Dagens anteckning – 10 oktober 2026
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Gustav Mahler, Konserter i Kraków
När Gustav Mahler (ja, nu är jag där igen) skrev sången “Liebst du um Schönheit” (ungefär “Om du älskar för skönhet”) var han upp över öronen förälskad i Alma Schindler. Sången var en kärleksförklaring och en mycket privat sådan, vilket gjorde att han aldrig skulle orkestrera den. Trots det brukar den framföras med hans fyra sånger kallade Rückert-lieder (från 1901-1902) i orkestrering av Max Pullman. Tillkomsten för de fyra andra sångerna präglades däremot med största sannolikhet av det faktum att Mahler dessförinnan med nöd och näppe hade överlevt en våldsam hemorrojdblödning. De fem sångerna har därför mycket olika utgångspunkter, men de framförs alltså ofta tillsammans. Orsaken till det går att finna i att alla sångerna utgår från dikter av poeten Friedrich Rückert.
När de fyra sångerna, alltså utan den till Alma, framfördes första gången, fick de ett gott mottagande, men skulle senare överskuggas helt av andra tonsättningar där Mahler utgick från Rückert, såsom Des Knaben Wunderhorn och Kindertotenlieder.
Rückert-lieder är ingen sångcykel i traditionell mening. De är inte sammanfogade i ett bestämt narrativ. Man kan därför framföra dem i vilken ordning man än behagar, och i mitt tycke var det utmärkt val att under kvällens konsert sätta den minst intressanta sången, som är “Liebst du um Schönheit”, först. Då har man den avklarad och kan gå vidare till nästa. Ikväll placerades de två vackraste sångerna i mitten respektive i slutet. Den tredje sången var sålunda den suggestiva och gripande “Um Mittnacht” (Vid midnatt) som vid uruppförandet var den sista sången. Betoningen i stycket ligger på samspelet mellan sången, som ikväll framfördes av den fenomenala mezzosopranen Ester Pavlu, samt trä- och bleckblås. I samspelet mellan dem lösgör sig en kamp mellan ljuset och mörkret, som avslutas med en acceptans för ovissheten i livet. Ikväll avslutades Rückert-lieder med sången “Ich bin det Welt abhanden gekommen” (“Jag är förlorad för världen”) som också är den vackraste av sångerna. Här träder i mina öron också ett orientalisk tema fram, särskilt i den underbara avslutningen med ett solo av engelskt horn (förövrigt ett nytt favoritinstrument).
Konserten inleddes emellertid av den av Mahler själv borttagna andra satsen i hans första symfoni. Blumine (Blommor) som den kallas, är ett åtta minuter långt stycke som därför oftast framförs som ett eget stycke. Det är oklart varför Mahler lyfte ut satsen. Vissa källor anger att det kan ha berott på att dess tonart var för lik de omkringliggande satserna. Andra källor menar istället att det kan ha berott på att satsen fick hård kritik av vissa recensenter, där någon till och med kallade den för trivial. Med andra ord vet vi inte anledningen till varför Mahler lyfte ut satsen, men jag vågar hävda att den först angivna anledningen låter troligast. Mahler lät sig förhållandevis sällan styras av andras omdömen om hans musik. Blumine gör sig också fint som eget stycke, och under kvällens konsert alltså som en slags ouvertyr.
Som avslutning på kvällens konsert fick vi höra ett av orkestern mycket inkännande framförande av Jean Sibelius sjunde symfoni. Framförandet förstärktes av dirigenten Sascha Goetzels energi och uttrycksfulla ledsagning, där betoningen förefaller ligga på musikens kraft, och inte lika mycket på olika teknikaliteter. Det var också därför som det var lätt att bli engagerad i den sjunde symfonin, trots att jag känner den dåligt. Jag blev till och med fångad av den anslutande Finlandia, av samma tonsättare, som annars faktiskt brukar lämna mig helt oberörd.





















