Tag: Arnold Schönberg

  • Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Som utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.

    Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.

    I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.

    Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.

    I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.

    Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.

    När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.

    Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.

    —

    Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.

  • Dagens anteckning – 14 oktober 2026

    Dagens anteckning – 14 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    På dagens datum, för exakt 155 år sedan, föddes ett litet gossebarn på Odeongasse 3 i Wien. Pojken skulle senare lystra till namnet Alexander. Hans pappa, som hette Adolf, led av ett bekant syndrom som kallas för “stora författarambitioner”. Detta syndrom ledde till att han skulle ändra stavningen på sitt efternamn, från Semlinsky till von Zemlinsky, i förhoppningen att det skulle skriva nya kapitel i hans framgångssaga. Men någon adelstitel hade han i egentligen meningen inte, och det skulle också visa sig vara svåraste än så att bli en stor författare. Pappa Adolf var för övrigt född och uppvuxen i ett strikt katolskt hem, men han skulle lämna kyrkan när han fann sin livskamrat, Clara Semo, som var av judisk börd. Adolf konverterade för den sakens skull till judendomen, så Alexander von Zemlinsky, eller blott Zemlinsky om man hellre önskar så, växte upp i ett judisk hem.

    Det sägs att Alexander bara var fyra år när han blev förälskad i musik. Upprinnelsen var att en vän till familjen flyttade in i deras lägenhet och med sig hade vännen ett piano. Lille Alexander visade sig ha musikalisk talang, vilket gjorde att vännen till familjen såg till att pojken fick ta lektioner i piano samt att han fick lära sig spela orgel. Så småningom blev Alexander såpass duktig att han spelade på gudstjänsterna i synagogan. När Alexander var 13 år skrev pappa in honom vid konservatoriet i Wien där han fick utbildning i bland annat musikteori.

    Alexanders enträgna studier ledde till att han sju år senare publicerade sin första tonsättning, men han lär aldrig riktigt ha varit nöjd med det verket. Men måhända skulle han få ny insikt om tonsättarvärvet när han kom i kontakt med Johannes Brahms, som också skulle rekommendera att Alexander borde ta nya tag och våga publicera nya verk.

    Under 1900-talets inledande år skulle antisemitiska strömningar härja över hela Europa och inte minst i Wien. Alexander valde därför att lämna den judiska församlingen, och källor anger att det främst kan ha berott på att han inte brydde sig om vare sig politik eller religion. Det här skedde också ungefär samtidigt som han förälskade sig i Alma Schindler. Hennes katolska familj tyckte dock inte att Alexander var ett lämpligt val, dels beroende på hans föga smickrande yttre samt att han saknade ekonomiska tillgångar. Hon lämnade honom också för istället gifta sig Gustav Mahler.

    Det är också möjligt att Alexander Zemlinsky val att lämna judendomen skulle underlätta för honom att få tjänst som vid olika operahus, såsom kapellmästare på Vienna Volksoper, och som chefsdirigent i Prag och tillika i Berlin. Men när nazismen tog makten i Tyskland 1933 beslöt han sig för att fly till USA. Där skulle han verka fram till sin död år 1942. Den nya världen skulle dessvärre visa sig vara avogt inställd mot Alexander Zemlinsky och han fick aldrig något erkännande i sitt nya hemland. Och det är möjligt att det också är orsaken till att han i dag är orättvist förbisedd.

    Man kan nämligen med rätta kalla honom för en av viktigaste tonsättarna och dirigenterna under 1900-talets första årtionden. Bland de som inspirerades av honom återfinns betydelsefulla tonsättare som Alban Berg, Anton Webern, Erich Wolfgang Korngold samt Arnold Schönberg (de var förövrigt svågrar enär Arnold gifte sig med Alexanders syster Mathilde). Alexander Zemlinsky skulle under flera år också sprida Gustav Mahlers tonsättarkonst.

    Bland Alexander Zemlinskys mest kända verk finns hans Lyriska symfoni (Lyrische Symphonie op. 18) från 1922-1923. Han har själv angett att hans främsta inspirationskälla till den var Gustav Mahlers “Das lied von der Erde”, som utgick från en översättning av kinesiska dikter. Zemlinsky valde också dikter från öster, nämligen den bengaliske poeten Rabindranath Tagore (som fick Nobelpriset i litteratur 1913). Men trots att Zemlinsky inspirerades av Mahler, finns det skillnader mellan de två verken, som främst ligger i sången; Zemlinsky valde en mer operaliknande karaktär, istället för att förena musik och sång som Mahler eftersträvade. Men temat i de två verken är likartat, där handlingen kretsar mellan melankoli och längtan efter kärlek, till försoning för livets gång.

    —

    Vid flygeln sitter Alexander Zemlinsky och stående syns Arnold Schönberg. Fotot troligen fångat i Prag 1917.

  • Dagens anteckning – 6 juni 2026

    Dagens anteckning – 6 juni 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Så här på Sveriges nationaldag passar det kanske inte att komma dragande med riktiga skräckhistorier, men det hjälps inte, ty idag är det på dagen 102 år sedan Arnold Schönbergs enaktare “Erwartung” (“Förväntan”), op 17, hade premiär. Verket hade egentligen färdigställts hela 15 år tidigare, och tillkom under den tid som brukar beskrivas som en av Schönbergs svåraste tider i livet och därtill en av hans djupaste kriser.

    Upprinnelsen till krisen var att Schönbergs fru, Mathilde (även känd som syster till tonsättaren Alexander Zemlinsky), helt oväntat hade lämnat honom för den yngre och tillika begåvade konstnären Richard Gerstl. Paret Schönberg och Gerstl stod varandra mycket nära och levde nästan som i en slags symbios. Under en semesterresa år 1908 i Alperna skulle dock den fridsamma tillvaron slås i spillror när Schönberg vid något tillfälle ertappade Mathilde och Gerstl i något som senare skulle beskrivas som en komprometterande situation. Schönberg var i chock, men också rasande. Mathilde försökte förklara för Schönberg att han hade missuppfattat vad han hade sett, och att det inte hade skett något mellan henne och Gerstl, men Schönberg ville inte höra på det örat och uppmanade Gerstl att lämna i rödaste rappet. Trots att Gerstl var förtvivlad, ty han beundrade Schönberg, lydde han och lämnade sällskapet. Allt hade varit frid och fröjd om inte Mathilde valde att följa med Gerstl, vilket Schönberg nog inte hade förväntat sig.

    Schönberg var nu utom sig av sorg och svartsjuka och han gjorde allt i sin makt för att få hustrun att återvända till deras gemensamma hem. Och efter en tid valde hon att lämna Gerstl, och vände tillbaka till hemmet med Schönberg och deras två barn. För Gerstl blev slaget, att förlora paret Schönberg för svårt att bära och han skulle efter några uppslitande dygn ta sitt liv.

    Krisen skulle ändå bära frukt, för Schönberg, och ledde bland annat till att han vågade ta djärva nya grepp genom att utveckla sitt tonspråk och tillföra fler inslag av atonaliten. Detta skulle sedemera bidra till att Schönberg utvecklade tolvtonstekniken, som skulle revolutionera konstmusiken under 1900-talets första hälft.

    Bland de verk Schönberg skrev var alltså “Erwartung”, som kanske bäst kan beskrivas som en monolog i atonal stil med ett libretto av författaren Marie Pappenheim. Handlingen är förlagd till en mörk skog, där en ensam kvinna trevar sig fram i mörkret. Hon är livrädd för mörkret och skogen, men också för sina egna tankar och sin känsla av skuld. Trots sin rädsla för mörkret trevar hon allt längre in i skogen och till slut hittar hon sin älskade i gräset. Men det visar sig att han är död och ligger där blodig, med vidöppna och skräckslagna ögon som stirrar upp mot månens kalla sken. Den ensamma kvinnan känner både djup sorg och ilska över sin älskades död, och när hon står där i mörkret känner hon plötsligt hur hennes älskade kysser henne. Ridån går ner.

    Det finns de som spekulerar kring om Marie Pappenheim kan ha fått uppslag till librettot från en släkting, nämligen Beata Pappenheim, som under sin livstid var en beryktad kvinnosaksaktivist, innan hon drabbades av en psykos. Hennes tillstånd skulle senare undersökas av Sigmund Freud, som med utgångspunkt från hennes psykologiska befinnande, skulle lägga grunden till hans teorier om kvinnlig hysteri. Men Marie Pappenheim har aldrig tillkännagett varifrån inspirationen till librettot kom. Och det är inte omöjligt att Schönberg gav henne en del uppslag inför arbetet med librettot.

    Det finns inte några vederhäftiga källor (som jag kan hitta) som anger varför det dröjde 15 år innan Schönberg lät sätta upp “Erwartung”. Men en trolig orsak kan ha varit att Mathilde hade gått bort ett år innan premiären, blott 46 år gammal. Kanske var premiären 1924 helt enkelt en del av Schönbergs sorgearbete efter Mathildes död.

    —

    På fotot syns Mathilde och Arnold Schönberg tillsammans med sina två barn år 1907. Porträttet av Mathilde är målat av Richard Gerstl.

    4757
  • Dagens anteckning – 14 juli 2025

    Dagens anteckning – 14 juli 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Semester är något som jag måste förhålla mig till från och med idag och en herrans massa dagar fram till slutet av augusti. Med tiden har jag blivit något bättre på att vara ledig än jag var tidigare. Kanske beror det på att jag äntligen förstått att verbet “semestra” inte nödvändigtvis måste vara packat till bredden med aktiviteter, det måste inte heller vara ett fundamentalt misslyckande om man inte blivit gyllenbrun, eller att det regnar under hela semestern.

    Man måste inte heller resa någonstans, om man inte vill. Det går till exempel faktiskt nästan lika bra att företa sig en resa i sitt eget inre. Färdas mellan tankarnas olika bergstoppar och stränder. Ludwig van Beethoven var tydligen bra på att helt uppslukas av sina tankar. Plötsligt var han inte närvarande i samtalen eller märkte vad som kunde tänkas pågå omkring honom. Han tog helt enkelt en paus, eller en stunds semester från omgivningen.

    Om man nu tycker det är svårt att frikoppla sig från allt på Beethovens vis kan man istället fundera kring ordet semester, som tycks vara något av en svensk missuppfattning. Ordet kommer från latinets “sēmestris” som betyder “sex månader”. Det är därför som den engelskspråkiga världen använder detta ord om läsårets terminer. Nu har ju vi svenskar inte semester i sex månader, så hur kan det då kommit sig att ordet fått betydelsen “att vara ledig” i det svenska språket? Jo, det har att göra med en slags betydelse förskjutning av ordet som går att härleda till 1700-talet. Det var nämligen då som våra militärer under ett halvår kunde få en slags semester från sin tjänstgöring. När vi sedan lagstiftade om den lediga tiden valde man att använda det ord som vi redan då förknippade med ledighet, alltså semester.

    Men om man nu inte tycker att det är avkopplande att grunna på ord (en lärare i svenska borde ju kunna ta semester även från ordgrubblerier) så kan man exempelvis ta en fika eller räkna morrhår på en katt. Fast det kan ju vara så att katten inte tolererar att användas som avkopplingsmaterial och fika är ju nästan något som ingår i mitt yrke som lärare i svenska. Så det är kanske bättre att fundera på något oratorium istället. Det är också vad jag funderat på idag under min första semesterdag. Redan på morgonen bestämde jag mig tydligen för att uppehålla mig vid Arnold Schönbergs “Gurre-Lieder” från 1900-1903. Egentligen var det var inte så mycket oratoriet jag funderade på utan snarare alla dessa valthorn Schönberg satt i instrumentationen. Enligt uppgift rör det som om tio valthorn var av fyra av dessa även ska spela wagnertuba. Det sistnämnda instrumentet lät Richard Wagner bygga år 1876, och dess djupa intressanta klang ligger någonstans mellan valthornet och trombonen. I instrumenteringen hittar vi också två engelska horn, men dessa är inte bleckblåsinstrument utan träblås och släkt med oboen. Det engelska hornet har en djupare, och i mitt tycke, mycket vackrare klang än oboen.

    Ja, sådant kan man fundera på under den första semesterdagen.

  • Dagens anteckning – 15 april 2025

    Dagens anteckning – 15 april 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag cyklar genom staden börjar det regna. Det är små vilsna regndroppar som seglar ner och möter marken. Nästan ljudlöst lägger den sin kropp över markens yta, och låter sig slutligen uppslukas. Snart har droppen förvandlats till näring åt någon annan, och fortsatt sin resa i det ständiga kretsloppet. Det luktar gott, som det gör efter ett vårregn.

    Jag är på väg hem från en musikalisk rendezvous, och i mitt inre hör jag ännu tonerna av Arnold Schönbergs “Verklärte Nacht” (op 4) från 1899. Förvandlad natt, skulle det kunna vara i en svensk översättning. Schönberg (1874-1951) skrev stråksextetten efter att han hade träffat sin blivande fru, Mathilde Zemlinsky (som också var syster till hans lärare Alexander von Zemlinsky, som förövrigt under en tid hade en romantisk relation med Alma Schindler, som senare gifte sig med Gustav Mahler). Stycket är mycket känslomässigt och starkt, men det är knappast några ljuva toner som hörs, utan en slags smärtsam åtrå som understundom nästan är outhärdlig.

    Kanske kände han på sig att deras relation skulle åsamka dem båda mycket smärta. Mathilde var livlig och viljestark och trots att hon inte var fager enligt normen, blev många män handlöst förälskade i henne. En av dem var den unge konstnären Richard Gerstl, som började umgås med familjen Schönberg 1908. Kärleken mellan Gerstl och Mathilde ledde till att Mathilde lämnade Arnold Schönberg med deras barn. Flykten från familjen gav Mathilde samvetskval och hon återvände till Arnold Schönberg efter några månader med Gerstl. Men Gerstl kände fortsatt åtrå till Mathilde, och efter några ångestfyllda dagar, där han brände många av sina brev och alster, beslöt han sig för att dö för egen hand. Därmed var en sorglig och uppslitande kärleksaffär var över. Men Arnold och Mathilde skulle aldrig bli lyckliga tillsammans igen, och hon dog 1923, blott 46 år gammal.

    (Övriga verk som framfördes var Mieczysław Weinberg Stråktrio (op. 48) och Felix Mendelssohns Stråkoktett i Es-dur (op. 20) och musikerna var enastående: Viviane Hagner (violin), Fanny Fheodoroff (violin), Juliette Beauchamp (violin), Bilal Alnemr (violin) Miguel Elrich (viola), Kinga Wojdalska (viola), Alexei Stadler (cello), Zuzanna Sosnowska (cello))