viewpoint-east.org

Trots att dagens tankeverksamhet mest har upptagits av de ryska anfallen mot Ukraina, och i synnerhet då Lviv, hade jag tänkt att dagens anteckning ändå borde behandla dagens första tanke, vilken faktiskt var valthorn. Tyvärr hade dagens första tanke inte något facit i beredskap som förklarade varför jag tänkte på valthorn, men den typen av osäkerheter kring tankarnas verksamhet får man väl helt enkelt finna sig i. Kanske går förklaringen att finna i att jag sedan min forntid känt en slags fruktan för detta tillkrånglade instrument. Anledningen till det går att finna i en traumatisk upplevelse i min barndom då jag råkade välta ner ett valthorn efter en konsert. Jag kommer aldrig glömma hornisten som med indignerad stämma förkunnade att jag borde sättas bakom lås och bom. (Det är i alla fall så jag minns det.) Alltsedan dess har jag varit misstänksam mot just horn, och för att inte tala om hornister.

Därtill blir jag bestört när toner sticker iväg utanför den förväntade banan, vilket tyvärr ibland drabbar ovana hornister. Detta beror på att hornet är extremt svårt att bemästra i de högre registern, ty rent teoretiskt har valthorn ingen gräns för hur höga toner som kan tas, och tonerna begränsas egentligen bara av hur pass skicklig hornisten i fråga är.

Men under senare år har mitt förhållande till detta instrument blivit mindre komplicerat (vilket tordes vara något som jag kan tacka Gustav Mahler för). Det har dessutom visat sig vara ett synnerligen intressant instrument. Till och med namnet i sig är spännande. Förledet valt- går att härleda till det tyska ordet Wald som betyder skog. Med andra ord heter alltså instrumentet egentligen skogshorn, och anspelar på att horn ofta användes vid jakt. Under 1600-talet var det franska hantverkare som gick i spetsen för för att utveckla horn, och det är därför som man på engelska kallar valthorn för “French Horn”, vilket alltså inte innebär att instrumentet är utvecklat i Frankrike. Större delen av det moderna instrumentet är faktiskt utvecklat av tyska hantverkare. Men i den engelskspråkiga världen har man hållit fast vid det franska förledet, vilket lär ha att göra med någon slags snobbism som är lite svår att begripa.

Jag påstod ovan att valthorn är ett tillkrånglade instrument, och det stämmer, men bara delvis. Om man skulle veckla ut ett valthorn skulle det bli över tre meter långt, och man kan därför med viss rätt hävda att genom att krångla till valthornet har man också gjort det mer praktiskt. Vidare är valthornet troligen det första instrumentet som fick de praktiska ventilerna, vilka utvecklades redan på 1800-talet, men redan hundra år tidigare hade hornisten Anton Joseph Hampel utvecklat stopptonerna, som är de toner som uppstår när hornisten för in handen i klockstycket (eller tratten). Det som däremot är det mest krångliga att få ordning i är det här med att de vanligaste valthornen har två uppsättningar rör som är stämt i F och B♭. För att ändra vilket rör man spelar på använder man vetiler.

Med ovanstående sagt tror jag att det inte kommer som någon överraskning att man därför brukar mena att valthorn är det mest svårspelade av alla bleckblåsinstrument. Men som avslutande tillkrånglad knorr kan ändå tilläggas att valthorn dessutom är ett transponerande instrument, men det ämnet är så pass invecklat, eller kanske hellre rörigt, att beskriva att jag helt enkelt lämnar det, och även er, därhän. Ty nu ska jag ägna mig åt att tänka på den konsert jag var på ikväll, där ett annat transponerande instrument hade huvudrollen, nämligen klarinetten. (Som jag förövrigt skrev om den 27 maj i år.)

PS. På programmet ikväll stod bland annat Karol Kurpińskis Konsert i B-dur för klarinett och orkester från 1821-23 samt Ignacy Feliks Dobrzyńskis Konsert i A-dur för klarinett och orkester (op. 47) från 1847.