På Gröningen i Helsingborg bryter ett sällskap plötsligt ut i sång. I symmetriska tonskalor klingar välsvarvade harmonier ut över gräsplanen. De förbipasserande tittar lite som i mjugg på sällskapet, ty häromkring har man ibland svårt för att visa sin uppskattning för dem som tar för stora anspråk på det gemensamma ljudbilden.

Sällskapet är väl knappast heller känneteckande för platsen, enär körer sällan hörs på gator och torg i Sverige. Men eftersom det råder körfestival i Helsingborg just nu, präglas hela stadsbilden av körer från världens alla hörn. Och de låter sina stämmor väl ljuda, och färdas således som pärlband genom människornas sinnen.

En bit ut från bryggan på Gröningen syns några kajaker, som med taktfasta paddeltag förs allt längre norrut. De får snart sällskap av en segelbåt, som med sitt spända försegel får fin fart av vinden i samma riktning. Tillsammans utgör de en fulländad symmetri i sommarens ständigt lika medryckande föreställning. Lika så de skrål som hörs från badarna på bryggorna ingår i denna sommarens genmäle.

Men mina tankar är inte riktigt där, ty de har helt gått vilse någonstans i kattens inre, där de är djupt nedbäddade under hennes päls.