• Dagens anteckning – 3 november 2026

    Dagens anteckning – 3 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Hon står och tittar med drömsk blick på den passare som hon håller i sin ena hand. Det är oklart vilket avstånd hon vill mäta. I sin andra hand håller hon ett hoprullat pappersark. Är det måhända en karta hon håller i, och hon tänkt sig att mäta ut stegen med sin passare till en annan husvägg, långt från den där hon är fjättrad vid sedan årtionden.

    Men man kan ändå fråga sig varför, ty det förefaller ju som om hon redan befinner sig i ett slags paradis. Där blommornas klockor som vittnar om en annan slags tillvaro, lite vackrare än vår. Och bakom henne syns en fågel av okänd och exotisk art ta sin tillflykt mot nya höjder. Dess näbb ger intrycket av att vara vass som en synål, medan vingarna är krusiga som en hovdams underkjol.

    Och vid den drömska kvinnans fötter syns vattnet fåra sig i välartade böljor, på pricken lika, med ett exakt avstånd från varandra. Genom böljornas glesa bestånd tittar en fisk upp, med blicken fäst vid kvinnans tår. Har den månne tänkt sig en munsbit? Kanske är det inte så konstigt ändå att kvinnan tänkt sig att ta till flykten från sin husvägg.

    Men ponera nu att allt detta helt uppåt väggarna. Och att det till äventyrs inte är en karta hon håller i sin hand. Hon har kanske inte tänkt att mäta stegen för sin flykt, utan är i stadd att rita ett hus med sin passare.

    Eller så har hon redan fullbordat sitt verk, törrhända är det också huset jag står vid.


  • Dagens anteckning – 2 november 2026

    Dagens anteckning – 2 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    “Ska ni till rum 6”, frågar den oklanderligt klädda mannen med en korrekt bakåtkammad frisyr. “Nej, vi ska till rum 3”, svarar kvinnan vid min sida, som av vänlighet valt att föra min talan. “Och det ska också de andra här”, forsätter hon och pekar mot den långa raden av väntande som sitter på stolar, som om vi vore nålade mot väggen. “Jaha”, säger mannen och ser lite lättad ut, när han förstår att inte alla väntande önskar stå, eller snarare sitta, före honom i kön.

    Tystnaden bereder åt ut sig. Blott den låga, men ack så enerverande, skalmusiken i högtalarna maler på.

    Mannen fingrar lite på sitt papper han håller i handen. Man kan tydligt se att han vill fråga något mer, men något hindrar honom. Men så tar han mod till sig, och frågar taleskvinnan vid min sida om det möjligen är rum 6 vi sitter utanför. Jodå, det där är rum 6, intygar hon genom att nicka mot dörren. Han ser återigen lättad ut, men det är som han har ytterligare en fråga.

    Men jag lyckas inte längre hålla koncentrationen på mannens frågestund och gör som alla andra i kön, tittar på papperet som jag håller i min hand. Jag har nämligen ett liknande papper som den frågvisa mannen, och som taleskvinnan vid min sida. På min andra sida sitter en annan man. Han är inte lika frågvis, men har desto fler papper i sina händer. Fyra räknar jag till att det är. Och på en liten post-it-lapp står hela fyra olika siffror uppräknade i en prydlig lodrätt rad. 3, 8 och så två till lite längre upp i sifferorningen. Han ska med andra ord besöka flera rum. Med jämna mellanrum bläddrar han genom sina papper, för att intyga sig om något. Sedan låta han sig tillbaka. Men vips är han tillbaka i bläddrandet.

    Jag känner mig plötsligt mycket tacksam över att jag bara har två papper i min hand, ett som är remissen från mitt jobb som säger att jag måste göra en periodisk hälsokontroll, och ett papper där jag kryssat i rutor som säger att jag inte tror mig ha några allvarliga sjukdomar. Och ska jag bara besöka två rum.

