Längs med horisonten, där Kattegatts siluett antecknar sig, löper ett gyllene band, som sträcker sig från Kullen, där fyren understundom kastar ut sina trevare av ljus, till Gilleleje på den danska sidan. Havet förefaller vara svartare så här vid de sista ögonblicken av aftonrodnaden. Det kanske har fått tycke för mörker av någon anledning.

Solen har sålunda vänt sitt ansikte mot jordens andra sida. Där den nu leker med gardinerna till någons sovrum, eller skingrar de sista fragmenten av nattens grubblerier hos en eller annan.

På Gröningen i Helsingborg bryter ett sällskap plötsligt ut i sång. I symmetriska tonskalor klingar välsvarvade harmonier ut över gräsplanen. De förbipasserande tittar lite som i mjugg på sällskapet, ty häromkring har man ibland svårt för att visa sin uppskattning för dem som tar för stora anspråk på det gemensamma ljudbilden.

Sällskapet är väl knappast heller känneteckande för platsen, enär körer sällan hörs på gator och torg i Sverige. Men eftersom det råder körfestival i Helsingborg just nu, präglas hela stadsbilden av körer från världens alla hörn. Och de låter sina stämmor väl ljuda, och färdas således som pärlband genom människornas sinnen.

En bit ut från bryggan på Gröningen syns några kajaker, som med taktfasta paddeltag förs allt längre norrut. De får snart sällskap av en segelbåt, som med sitt spända försegel får fin fart av vinden i samma riktning. Tillsammans utgör de en fulländad symmetri i sommarens ständigt lika medryckande föreställning. Lika så de skrål som hörs från badarna på bryggorna ingår i denna sommarens genmäle.

Men mina tankar är inte riktigt där, ty de har helt gått vilse någonstans i kattens inre, där de är djupt nedbäddade under hennes päls.

I naturreservatet Kustheden norr om Höganäs flockas så här års små blåklockor, eller liten blåklocka (Campanula rotundifolia) som den mer korrekt tilltalas med. De står med sina veka fysionomier och tittar lite blygt ner mot marken. Som om de sökte efter något de tappat. Eller så är det något som fattas dem, som exempelvis gröna blad på deras stjälkar, ty de förefaller nästan vara nakna där de står.

Men trots sin spröda uppenbarelse kan den lilla blåklockan sedan 2021 stolt kalla sig för Sveriges officiella nationalblomma, och det är den, som ni förstår av titeln, faktiskt helt ensam om.

För mig är dessa små varelser dock bara blåklockor, men om sanningen ska fram tillhör de ett månghövdat släkte. De tycks nästan som om det finns en slags blåklocka för varje sinnesstämning eller tilldragelse. Det kan enligt källor finnas uppemot 500 olika slags blåklockor i världen, men i Sverige finns det “bara” 300 olika sorters av dessa slag.

Det förbryllar dock att trots att en av dessa blommor är Sveriges nationalblomma, samt att vi har begåvats med så många olika slag av dess släkte, så har vi valt ett särdeles fantasilöst namn åt dessa vackra blommor.

Fast vi är ju inte ensamma om att vara fantasilösa på den punkten. Engelskan har valt det ganska intetsägande namnet “bellflowers” och många slaviska språk utgår likaså från klockan (på polska dzwonkowate, på ukrainska дзвоникові och så vidare). Men i Finland har de låtit associationsbanorna löpa fritt och där kallas blåklockorna för “kissankello”, vilket faktiskt betyder “kattklocka”. Ett ytterst väl valt namn, men varför blåklockan för finnarnas tankar till katter är dessvärre höljt i dunkel. Måhända beror det på att man i äldre tider gärna utgick från djurriket när namngav blommor.

Nåväl, det är nu aldrig försent att ändra en dålig vana, så låt oss följa finnarna goda exempel och kalla blåklockor för kattklockor. Det skulle ju dessutom ackompanjera vårt riksvapen särdeles väl, där två katter syns hålla upp Sveriges vapensköld.

Om man nu får kalla lejon för katter.

Ur Öresunds södra horisont lösgör sig en väldig koloss. Med sin bredd på 45 meter, en höjd på runt 67 meter fördelade över nitton däck, och över 300 meter långa fysionomi, liknar den mer ett liggande höghus än ett kryssningsfartyg. Ombord kan runt 4000 passagerare lata sig och servas av den 1500 hövdade besättningen.

Det finns nog de som menar att dessa farkoster är vackra eller till och med eleganta, men i mitt huvud ekar blott min morfars röst, som oftast föraktfullt kallade dess skepp för flytande likkistor. “De har ju knappt någon köl”, fnös han när han spejade på dem genom sin kikare från sitt vardagsrum han gärna satt i sedan han för gott hade mönstrat av från sitt värv som sjökapten. Och det är väl också därför som hans ord alltjämt är något av en lag i mitt inre, ty han torde ju ha vetat vad han pratade om.

Genom Öresund går det varje år ungefär 40 000 handelsfartyg, men de flesta är inte kryssningsfartyg, utan ordinära lastfartyg, tanks eller containerfartyg. Bland de senare återfinns just fartyg som är ungefär lika stora som kryssningsfartyget som just nu knotar, eller möjligen knopar (även om det inte finns några verb för hur många knop ett skepp kan göra) på genom sundet.

Skillnaden mellan de två går helt på djupet, skulle man kunna säga. Containerfartygen kan ha kölar som löper 12 meter ner under vattenytan, medan kryssningsfartyget i sundet bara vågar ta sig åtta meter ner. Med andra ord är de inte mer djupgående än till exempel vissa större segelbåtar.

Men ingen av de två kan mäta sig med de riktigt stora tank- eller fraktfartygen som ofta har kölar som plöjer runt 25 meter ner under vattnet. Fast de letar sig förvisso sällan in i sundet, då Öresundsbron sätter stopp på höjden och farlederna Flintrännan och Droggen snålar med djupet.

Vilket också förklarar varför kryssningsfartyget i sundet nu styr norrut, ty den är faktiskt för hög för Öresundsbron, och faktiskt även går för djupt för de båda nämnda farlederna. Något som månne hade förvånat min morfar.

—

Kryssningsfartyget syns på bilden som en kloss i horisonten.