viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Semester är något som jag måste förhålla mig till från och med idag och en herrans massa dagar fram till slutet av augusti. Med tiden har jag blivit något bättre på att vara ledig än jag var tidigare. Kanske beror det på att jag äntligen förstått att verbet “semestra” inte nödvändigtvis måste vara packat till bredden med aktiviteter, det måste inte heller vara ett fundamentalt misslyckande om man inte blivit gyllenbrun, eller att det regnar under hela semestern.

Man måste inte heller resa någonstans, om man inte vill. Det går till exempel faktiskt nästan lika bra att företa sig en resa i sitt eget inre. Färdas mellan tankarnas olika bergstoppar och stränder. Ludwig van Beethoven var tydligen bra på att helt uppslukas av sina tankar. Plötsligt var han inte närvarande i samtalen eller märkte vad som kunde tänkas pågå omkring honom. Han tog helt enkelt en paus, eller en stunds semester från omgivningen.

Om man nu tycker det är svårt att frikoppla sig från allt på Beethovens vis kan man istället fundera kring ordet semester, som tycks vara något av en svensk missuppfattning. Ordet kommer från latinets “sēmestris” som betyder “sex månader”. Det är därför som den engelskspråkiga världen använder detta ord om läsårets terminer. Nu har ju vi svenskar inte semester i sex månader, så hur kan det då kommit sig att ordet fått betydelsen “att vara ledig” i det svenska språket? Jo, det har att göra med en slags betydelse förskjutning av ordet som går att härleda till 1700-talet. Det var nämligen då som våra militärer under ett halvår kunde få en slags semester från sin tjänstgöring. När vi sedan lagstiftade om den lediga tiden valde man att använda det ord som vi redan då förknippade med ledighet, alltså semester.

Men om man nu inte tycker att det är avkopplande att grunna på ord (en lärare i svenska borde ju kunna ta semester även från ordgrubblerier) så kan man exempelvis ta en fika eller räkna morrhår på en katt. Fast det kan ju vara så att katten inte tolererar att användas som avkopplingsmaterial och fika är ju nästan något som ingår i mitt yrke som lärare i svenska. Så det är kanske bättre att fundera på något oratorium istället. Det är också vad jag funderat på idag under min första semesterdag. Redan på morgonen bestämde jag mig tydligen för att uppehålla mig vid Arnold Schönbergs “Gurre-Lieder” från 1900-1903. Egentligen var det var inte så mycket oratoriet jag funderade på utan snarare alla dessa valthorn Schönberg satt i instrumentationen. Enligt uppgift rör det som om tio valthorn var av fyra av dessa även ska spela wagnertuba. Det sistnämnda instrumentet lät Richard Wagner bygga år 1876, och dess djupa intressanta klang ligger någonstans mellan valthornet och trombonen. I instrumenteringen hittar vi också två engelska horn, men dessa är inte bleckblåsinstrument utan träblås och släkt med oboen. Det engelska hornet har en djupare, och i mitt tycke, mycket vackrare klang än oboen.

Ja, sådant kan man fundera på under den första semesterdagen.


Dagens anteckning – 15 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag cyklar genom staden börjar det regna. Det är små vilsna regndroppar som seglar ner och möter marken. Nästan ljudlöst lägger den sin kropp över markens yta, och låter sig slutligen uppslukas. Snart har droppen förvandlats till näring åt någon annan, och fortsatt sin resa i det ständiga kretsloppet. Det luktar gott, som det gör efter ett vårregn.

Jag är på väg hem från en musikalisk rendezvous, och i mitt inre hör jag ännu tonerna av Arnold Schönbergs “Verklärte Nacht” (op 4) från 1899. Förvandlad natt, skulle det kunna vara i en svensk översättning. Schönberg (1874-1951) skrev stråksextetten efter att han hade träffat sin blivande fru, Mathilde Zemlinsky (som också var syster till hans lärare Alexander von Zemlinsky, som förövrigt under en tid hade en romantisk relation med Alma Schindler, som senare gifte sig med Gustav Mahler). Stycket är mycket känslomässigt och starkt, men det är knappast några ljuva toner som hörs, utan en slags smärtsam åtrå som understundom nästan är outhärdlig.

Kanske kände han på sig att deras relation skulle åsamka dem båda mycket smärta. Mathilde var livlig och viljestark och trots att hon inte var fager enligt normen, blev många män handlöst förälskade i henne. En av dem var den unge konstnären Richard Gerstl, som började umgås med familjen Schönberg 1908. Kärleken mellan Gerstl och Mathilde ledde till att Mathilde lämnade Arnold Schönberg med deras barn. Flykten från familjen gav Mathilde samvetskval och hon återvände till Arnold Schönberg efter några månader med Gerstl. Men Gerstl kände fortsatt åtrå till Mathilde, och efter några ångestfyllda dagar, där han brände många av sina brev och alster, beslöt han sig för att dö för egen hand. Därmed var en sorglig och uppslitande kärleksaffär var över. Men Arnold och Mathilde skulle aldrig bli lyckliga tillsammans igen, och hon dog 1923, blott 46 år gammal.

(Övriga verk som framfördes var Mieczysław Weinberg Stråktrio (op. 48) och Felix Mendelssohns Stråkoktett i Es-dur (op. 20) och musikerna var enastående: Viviane Hagner (violin), Fanny Fheodoroff (violin), Juliette Beauchamp (violin), Bilal Alnemr (violin) Miguel Elrich (viola), Kinga Wojdalska (viola), Alexei Stadler (cello), Zuzanna Sosnowska (cello))