    Den frågvisa mannen avbryter mina tankebanor, som egentligen bara hoppar hit och dit, med frågan “skulle frun kunna säga vad det står på skylten vid rum 6?”. Taleskvinnan, som tydligen tycker om att vara hjälpsam, läser upp vad som står med stora bokstäver på skylten vid rum 6. “Det är ögonläkaren”, svarar hon, och fortsätter med att läsa upp namnet på läkaren samt vilka tider denna ska befinna sig på mottagningen. Bokstäverna är inte alls små, snarare tvärtom. Mannen måste verkligen se mycket dåligt. “Åh, vad bra. Då har jag hamnat vid rätt rum”, säger mannen, nu oerhört belåtet, och ser nu helt lugn ut. Även taleskvinnan ser lugn ut, kanske av bara tanken på att hjälpa någon så behövande som mannen med sin kraftigt försvagade syn.

    Men nu börjar det röra på sig. Mannen med alla remisserna kommer ut ur rum 3 och ser lite lättad ut, antagligen över att ett av alla rum han ska besöka är avklarat.

    Och då visar det sig vara min tur.

    Dessa periodiska hälsokontroller är inget jag trängtar efter, men som alla som arbetar i Polen måste även jag underkasta mig dessa undersökningar. Remissen utformas beroende på vilken syssla man har, och vissa sysslor kräver större undersökningar. Andra, som i mitt fall, kräver långt mindre undersökningar.

    Nåväl, mätningen av mitt blodtryck, vägningen, längdmätning och synkontroll går i rödaste rappet. Och innan jag vet ordet av är jag hos läkare nummer två, som lyssnar på mina lungor och hjärta, samtidigt som han med uppsluppen min berättar att han son precis hade varit i Göteborg. Det visade sig till sonens förvåning vara en mycket trevlig stad. Ryktena om att staden vore så farlig kom helt på skam, säger läkaren. Jag höjer ett förvånat ögonbryn. Göteborg? Farlig? Men vi hinner inte utreda denna fråga, ty läkaren ögnar nu igenom min remiss. Stämplar med eftertryck ett dokument som säger att jag är arbetsför. Sådär som en arbetshäst ungefär. Och jag traskar, eller kanske travar, lättad ut från hans mottagning.

    Utanför sitter nu nya, lika oroliga, ansikten och väntar utanför rum 3. Men vid dörren till rum 6 är det tomt. Mannen med den svaga synen har med andra ord redan fått hjälp.

    —

    Eftersom jag var lite nervös idag hade jag inte sinnesnärvaro att fotografera, så ni kan studera dessa fångade glimtar av Kraków.


  • Dagens anteckning – 1 november 2026

    Dagens anteckning – 1 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuterLåt oss återvända till skulptören Ida Thoresen, som jag skrev om den 29 oktober, och hennes hyllningsskulptur till “Enköpingsdoktorn” Ernst Otto Theodor Westerlund (1839-1924), ty det visade sig nämligen att en gnutta av hans livsverk går att finna i mitt hem. Dr Westerlunds blomma, eller rosengeranium, har sedan ett ovisst antal år stått i mina fönster. Ja, det är nu inte samma planta som följt mig, men på något sätt har jag alltid lyckats nosa upp ett nytt exemplar för att ställa i mitt fönster.

    Ernst Otto Theodor föddes i Öregrund, strax utanför Uppsala, som son till kyrkoherden i trakten, och han var nummer fyra i den femhövdade barnaskaran. Nio år gamla skickades Ernst till Uppsala för att studera vid Katedralskolan, men när han var 15 år gammal gick hans far bort och Ernst och den äldre brodern fick överta ansvaret för att försörja familjen. Det hindrade dock inte Ernst från att studera vidare; fem år senare avlade han studentexamen och ytterligare fyra år därefter hade han fullbordade kandidatexamen i medicin för att sedan fortsätta med licentiatexamen. Hans specialområde var gynekologi, men det var inom ett helt annat fält han skulle röna stor uppmärksamhet.

    År 1867 tog Ernst Westerlund över tjänsten som stadsläkare i Enköping. Han var då inte ens fyllda 30 år, vilket tydligen var ungt i sammanhanget. Det är oklart när han började intressera sig för psykiska sjukdomar, men det var i rollen som nervläkare han skulle bli vida känd. Patienter från Nordens alla länder och praktiskt taget hela Europa kom för att besöka den beryktade nervläkaren i Enköping. Han blev så känd och efterfrågad att han blev tvungen att sluta som stadsläkare.

