Den här kustremsan har obemärkt nästlat i sig i mitt inre. Med sina släta linjer som byts ut mot bulliga och stundtals vresiga sluttningar har den präglat ett mönster på mina ögonlocks insida. På sitt sätt lever den där oaktat sitt eget liv. Format partier som bara finns i mitt inre. Byggt sina egna klippor och sandstränder, men trots det har den lika fullt en märklig överensstämmelse med de verkliga förhållandena.

Alltemellanåt dyker denna kustlinje också upp om i min sömn, särskilt då jag befinner mig på behörigt avstånd. Det händer att den kallar på mig, och genom sömnens landskap leder den ut mig längs med sina gracila former. Förföriskt lockar den på mig, ja, nästan som Näcken sägs göra. Den är sålunda, i drömmarnas rike, inte alltid vänlig till sinnes, utan kan lura på faror jag inte visste fanns. Gömda berättelser som inte borde vidröras. Sagor från gamla tider späds ut med mina minnesbilder, skapar oroliga förvecklingar som vävs in i kustremsans mönster.

Kanske kommer sig dessa oroliga drömmar av att Kullaberg kan sägas bära på ett nyckfullt kynne även i sinnevärlden, något som inte bara präglar dess natur utan också i mångt och mycket hur livet levs här. Ett slags naturens avtryck i människornas sinnen. Så är det måhända ock på många platser, men ingen av dessa andra är beskaffad som Kullaberg.