde ligga.

—

Som illustration får ni några bilder från Helsingborgs konserthus samt först Rued Langgaard själv.

Dagens anteckning – 30 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Man kan ändå tycka att det är lite märkligt att Yggdrasil är – och inte “var”, ty världsträd ställs väl aldrig i preteritum – en ask. Betänk bara att asken är det träd som är sist ut med att fälla ut sina små bladknyten om våren och dessutom förefaller vara först med att få den gula färgen och sedan låta sina löv slokörat dala mot marken. Ganska svagt av ett världsträd kan man tycka.

Men som så ofta med den typen av av generalisering av fakta visar den sig vara något av en myt. Asken släpper sina löv efter första frostnatten och ibland infaller den faktiskt senare än när exempelvis björken tycker det passar sig att klä av sig. Och dessutom är det så att det bara är de äldre askarna som är sena på våren. Unga askträd kan mycket väl få gröna blad mycket tidigt.

Men låt oss återvända till mytologiernas och folktrons värld, ty den är på många sätt mycket mindre komplicerad än vår tillvaro. Det kan nämligen intressera att det inte bara är inom fornnordisk mytologi som asken förekommer och har betydelse. Inom flera olika slaviska traditioner intar asken tydligen en särställning. Såsom exempelvis med en tjeckisk uråldrig föreställning om att den onde tycker särskilt illa om asken, och därför inte låter blixten slå ner i den. Av den anledningen finns det en uppfattning att det är ett säkert träd att skula under när den slaviske åskguden Perun drar fram över himlen. Även inom polsk folktro förekommer askträdet som anses bland annat kunna skydda boskap. Därav plockar man askkvistar och sticker in dessa i väggarna till ladugårdarna under natten Kupała, en natt då många onda andar sägs vara i farten.

Å andra sidan vet jag inte om dessa seder är så utbredda nuförtiden. Måhända har askens magiska kraft falnat i vår samtid. Men dess gula löv är varje år något av en särdeles fager fägring att skåda, vilket väl också är en sorts magi.

Dagens anteckning – 29 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Om man tillhör den lilla skara som känner sig nödd och tvungen att bevista olika framföranden av konstmusik, kan man understundom sucka tungt över alla da capo på program som man förväntas trakta efter. Ty sakförhållanden är som sådana att de flesta säsongsprogram innehåller samma verk och tonsättare år efter år. Och om man nu väljer att invitera någon sällsynt gäst till programmen landar valet nästan alltid på något nyskrivet. Det verkar vara väldigt få som kommer på tanken att man kan damma av äldre verk som av olika anledningar oförtjänt hamnat i skamvrån.

Jag skulle utan att förta mig alldeles kunna rabbla upp flera sådana verk som jag tycker borde framföras oftare, men eftersom jag just nu är inne i en (för mig helt oväntad) period där jag helst lyssnar på dansk konstmusik, väljer jag därav att lyfta ett sällan framfört verk av en av de danska storheterna, nämligen Niels Gade (1817-1890) och hans underskattade femte symfoni (op 25) från 1852.

Vid en första anblick tycks symfonin vara helt ordinär. Den har fyra satser och en orkestering som inte får en att höja på ögonbrynen. Eller vänta nu, det där sista stämmer ju inte alls. För det är ju orkesteringen som är det som gör den annorlunda. Symfonin har nämligen ett solopiano, som har en slags meningsbärande funktion. Pianot är alltså framträdande, och utgör ofta en slags kärna i symfonins harmonier, men trots det är den inte av det slag som ofta kännetecknar just en pianokonsert.

Symfonin kan därför varken beskrivas som en renodlad symfoni, eller en pianokonsert så som vi lärt oss att de ska låta. Man brukar säga att pianot i denna symfoni har en så kallad obbligato-stämma, med vilket menas att dess stämma är oumbärlig för stycket, trots att det inte är så att allt fokus i symfonin ligger på pianot. Denna teknik förekom under barocken, men därefter hade nästan ingen tonsatt något liknande fram till Gades tid. Faktum är att det inte har skrivits många liknande symfonier efter honom heller.

