viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Precis som det stod i programmet till kvällens framförande av Antonín Dvořáks (1841-1904) requiem (i b-moll op 89, från 1890) så är hösten en årstid för reflektion och en gnutta melankoli. Och nog förstärks den förnimmelsen av lövens höstfärger och oundvikliga nedstigande till marken. Likaså bidrar alla requiem som framförs under allhelgona till att dessa sinnesstämningar befästs.

Men Dvořáks requiem är en lite annorlunda skapelse i en jämförelse med mer kända requiem, så som Verdis eller Mozarts, där den sorg som gestaltas ofta präglas av förtvivlan och bedrövelse. Dvořák la istället betoningen på eftertanke och kontemplation, och genom tonerna uppstår också stunder av ljus och förtröstan. Man skulle ändå kunna vänta sig att höra en mer bottenlös sorg i Dvořáks requiem. Han var trots allt en djupt troende katolik, men han valde alltså att klä sitt verk i en mer filosofisk och inåtvänd skrud.

Dvořák bar inte heller på någon djup sorg när han skrev sitt requiem. Det var helt enkelt ett beställningsverk, och byggde sålunda inte på att han under arbetets gång kände behov av att kreera ett verk som levandegjorde en personlig smärta. Hans liv under tiden för requiemets tillkomst kan till och med betecknas som en mycket lycklig period, både i karriären och i familjelivet. Kanske är det därför som han kunde ta ett steg tillbaka och betrakta sorg lite som en utomstående. Därav finner vi inte de där förväntade smärtsamma färgklangerna som ofta återfinns i andra requiem.

Dvořáks requiem är skrivet för fullstor kör, och en välfylld orkester som ger möjlighet att njuta av solon av det lite ovanligare slaget, såsom ett mycket stämningsfullt solo av trombon tillsammans med kören, och basklarinett samt engelskt horn tillsammans med mezzosopranen. Överhuvudtaget ligger de största förtjänsterna med tonsättningen ligger just i hanteringen av trä- samt bleckblås.

Och genom dessa stämmor erfar vi åhörare ikväll också de största välbehagen. Samtidigt som detta sker i ett ypperligt samspel med det viktiga stråket, som trots allt ofta styr klangfärgen.

Under kvällens konsert kunde vi åhörare njuta av en fulländad interaktion mellan de olika stämmorna. Vilket visserligen inte bara gäller kvällens konsert, utan praktiskt taget varje konsert med Krakóws filharmoniska orkester, som har ypperligt duktiga musiker i alla stämmor.

Dagens anteckning – 30 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Som utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.

Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.

I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.

Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.

I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.

Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.

När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.

Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.

—

Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.

Dagens anteckning – 29 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Från ett kornigt fotografi blickar en kvinna med lite barsk uppsyn mot mig. Trots att hennes ögon inte går att urskilja förefaller de bära på en självsäkerhet som bara personer med särdeles stark karaktär besitter. Och nog var hon en kvinna som visste vad hon ville. Ida Thoresen, som hon hette, föddes i Göteborg år 1863. Fadern hade invandrat från Norge och mamman kom från Storbritannien, och släkten var spridd över hela Europa. Det här gjorde att Ida som barn ofta var på resande fot när familjen skulle besöka olika delar av deras stora släkt. Resandet var också något som följde Ida genom hela livet.

Som alla unga närde Ida en dröm om sin framtid. I hennes fall var det drömmen om att bli en beryktad sångerska. Därav packade hon som ung kvinna sin väska för att resa till Tyskland och Italien så hon kunde studera sång för de bästa lärarna. Men efter några års studier visade det sig att hennes röst inte alls skulle klara en sådan påfrestning som sångerskeyrket krävde, och hon fick därför som 30-åring tänka om och staka ut en ny väg mot yrkeslivet. Det är lite oklart hur det gick till, men på något sätt halkade hon in på modellering, och det skulle komma att bli hennes värv.

Under studietiden kom Ida också att möta den nio år yngre målarinnan och adelskvinnan Elisabet Barnekow från Sörby i Skåne. Elisabeth skulle bli Idas trogna följeslagare och livskamrat. De två bodde under flera år tillsammans i Paris, där de också studerade måleri och skulptur. Men de trivdes inte i de konstnärliga miljöerna som förstås dominerades av män. Av den anledningen hyrde de en egen ateljé där de slapp lektioner som kroki eller anatomi, som de inte alls var särskilt förtjusta i.

Genom ett arv efter sin far var Ida ekonomiskt oberoende. Hon behövde därför inte söka vägar till försörjning och kunde välja mellan olika uppdrag. Enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon ska Ida också ha sett som sin uppgift att sörja för att skydda Elisabeths bräckliga hälsa. Sålunda bodde de på somrarna utanför Göteborg medan de under större delen av året skulle vistas i södra Europa.