    Vad var det som gjorde honom eftertraktad? Jo, Dr Westerlund skulle bland annat utveckla en särskild typ av matris för sina patienter. De fick i uppdrag att följa hans schema till punkt och pricka. Inledningsvis skulle de antagligen gödas eller utsättas för en avmagrungskur. De fick också ofta i uppdrag om att vistas ute i det fria och att till exempel gå på turer i fjällen. Han talade dessutom alltid i vi-form, vilket gav patienterna en känsla av att han var delaktig i själva sjukdomsförloppet. “Vi går upp tidigt på morgonen och sedan äter vi franskbröd, dricker en kopp te, innan vi tar en promenad”. Ja, så kunde det låta.

    Han hade också synpunkter på hemmiljön där det skulle vara luftigt och det är här som dr Westerlunds blomma kommer in. Han menade nämligen att blomman kunde rena luften samt att dess doft kunde lugna de nervsvaga patienterna. Idag vet man att blommor, vare sig de är dr Westerlunds blomma eller någon annan, dessvärre inte nämnvärt påverkar luftkvaliteten inomhus. Men däremot tror man att doften hos dr Westerlunds blomma faktiskt kan ha en lugnande effekt. Dess doft kan liknas lite vid citronmeliss, som även den anses ha en välgörande effekt på en stressad själ.

    Så även om dr Westerlund inte riktigt lyckades slå huvudet på spiken beträffande den blomma som är uppkallad efter honom, så låg det ändå ett litet doftkorn av sanning i vad han påbjöd.

    —

    Dr Westerlunds blomma är den större växten i mitten. Ni ser också Ida Thoresens skulptur av Ernst Westerlund.


    Bildens källa.


  • Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuterPrecis som det stod i programmet till kvällens framförande av Antonín Dvořáks (1841-1904) requiem (i b-moll op 89, från 1890) så är hösten en årstid för reflektion och en gnutta melankoli. Och nog förstärks den förnimmelsen av lövens höstfärger och oundvikliga nedstigande till marken. Likaså bidrar alla requiem som framförs under allhelgona till att dessa sinnesstämningar befästs.

    Men Dvořáks requiem är en lite annorlunda skapelse i en jämförelse med mer kända requiem, så som Verdis eller Mozarts, där den sorg som gestaltas ofta präglas av förtvivlan och bedrövelse. Dvořák la istället betoningen på eftertanke och kontemplation, och genom tonerna uppstår också stunder av ljus och förtröstan. Man skulle ändå kunna vänta sig att höra en mer bottenlös sorg i Dvořáks requiem. Han var trots allt en djupt troende katolik, men han valde alltså att klä sitt verk i en mer filosofisk och inåtvänd skrud.

    Dvořák bar inte heller på någon djup sorg när han skrev sitt requiem. Det var helt enkelt ett beställningsverk, och byggde sålunda inte på att han under arbetets gång kände behov av att kreera ett verk som levandegjorde en personlig smärta. Hans liv under tiden för requiemets tillkomst kan till och med betecknas som en mycket lycklig period, både i karriären och i familjelivet. Kanske är det därför som han kunde ta ett steg tillbaka och betrakta sorg lite som en utomstående. Därav finner vi inte de där förväntade smärtsamma färgklangerna som ofta återfinns i andra requiem.

    Dvořáks requiem är skrivet för fullstor kör, och en välfylld orkester som ger möjlighet att njuta av solon av det lite ovanligare slaget, såsom ett mycket stämningsfullt solo av trombon tillsammans med kören, och basklarinett samt engelskt horn tillsammans med mezzosopranen. Överhuvudtaget ligger de största förtjänsterna med tonsättningen ligger just i hanteringen av trä- samt bleckblås.

    Och genom dessa stämmor erfar vi åhörare ikväll också de största välbehagen. Samtidigt som detta sker i ett ypperligt samspel med det viktiga stråket, som trots allt ofta styr klangfärgen.

    Under kvällens konsert kunde vi åhörare njuta av en fulländad interaktion mellan de olika stämmorna. Vilket visserligen inte bara gäller kvällens konsert, utan praktiskt taget varje konsert med Krakóws filharmoniska orkester, som har ypperligt duktiga musiker i alla stämmor.


  • Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuterSom utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.

    Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.

    I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.

    Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.

    I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.

    Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.

    När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.

    Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.

    —

    Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.


Archives: