viewpoint-east.org

Det torde finnas många ting och företeelser vilka betraktas som genuint skånska, såsom exempelvis dialekten, slätterna, pilträden vid vägarna eller varför inte spettekaka. Men gemensamt för dessa olika omständigheter är ändå att de även går att finna på andra platser. Det gäller dock inte kaffegrottorna. Källor anger nämligen att dessa är något som praktiskt taget blott återfinns i Skåne, och då särskilt i den östra delen av landskapet. Deras storhetstid anses vara under senare hälften av 1800-talet, men långt in på 1900-talet var de i ropet.

Med vad är då en kaffegrotta? Jo, det är ett runt bersåliknande tingest som har byggts upp av stenar. Grottorna är ofta nedsänkta i marken, med murar som kan sträcka ungefär en meter upp över marknivån. De finare kaffegrottorna var ofta omsorgsfullt konstruerade och de som utformade dem sökte gärna reda på de vackraste stenarna de kunde hitta i trakten. De som anlade dessa stenlagda bersåer var främst bemedlade bönder på Österlen, men kaffegrottorna fanns givetvis även på andra platser.

Såsom exempelvis vid stationshuset Skälderhus i utkanten av Munka Ljungby, där pyttebanan en gång i tiden löpte mellan Ängelholm och Klippan, alltså på behörigt avstånd från Österlen. Under några år vid förra seklets första decennier arbetade min mormors far, Jakob Steén, som stationsföreståndare på Skälderhus. Han inte bara arbetade på stationen utan bodde även i huset tillsammans med hustrun Augusta. Och i det som en gång var trädgården finns än idag en riktig kaffegrotta, nedsänkt i marken som sig bör och med ytterst intressanta stenar. Det är dock oklart om grottan tillkom före eller under Jakobs och Augustas tid. Men något som jag vet är att den användes flitigt av familjen och har sålunda fått en hart när mytologisk betydelse i vår familjs berättelse.

“Vad säger ni om temperaturen?” frågar jag den äldre kvinnan och den unga flickan som står i Laxtrappan med vatten upp till bröstet. “Tolv-tretton grader sådär”, säger kvinnan på den omisskännliga dialekt som talas här i Munka Ljungby. Flickan sätter på sig sina rosa simglasögon och tar en skutt ner mot botten i trappan. Forsen öronbedövande dån dränker det mesta, men släpper ändå fram flickans förtjusta skratt när hon åter kommer upp till ytan.

Jag ryser till, och drar snabbt slutsatsen att vissa bad kan man faktiskt ångra. Men det är sant, de två i trappbassängen ser ändå lite ut som två glada laxar. Och månne är de också de enda laxar som plaskar i trapporna, ty några andra med fenor och gälar syns inte till.

På platsen för laxtrapporna byggdes år 1767 en mölla, kallad Nya Möllan. Möllan brann ner ungefär 100 år senare, men snart byggdes den upp igen och såldes till en viss C.L. Berglund. Han är egentligen mest känd för ett kanalbygge, som dessvärre aldrig kom i bruk. Kanalen kallades förresten Rysskanalen i folkmun, vilket torde ha refererat till att Berglund var bördig från Riga, som då låg i Tsarryssland. I början av 1900-talet köptes Nya Möllan upp av ägaren till en annan mölla och fram till mitten av 1900-talet var här både en mjölkvarn samt ett sågverk i bruk.

Landskapet här omkring präglas av jordbruk, men runt omkring Laxtrappan fanns det tidigare ljunghedar. Det är i alla fall vad namnet Ljungby säger oss. Själva Munka i Munka Ljungby kommer sig faktiskt av att munkar från Herrevadskloster slog sig ned på platsen på 1100-talet, och det var just forsen med tillhörande fall som lockade dem dit. Munkarna byggde ut ett av fallen samt anlade den första möllan en bit från Laxtrappan. De skulle också bygga en stenkyrka i byn, som man tror kan ha ersatt en mindre träkyrka. Kyrkan i Munka Ljungby står kvar än idag, och på dess kyrkogård ligger min mormors föräldrar, Jakob och Augusta Steén, samt hennes mormor Petronella begravda.

(Kyrkan syns i bakgrunden till dagens höjdpunkt, nämligen en fika på Centrum konditoriet i Munka Ljungby.)

Längst ut på piren i Mölle står hamninloppets fyr och kastar gröna och röda skuggor med sin fyrlykta. Nattetid ledsagar den sjöfarare in i hamnen, eller från att komma för nära land. Men dagtid kan den alltså förnöjt leka med olika färgspel på pirens stenläggning.

Mölle fyr är inte särskilt omtalad i trakten, då dess gigantiska större släkting på Kullens topp helt stjäl all uppmärksamhet. Men trots det har Mölle fyr en aktningsvärd ålder. Den placerades nämligen här redan 1881, men det är väl rimligt att anta att det sedan tidigare hade funnits någon slags fyr på platsen. Ty fyrar har sedan urminnes tider gått vid vår sida.

Redan under forntiden tände vi eldar för att vägleda sjöfarare på de mörka haven. Tekniken utvecklades och under medeltiden skulle man konstruera ställningar på vilka man fäste metallkorgar som man kunde elda i. En av de första av detta slag i Skåne lär ha placerats på Falsterbo på 1230-talet, men då ingick Skåne som bekant i det danska kungariket. Under 1600-talet kom så de stenbyggda fyrarna och bland de första var den som står uppe på Kullaberg.

Det är inte bara Skånes första fyr som har danskt påbrå, utan även självaste Mölle beskrevs för första gången av danska källor. 1491 kallades samhället Myllæ och ungefär hundra år senare dyker den upp med namnet Mölle leye. Av namnet kan man anta att här kan det ha funnits både en mölla, eller kvarn, samt att det var ett fiskeläge. Man har dock inte lyckats få någon reda i om vilket slags kvarn det kan ha rört sig om, men det är inte otänkbart att det kan ha rört sig om en vattenkvarn som låg i den bäck som tidigare rann genom Mölle.

Själva hamnen tillkom under 1750-talet och det var traktens bönder och fiskare som byggde den. Kanske var hamnens tillblivelse också en av orsakerna till att samhället växte under 1800-talet och strax efter att fyren invigdes var det 120 hushåll i Mölle. 1890 skulle dock en förödande brand ödelägga hela byn, och när man byggde upp Mölle igen beslöt man att bygga mer brandsäkra hus av sten samt anlägga bredare gator för att förhindra att en brand skulle kunna sluka hela byn.

Men då hade Mölle redan blivit en beryktad badort som lockade badgäster från både när och fjärran. Samhällets skepnad skulle med det helt förändras. Vilket är, som ni nog också förstår, en helt annan historia.