De två livskamraterna hade dock alltid en stark koppling till Sverige och efter att Ida hade varit med och bildat Föreningen Svenska konstnärinnor år 1910, skulle Stockholm bli en hemvist för de två. Det var också i Stockholm som Ida skulle sluta sina dagar på denna dag för 89 år sedan. Elisabeth överlevde henne med blott fem år. Man skulle kunna säga att de två är fortfarande tillsammans, då de ligger begravda i Sörby i Skåne.

Ida Thoresens produktion är förhållandevis stor och hon ska ha åstadkommit runt 100 skulpturer, som i huvudsak består av byster av hennes uppdragsgivare. Bland de mest kända skulpturerna finns en byst av Enköpingsläkaren Ernst Westerlund. Men hon skulle också modellera en byst av Elisabeth som idag finns att beskåda på Nationalmuseet i Stockholm.

Bysten av Elisabeth
https://www.facebook.com/share/1BmPSkJehk/
En källa:
https://skbl.se/sv/artikel/IdaThoresen

Dagens anteckning – 28 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

I Wisława Szymborska-parken i Kraków är träden klädda i höstens skrud. Deras färgglada huvuden brinner i gult och rött. Men även bland buskarna vågar några djärva blommor sig på lite färg och deras kronblad spretar ivrigt. De enda blommor som mig veterligen blommar så här års är höstaster, men längre än så sträcker sig dessvärre inte mina, milt uttryckt, obetydliga kunskaper om botanik. Men vid närmare granskning visar det sig att alstern som blommar som om det ännu vore sommar, egentligen hör hemma i det stora Äpplet, och kallas sålunda New York-aster.

På latin heter den Symphyotrichum novi-belgii, och namnet indikerar att den faktiskt inte alltid har kommit från “New York”. En gång i tiden växte den nämligen på en plats som kallades Novum Belgium, eller Nya Nederländerna. Ja, det var som bekant så kustremsan kring dagens New York kallades för ungefär 400 år sedan. Området togs vid denna tid i besittning Nederländerna, men på dess södra flank dök en liten koloni upp vid namn Nova Svecia, ja, alltså Nya Sverige.

Den svenska kolonin grundades 1638, vilket ger att dess tillkomst skedde blott arton år efter att de första kolonisatörerna anlänt med skeppet Mayflower. Men de svenska planerna på en koloni i den nya världen hade dock fötts långt tidigare, och det tog sammantaget femton år att planera överfarten över Atlanten. Bland annat ville man undvika att Nederländerna skulle hinna före och sätta ner sina bopålar längs med hela kusten.

Den svenska delegationen lämnade Europa i november 1637 och anlände först i mars året därpå. När man väl hade lagt för ankar vid den nordamerikanska kusten, började jakten på ett område som man kunde utropa som Nya Sverige. Man for längs Delawarefloden och lyckades göra ett avtal med Lenapefolket som bebodde området.

Svenskarna ville förstås sätta sin prägel på området, så man såg till att pryda trakten med lite svenska namn. Bland annat uppkallades det första fortet efter dåvarande drottningen, nämligen Kristina. Andra platser fick stoltsera med ortsnamn som Finland, Torne, Sveaborg, Nya Vasa och till och med Mölndal. Där ser man!

Enligt källor ska relationen ha varit god mellan svenskarna och Lenapefolket, men det är väl rimligt att anta att svenskarna hade något av ett tolkningsföreträde när det ankom på vad som var “en god relation”. Vad som det däremot inte råder något tvivel om var att de båda hade problem med de nederländska bosättningarna, som ville ta kontroll över hela området. Den svenska kolonin fick till slut kasta in handduken för Nederländerna, men den höll ändå ut i hela 17 år.

Och ponera nu att svenskarna inte hade gett upp sin koloni, vad skulle då pigga astern bland buskarna i Wisława Szymborska-parken i Kraków kallas för? Kanske skulle den helt enkelt lystrat till namnet Symphyotrichum novi-svecii, eller måhända Symphyotrichum novi-möndali.

Dagens anteckning – 27 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det första jag ser varje morgon är en kvinna med långt blont hår. Hon sitter framför spegeln, och håller upp håret, som för att reda ut en tova. Men om det hon gör lär jag aldrig få veta, ty kvinnan jag ser finns i Isaac Grünewalds målning “Det blå köket” från 1917. Jag kan nu blott gissa vem hon är som sitter där framför spegeln och försöker reda ut sitt hår, men min slutsats är att det är rimligt att tro att det är den svenska konstnärinnan Sigrid Hjertén, som föddes idag för exakt 141 år sedan. Sex år tidigare hade hon nämligen ingått äktenskap med nämnde Isaac Grünewald och tillsammans skulle de revolutionera den svenska konsten.

