Som utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.
Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.
I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.
Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.
I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.
Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.
När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.
Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.
—
Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.