Vad var det då som fick Gade att plita ner noterna på detta sätt i sitt partitur? Varifrån fick han sin inspiration till att skriva ett så banbrytande verk? Om detta tiger källorna, men månne berodde det på den person som symfonin tillägnades, nämligen hans blivande hustru Emma Sophia Hartmann. Man skulle kunna säga att hon föddes in i musiken. Hennes far var Gades tonsättarkollega J.P.E Hartmann, som precis som Gade, är en av de viktigaste danska tonsättarna.

Men det kan också vara så att symfonins utformning kom sig av Gades vänskap med paret Schumann och Felix Mendelssohn. Gade skulle sedemera efterträda Mendelssohn på posten som chefsdirigent i Leipzig samt var verksam på musikkonservatoriet i samma stad fram till Slesvig-holsteinska kriget bröt ut. De dansk-tyska relationerna blev med det kriget mycket frostiga, vilket ledde till att Gade tvingades flytta hem till Danmark. Men det skulle också drabba honom när han besökte Leipzig några år efter kriget för att framföra sin femte symfoni. Initialt var reaktionerna positiva, men symfonin fick därefter inte några varmare recensioner i pressen. Den var helt enkelt för dansk, enär Gade var dansk. Det är också möjligt att den gick ett liknande öde till mötes i Danmark, men då för att den var för tysk. Ty tonspråket bär samma sinnelag som går att finna hos paret Schumann och Mendelssohn.

Och inte heller förde symfonin någon lycka med sig till dess inspirationskälla Emma Sophia. Hon skulle tragiskt nog gå bort i barnsäng bara tre år efter att Gades symfoni hade sin premiär.

Men trots dessa olyckor som förföljt symfonin är det ett underbart levande stycke musik, med ungdomlig entusiasm och fräschör, som vackert bryts av i den mer melankoliska andra satsen. Med andra ord väl värd att lyssna på, samt sättas upp lite oftare.

Dagens anteckning – 28 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Väl uppe på berget kan jag låta min blick följa beskidernas inbjudande bergsryggar. Genom diset ser jag hur deras kullar löper upp och ner, och mjukt flätar in sina fysionomier i varandra. En vårtbjörk släpper elegant ut sina grenar och skapar på så sätt en smakfull inramning av vyn.

Man får något av ett fågelperspektiv på tillvaron när man befinner sig här. Som om tanken enklare flyger över de olika bekymmer och orosmoln som hör vardagen till. Kullen jag befinner mig på är också uppkallad efter ett visst sorts fågelsläkte, nämligen den lille mesen, och kallas därför Sikornik. Mesarna är onekligen små, och det är också därför de kallas för mesar. Ordet kan, enligt SAOL, komma från det flamländska “mijsel” som betyder “smula” eller “liten bit”.

Här är det också tätt mellan dessa små mesar, och deras vana trogen kniper de inte näbb. Från buskarna och träden hörs ett och annat karaktäristiskt “sisisi” från någon talträngd blåmes. Vilken förvisso kan vara lite svårt att skilja från stjärtmesens lite mer utdragna betoning av “sii-sii-sii”. En talgoxe har ett och annat att säga om saken och stämmer upp i ett mer högljutt “tjitt”.

Överhuvudtaget tillhör mesar bland de mest snacksaliga av våra fåglar. Faktum är att de kommunicerar om precis allt. “Nu sitter jag här”, “nu äter jag här”, “flytta på dig det är min gren”, “nu flyger jag”, “vem är det?”, “en katt, en katt, en katt”, “vad har vi här? vad har vi där?, “var har du varit?”, “är det du nu igen?”. Ja, så håller de på.

De verkar till och med tala i sömnen, för det inte ovanligt att man i natten kan höra någon av dem utbrista “tjitt”, eller “sisi” eller liknande. Det är nästan så man kan tro att talesättet “liten på jorden, stor i orden” syftar mesarna. För de är egentligen bara tysta om det uppstår en hotfull situation. Annars pladdrar de på.

Vid närmare eftertanke är det inte omöjligt att man var en mes i sitt förra liv.