Men det anade nog ingen i hennes barndomshem i Sundsvall. Faktum är att hon var en ganska ordinär flicka ur medelklassen, som hölls förhållandevis hårt. Men sorgen drabbade henne tidigt då hon blev moderslös som tvååring. Fadern gifte om sig med systern till en arkitekt. Under sin skoltid skulle Sigrid främst visa intresse för praktiska sysslor, såsom bland annat ekonomi. Men genom brodern till hennes styvmor väcktes intresset för inredningsdetaljer och hantverk och han skulle också uppmuntra henne att söka in på Konstfacks textiljlinje.

Första gången Sigrid Hjerten och Isaac Grünewalds vägar korsades var när hon medverkade på en konstindustriutställning. Hon bidrog med tre väggbonader, kuddar och dukar. Källorna är förtegna om vad de två konstnärerna sa till varandra, men det är troligt att det var då deras relation inleddes. Strax därpå åkte Sigrid till Frankrike och studerade måleri för bland annat Matisse, som ska ha uttryckt stor beundran för hennes unika sinne för färg. Det är också möjligt att det var genom hennes kunskap om textilier som gav henne det unika sättet att hantera färger och former.

1911 gifte sig alltså Sigrid med Isaac, men de var i mångt och mycket kollegor lika mycket som ett äkta par. Året efter giftermålet skulle de båda ställa ut på Liljevalchs med konstnärsgruppen De åtta, som Isaac och hade initierad. Utställningen skulle mötas av våldsam kritik och det var särskilt mot Isaac Grünewald som kritiken riktades. Han ansågs vara för ytlig och affärsmässigt. Sigrids konstverk avfärdades som rena idiotin. Men paret ville inte ge sig, utan skulle genom åren ställa ut tillsammans 106 gånger och deras formspråk skulle som sagt förändra den svenska konsten.

Mycket har skrivits om parets relation och det finns de som menar att Grünewald kopierade Hjertens uttrycksformer och sätt att hantera färger. Med andra ord klassisk antisemitism, som utgår från att judar inte har förmågan att skapa egna konstnärliga uttryck. Det finns även de som menar att Isaac skulle ha drivit Sigrid till den galenskap som också skulle vara en bidragande orsak till hennes död år 1948. Sigrid Hjerten led av återkommande depressioner och schizofreni, men dessa bottnade nog snarare i att ha blivit moderslös som tvååring, än i äktenskapet med Isaac. Senare forskning har också visat att Isaac månade om Sigrid och att det på många sätt var hon som var den starka i relationen.

Hur det än förhåller sig med detta är det svårt att tänka sig den ena utan den andra. Sigrid och Isaac sitter ihop, så också i nedanstående målning “Ateljéinteriör” av Hjerten från 1916, där hon har avbildat sig själv mellan Isaac och konstnären Einar Jolin. Nils Dardel syns i förgrunden, samt Sigrid och Isaacs son Iván. Men vem den mörka och mystiska kvinnan i förgrunden är, vet ingen. Kanske Sigrids alter ego?

Dagens anteckning – 26 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

På en nästan svart himmel hänger den där, i all sin enslighet, och blickar ner något förstulet mot jordskorpan. Dess bleka anletsdrag kastar ut anemiska strålar över nejden. Men på Wisła tycks strålarna färdas längre, och månens fysionomi, ty det är den som avhandlas här, förvandlas på flodens yta till ett långt och böljande grått hår. Månen, så mytomspunnen, besjungen och diktad som ingen annan, vad finns det att förtälja om dig? Du, som fått ge namn åt allehanda galenskap, som mångalen hos oss, eller lunatic i engelskan. Du, som är så fruktad, men som vissa tycks spana längtansfullt mot.

Men månen är ju inte heller bara en måne, utan har även fått ge namn åt månad, och i ukrainskan återfinns samma tankegång, där misats’ (Мі́сяць) betyder både måne och månad. Men inte alla färdas i samma associationsbanor. I Polen kallar man nämligen månen för księżyc, vilket kan förklaras enligt en polsk krånglighet som inte är alldeles uppenbar för oss andra. Enligt en trovärdig källa ska księżyc betyda “son till en prins”. Ordet kan nämligen härledas från ordet för prins, som på polska är ksiądz, och sålunda blir innebörden av księżyc alltså sonen till denne prins. Men nu kan man med viss rätt fråga sig varifrån prinsen kommer, och faktum är att på den frågan verkar det inte finnas något svar. Den enda förklaringen som anges är att man tidigare kallade nymåne för księżyc och att månen fått bära detta namn oavsett fas. Se där, ett praktexempel på varför polskan är ett egensinnigt och förhoppningsvis svårt språk.

Men mest det obegriplig namnet på månen bland de språk som återfinns i vår närhet går nog ändå att finna i finskan och estniskan. Kuu heter månen på dessa två språk. Varför det förhåller sig så verkar man inte alls ha något svar på, frånsett att man har slagit fast att månen har kallats så av dessa folk i flera tusentals år. Ett urord i dess rätta bemärkelse, med andra ord.

Dagens anteckning – 25 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

—

Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.