Så här på Sveriges nationaldag passar det kanske inte att komma dragande med riktiga skräckhistorier, men det hjälps inte, ty idag är det på dagen 102 år sedan Arnold Schönbergs enaktare “Erwartung” (“Förväntan”), op 17, hade premiär. Verket hade egentligen färdigställts hela 15 år tidigare, och tillkom under den tid som brukar beskrivas som en av Schönbergs svåraste tider i livet och därtill en av hans djupaste kriser.
Upprinnelsen till krisen var att Schönbergs fru, Mathilde (även känd som syster till tonsättaren Alexander Zemlinsky), helt oväntat hade lämnat honom för den yngre och tillika begåvade konstnären Richard Gerstl. Paret Schönberg och Gerstl stod varandra mycket nära och levde nästan som i en slags symbios. Under en semesterresa år 1908 i Alperna skulle dock den fridsamma tillvaron slås i spillror när Schönberg vid något tillfälle ertappade Mathilde och Gerstl i något som senare skulle beskrivas som en komprometterande situation. Schönberg var i chock, men också rasande. Mathilde försökte förklara för Schönberg att han hade missuppfattat vad han hade sett, och att det inte hade skett något mellan henne och Gerstl, men Schönberg ville inte höra på det örat och uppmanade Gerstl att lämna i rödaste rappet. Trots att Gerstl var förtvivlad, ty han beundrade Schönberg, lydde han och lämnade sällskapet. Allt hade varit frid och fröjd om inte Mathilde valde att följa med Gerstl, vilket Schönberg nog inte hade förväntat sig.
Schönberg var nu utom sig av sorg och svartsjuka och han gjorde allt i sin makt för att få hustrun att återvända till deras gemensamma hem. Och efter en tid valde hon att lämna Gerstl, och vände tillbaka till hemmet med Schönberg och deras två barn. För Gerstl blev slaget, att förlora paret Schönberg för svårt att bära och han skulle efter några uppslitande dygn ta sitt liv.
Krisen skulle ändå bära frukt, för Schönberg, och ledde bland annat till att han vågade ta djärva nya grepp genom att utveckla sitt tonspråk och tillföra fler inslag av atonaliten. Detta skulle sedemera bidra till att Schönberg utvecklade tolvtonstekniken, som skulle revolutionera konstmusiken under 1900-talets första hälft.
Bland de verk Schönberg skrev var alltså “Erwartung”, som kanske bäst kan beskrivas som en monolog i atonal stil med ett libretto av författaren Marie Pappenheim. Handlingen är förlagd till en mörk skog, där en ensam kvinna trevar sig fram i mörkret. Hon är livrädd för mörkret och skogen, men också för sina egna tankar och sin känsla av skuld. Trots sin rädsla för mörkret trevar hon allt längre in i skogen och till slut hittar hon sin älskade i gräset. Men det visar sig att han är död och ligger där blodig, med vidöppna och skräckslagna ögon som stirrar upp mot månens kalla sken. Den ensamma kvinnan känner både djup sorg och ilska över sin älskades död, och när hon står där i mörkret känner hon plötsligt hur hennes älskade kysser henne. Ridån går ner.
Det finns de som spekulerar kring om Marie Pappenheim kan ha fått uppslag till librettot från en släkting, nämligen Beata Pappenheim, som under sin livstid var en beryktad kvinnosaksaktivist, innan hon drabbades av en psykos. Hennes tillstånd skulle senare undersökas av Sigmund Freud, som med utgångspunkt från hennes psykologiska befinnande, skulle lägga grunden till hans teorier om kvinnlig hysteri. Men Marie Pappenheim har aldrig tillkännagett varifrån inspirationen till librettot kom. Och det är inte omöjligt att Schönberg gav henne en del uppslag inför arbetet med librettot.
Det finns inte några vederhäftiga källor (som jag kan hitta) som anger varför det dröjde 15 år innan Schönberg lät sätta upp “Erwartung”. Men en trolig orsak kan ha varit att Mathilde hade gått bort ett år innan premiären, blott 46 år gammal. Kanske var premiären 1924 helt enkelt en del av Schönbergs sorgearbete efter Mathildes död.
—
På fotot syns Mathilde och Arnold Schönberg tillsammans med sina två barn år 1907. Porträttet av Mathilde är målat av Richard Gerstl.
4757